misshandel?
kan man få men psykiskt för att ens mamma fått utbrott och nypt en under ens uppväxt?
Jag undrar varför jag inte tycker att jag är värd att älskas, jag dras till killar som får utbrott på mig och tycker att jag alltid gör fel och att ja e fel.
Jag vill ha någon som älskar mig, hur skall jag stoppa detta mönstret.
Min mamma är snäll i dagens läge, men tyvärr sitter ärren kvar, de gör fortfarande ont och jag tycker fortfarande hon pratar väldigt högt om sig själv, antingen är det synd om henne, eller så är hon bäst, det finns inget mellanting och hon är en person som inte kan säga förlåt.
Jag undrar nu i 24 år ålder varför jag mår så dåligt, varför jag söker mig till killar som inte är bra för mig och som vissa gånger har skadat mig rejält.
Jag fick sällan vara med kompisarna och leka när jag var liten. På nåt sätt sitter det fast i mig, att jag tror innerst inne att ingen vill vara med mig, att ja e tråkig, hur mycket jag än försöker tänka annorlunda.
kluven av massa tankar och händelser, jag är liksom beredd på att bli sårad hela tiden nu, för ja blir alltid det. Det är som att folk tycker att det är okej att skada mig för att jag redan ligger ner.
Nu skrev jag så deppigt, jag skäms över att jag varit så utanför jämt och att jag blivit så utsatt av min mamma och mina kompisar och pojkvänner. Jag skulle önska att ja va så stark att ingen vågade sig på mig.
kram
När jag var liten, så fick jag inte bjuda hem kompisar o leka. Jag fick leka hos andra barn. När jag var liten lekte jag ute i flera timmar fast det var svinkallt. För min mamma var irreterad och ville inte att jag skulle vara inne. När nån i min egen ålder ringde mig, så var jag aldrig hemma, fast jag satt i rummet brevid. Min mamma isolerade mig. Och det försöker hon ännu.
Du har dels biologiska och sociala förutsättningar som formar dig. Dels låter det som att din mamma hade/har någon form av psykiska problem och då finns det en större risk att du också har något.
Och sen påverkas barn väldigt lätt, speciellt om det är någon som står en så nära som ens mamma.
När du växer upp och går igenom olika delar av livet så formas du olika. Du har din "ryggsäck" med erfarenheter och scheman för hur livet är och ser ut. Många av dom schemana kan vara svåra att ändra på men du kan göra det.
Har du någon kontakt med psykolog eller liknande?
en grej är väl att konfrontera föräldern med vad de gjorde när ni var barn…..
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
#3# det gjorde jag igår, all ilska som jag burit innom mig sen jag var barn. Min mamma gick i försvar o kallade mig psyk sjuk fitta. Men jag mådde bättre av o tala om utan o vara elak. Fast elak är jag oavsett vad jag gör.
ja jag har psykolog och har gått i terapi i flera år och betat av en massa bitar, men nu är det killbiten kvar och eventuellt medecin emot panikångesten som inte vill ge med sig riktigt. <3
#5 Jag går inte själv på några mediciner men har några vänner som gör det för olika sjukdomar men det har hjäpt dom iaf.
Sen tror jag att om medicinen får bort panikångesten så kan du fokusera på andra problem lättare. Och om du har gått i terapi ganska länge kan man lättare bestämma vilken sorts medicin du ska ha, så du får rätt ifrån början.
Starta ny diskussion
