Hej, Han sa till mig ofta att jag blev som ett offer, att jag satte på mig offerkoftan. Vad menade han med det? Försatte jag mig i en försvarspossition gentemot honom? Visade jag mig bara sårbar? Jag är inhen person som tycker synd om mig själv. När jag fick mina insulinkänningar pga diabetesen, då tyckte han också att jag betedde mig som ett offer. Om jag var lättirriterad trött och hungrig, då sa han att jag var spydig och elak, fastän jag inte hade sagt nåt elakt, kanske bara inte orkat lyssna och kanske vart lite tråkig. När jag hamnade i mina egna tankar, så sa han nu hamnar du i din bubbla igen och det är så tråkigt när du gör de, för då är det som att du inte e här. När betedde jag mig som ett offer? Var för att jag blev ledsen ibland, när han va lite kylig eller ignorerade mig. Eller för att jag blev ledsen och försvarade mig när han kritiserade lite för hårt? vet ni hur man ska tänka? Har ni varit med om liknande? Jag känner en gnagande skuld, men kan inte sätta fingret på vad. Betedde jag mig fel, konstigt och som ett offer?? Han sa du märker det nog inte själv att du beter dig så. Så orättvist att inte förklara för mig bättre då vad han tyckte var så fel. Kärlek till er! Sagalilla