Man har fått höra att gråter man så lättar man på trycket, min gråt kommer ofta och utan förvarning sköljer över hela mig. Men den tömmer inte mig och får mig att slappna av, sorgen ilar hål i mig och hålet blir större och större. Det finns inget stopp på tårarna som strömmar och ensamheten känns inte annorlunda för att jag gråter. Det är som att gråten och sorgen inte vill ta slut. Gråten över hur livet blev, gråt över hur jag blivit. Nånstans finns det ett hopp inom mig djupt därinne, men just nu är sorgen för stor, så mest gör det bara ont, så ont att man varje kväll undrar hur man skall stå ut. Tårar som inte tar slut, som finns där hela tiden, som aldrig tömmer och gör en fri, utan som finns där inifrån och ut hela tiden. Jag visste inte att det fanns en sådan sorg som är så stor.