så synd om dej  men tur att din pappa älskar dej. Hoppas pappa älskar dej mycket.Jag tycker att din mamma ska älska dej med.Man kan ju inte behandla sitt barn hur som helst för det.

KRAM!

vet inte vad jag ska säga…  :(

Synd om dej

Jag vet att min pappa älskade mig, men han dog när jag var tolv. Tack för era svar.

HEJSAN HUR MÅR DU DE DU SKREV GICK TILL MIN HJÄRTA

DU VET ATT Alla har svårt och gud älskar alla

samma situation här fast pappa inte ville ha mig. Han ville ha en pojke men det fick han inte.

Har också varit behandlad annorlunda mot resten av syskonen men det har gjort mig till den jag är…

Känner med dig. Men tänk så här, du väljer dina vänner. Det kan du inte göra med din släkt, men du behöver inte  umgås med dem.

#5# jo jag vet att det finns dom som har det värre. Det har jag alltid haft som ursäkt. Men jag ska sluta tänka så. Jag skadar bara mig själv. #6# varken pojkar eller flickor är det bästa könet. Barn borde vara välkomna oavsett vilket kön. Det är hemskt o bli behandlad så. Min mamma skulle inte skaffat barn . Hon är psykiskt sjuk.

Bråk i kväll per sms pga att jag inte orkar följa med o kolla på majbrasan. Är ensam att jobba pga sjukdom hos en arbetskamrat. Jobbat för 2 +att jag jobbat in morgon dagen. Bråk bråk o åter bråk. Tröttsamt.

Suck vad tröttsamt att det ska var så svårt att förstå att du är trött. Men försök sluta svara på mess och i telefon när det börjar bråkas. Det är ju oftast inte lön att fortsätta diskutera saken.

Kram

Kära Ceccie,

när föräldrar inte är redo och längtar efter ett barn kan det bli så som Du beskriver det. Även om en mamma försöker älska det barn som har kommit till utan denna starka längtan, kommer åtminstone barnet att känna av skillnaden. Om inte mamman får hjälp att knyta an till barnet kommer denna brist på närhet att leva kvar. Mycket tragiskt. Hon har i alla fall burit fram dig och inte valt abort. Det kan betyda att hon trots allt valde att föda dig och ta hand om dig.

Jag vet inte om din mamma är psykiskt störd eller inte, men ett vet jag att Du förgäves har vänt dig till din mor och försökt få äkta kärlek av henne. Mycket tragiskt. Jag har upplevt samma sak och så länge min mamma levde försökte jag få hennes acceptans. Min ett år yngre syster hade bättre tur. Det var inte så att min mamma inte ville ha mig, men längtan efter barn saknades. Det räckte för att jag skulle växa upp med ständigt ogillande och ifrågasättande.

Jag är själv mor och mormor och jag beundrar min dotters villkorslösa kärlek till sina barn. De var efterlängtade och hon är beredd till många uppoffringar för deras skull. Det märks på dem att de aldrig tvivlar på hennes kärlek.

Trots alla svårigheter i livet har jag kommit ur det med styrka och livsförtröstan. Den bästa hjälpen hittade jag i 12-stegs programmet, ACoA som heter ACA idag.

Kram på dig. Hoppas Du hittar din väg.

Jag har brytit kontakten med min mamma. hon har anmält mig för misshandel. jag har inte rört henne.

Jisses. Bra steg att bryta. Förhoppningsvis så kommer du snart må bättre :)

Din mamma behöver antagligen psykhjälp, även om hon inte inser detta.

Om du vill prata så pma

Kramar

Ja det var bra gjort. Bättre att bryta i ett sånt fall