Han måste inte slå!
Jag har läst och sökt förklaringar om varför den man som jag ju älskar är omöjlig att leva med.
Från början, ca 6 månader, så var han helt underbar. Och jag var enl honom helt felfri. Sedan började han att vias andra sidor.
Han visade sig vara en man som vägrade inse att han gjorde fel. Som skyllde ifrån sig. Det var bara jag som kunde göra att han blev så elak.
Han säger sig ha ett medelhavs temperament. Att om han levt i en annan kultur så skulle det var helt OK. Han säger sig lida av ett handikapp.
Han har svårt med orden!
Han formligen exploderar!!! Utan förvarning.
Det kan vara något jag säger mig tycka om eller en allmän uppfattning jag har.
Jag har fel arbete.
Jag har fel barn.
Jag har fel vänner.
Jag är en besserwisser.
Jag ringer för sent.
Jag vill inte tala om det han vill prata om.
Jag ställer inte upp på sex då han vill.
Han är irriterad på något annat och det går ut över mig.
Jag har varit ytterst medveten om vad som händer hela tiden.
Jag har använt olika strategier.
Blivit elak tillbaka.
Lämnat fältet! ( Vi var särbos)
Varit bara tyst och avvaktande.
Blivit ledsen och gråtit.
Det som händer är att han många gånger har använt sin fysik som hot.
Han knuffar i kull mig eller in nån vägg.
Han tar struptag och trycker fast mig.
Han lägger sig över med hela sin tyngd.
Han står fem centimeter ifrån mitt ansikte och vrålar.
Han studsar runt och och beter sig som en gorilla.
Och till slut så slutade det illa.Jag slog mitt ansikte i backen och hamnade på sjukhus. Det fanns vittnen och han blev dömd för misshandel.
Det jag har problem med är att få bort känslorna för den delen i honom som är snäll och rar.
Känslor och förstånd är inte kompatibla.
Jag kan inte ge upp grubblerierna.
Jag trodde länge att om han bara förstod och sökte hjälp så skulle allt bli bra!
Jag är ändå glad att jag aldrig fick barn med honom och att jag aldrig flyttade ihop med honom. För då hade jag gått under!
Och jag vill bara tillägga! Jag är inte den som man sätter sig på!
Men han manipulerade ner mig totalt.
Kanske inte totalt! Jag har satt stopp nu! Med mina barns och andras hjälp och stöd! Tack!
Vad Du är stark som har tagit dig ur detta!
Du kommer nog att inse att det positiva Du har sett i honom var egentligen din goda bild av honom.
Jag har nyligen läst en bok av Hitlers "kammartjänare" om Hitler. Även Hitler hade goda sidor, men hans onda var så stora att det är helt ofattbart att en människa kan vara så ond. Vi vill gärna tro att det finns genomsnälla människor. De är inte många. Men om vi träffar någon som verkar genomsnäll i början måste vi fråga oss: om det är för fantastiskt är det kanske bara en önskedröm som vi när och ser inte klart. När verkligheten tränger sig på visar sig de sidor man inte känns vid.
Så var det för mig också. Jag har fördärvat 18 år av mitt liv i ett förhållande med en självupptagen, empatibefriad och störd man. Han verkade helt fantastisk i början, idag ryser jag bara jag tänker på honom.
AnnaMariaK
Tack!
Du har helt rätt. Jag när bilden av honom som snäll och mysig.
För att den låter mig slippa tänka på honom som den han egentligen är.
Jag har levt med dessa funderingar i flera år. Och det enda som händer är att jag hittar på försvar och bortförklaringar. Han har utan undantag
förstört alla de stunder och upplevelser som skulle ha kunnat vara fina. Genom att det alltid har slutat med scener av svartsjuka, bråk och jag full i blåmärken. Han har åkt ifrån mig och lämnat mig utan mobil och pengar när vi har varit långt hemifrån. Han har fått sin familj att tro att det är mig det är fel på. Han lever i sin egen lögn!
Det finns hur mycket händelser och dåliga känslor som helst.
Och för att klara av detta så måste jag lära mig att se detta och inte
försköna bilden av sanningen.
Jag känner igen mig i dig. Möjligen är våra hjärnor inställda på att försöka förstå och försonas. Att behandla en annan människa så som han har behandlat dig är ofattbart grymt. Jag tror att han har fått dig att känna dig mindre värd genom sin nyckfullhet och invektiv. Sådant binder. Vi blir förvandlade till en snäll och lydig hund så att säga.
Jag har levt ensam i 12 år och ändå inte riktigt hittat tillbaka till mig själv p g a vad mitt ex har gjort mot mig, eller snarare vad jag "lät" honom göra med mig. Sådana händelser etsar sig fast. Hjärnan försöker få ordning på tillvaron och man söker efter mening. Det fanns ingen mening med det hela! Där fanns bara en empatistörd människa som fick hållas p g a att vi inte förmådde försvara oss själva. Hade de här männen muckat gräl med andra karlar, starkare än de själva, hade de fått bita jord. Men vi kunde inte försvara oss.
Vi måste sluta grubbla och inse att vi har råkat ut för en "bilolycka". De männen håller på att förstöra livet för andra människor nu. Vi får kalla dem för vardagspsykopater eller nå´t. Det bästa vi kan göra är att inte ägna dem en enda tanke. De har inte gjort sig förtjänta av att vi tänker på dem.
Styrkekramar syster!
Starta ny diskussion
