Är jag en misshandlare?
Hej!
Jag är en 18 årig tjej som nyss har blivit singel efter 3 år med en kille.
Vårat förhållande var inte så bra och ju mer jag läser på den här sidan ju mer osäker blir jag både på honom och på mig själv.
Jag:
Jag har aldrig fått kärlek i mitt liv, uppväxt i en kall miljö och inte fått gråta eller visa känslor. Jag har dock alltid varit trevlig mot folk, konflikträdd och inte riktigt vågat säga nej och därför blivit utnyttjad av folk (inte sexuellt). Kunde inte bli arg på mina "vänner" och gjorde alltid vad mamma sa för att inte göra henne upprörd. Men dock känner jag inte så mycket empati för folk, om någon är ledsen så kan jag ärligt talat inte bry mig, jag känner verkligen inget vilket är jobbigt. Dock är det undantag för filmer och serier.
Mitt X:
Har blivit misshandlad av sin mamma under hela sin uppväxt, inte kunnat visa känslor och mycket hängiven och låter folk bossa runt med honom. Kan svarta när han blir riktigt arg och kan skada folk om personen skadar någon han älskar.
Vårat förhållande:
Vi var dödskära! Våran första kärlek, allt var så gulligt och vi ville hela tiden vara hos varandra, kom bra överens och hade jätte kul ihop. Dock tog det inte länge förrän de första bråken började.
Vi båda var så otroligt svartsjuka, dålig självkänsla och brist på tillit till varandra eftersom vi hade ett distansförhållande.
Bråken handlade mest om att jag blev svartsjuk. Det kunde vara att han hade låtit sur, sagt en mening på fel sätt eller helt enkelt pratat "olämpligt" med någon tjej. Jag trodde verkligen inte att jag var så svartsjuk eller så aggressiv som jag egentligen är!
När jag blev arg på honom, så tog det timmar av bönande från honom tills jag blev glad igen, jag ville ALLTID ha kontrollen, njöt utav att ha honom i mitt grepp så att säga. Vi svor mycket åt varandra "jävla bögjävel" "jävla hora" osv… När jag blev surig och vi var med varandra så fanns det gånger då han höll fast mig så att jag inte skulel gå iväg som jag gärna gör då jag hatar bråk. Och när han håller fast mig så får jag panik, sparkar, biter, slår och gör allt för att han ska släppa mig.
Han har även fått örfilar av mig. När han blir arg så blir han väldigt närgången och blir oftast hårdhänt mot mig. Som att slita tag i mig då jag vill gå, dunka mig i sängen medan han har hårt grepp runt mina handleder. "kramat" sönder mig = lyfter upp mig och trycker mig det hårdaste han kan. Puttat mig hård så jag flyger.
Det jag gör när vi bråkar: Jag brukar vara duktig på att bita, rivas och slåss, men det gör jag oftast då jag blir rädd och när han tryckte in mig i hörnet och lät mig inte gå någonstans.
Vi båda har utövat våld mot varandra, men nu till det psykiska.
När jag ska ut med vänner så vill han helst har en tid då jag ska komma hem, och jag som inte alls är ute med vänner ofta tyckte inte att det var så roligt. Han var sällan med andra, ville mest vara vid datorn och jag tyckte om det, för att då visste jag vart jag hade honom. När jag blev arg så använde jag alla hans svaga punkter för att trycka ner honom, få honom att gråta och be och böna för att få min vilja igenom. Jag är ju känslokall.
När han skulle vara med andra så blev jag flyförbannad och skällde ut honom i stort sätt så att han blev ledsen i stort sätt. När han skrev med andra så blev jag arg och kritiserade dem han skrev med, tyckte han var en idiot. Tjuvläste sms och spanade på allt han gjorde. Alltså, han fick inte gå ut men det var självklart att jag ska få gå ut utan problem! Jag är iskall - Han är överkänslig
Det värsta är att jag inte hade någon aning om dom här sidorna hos mig själv! Jag vet så mycket väl om att jag manipulerar honom och han tillåter mig att göra det! Jag är hur gullig och snäll som helst mot andra men oftast en jävla idiot mot honom… Tur att det är slut men vi har fortfarande kontakt…
Jag vill itne vara sån här! Jag vill inte vara så kontrollerande och svartsjuk eller känslokall, jag känner mig jätte hemsk!!
Och den sista frågan: Är jag en misshandlare?
Kan även tillägga att vi tryckte ner varandra med ord väldigt ofta och att han gärna under de flesta bråk ville vara "offret" av oss.
Är du inte lättad över att ett så stormigt förhållande är slut? Ni är så unga och har hela livet framför er. Får man barn i ett stormigt förhållande blir det verkligen synd om barnen.
I ett hyfsat vuxet förhållande är det ingen som pucklar på den andre, eller manipulerar.
Min erfarenhet är att respekt är jätteviktig i ett förhållande. Om man tillåter sig själv att vara barn i en relation så kan det utvecklas utom kontroll om båda gör så samtidigt. Jag har upplevt det och det var inte roligt vill jag lova.
Svartsjuka framkallas av otrygghet. Man kan vara otrygg i sig själv eller också uppstår osäkerhetskänslor hos oss p g a den andres beteende. Det är en svår känsla och vi behöver stärka vår identitet och känsla av egenvärde för att få bukt med den. Den som är trygg inombords blir inte så svartsjuk. Däremot kan man bli arg och besviken om någon narrar oss.
Jag har haft stor hjälp i bearbetning av mina upplevelser genom att gå i samtalsterapi samt att gå på ACoA-möten där man får vara anonym.
Jag önskar dig lycka till.
Jag skulle vilja rekommendera både dig och din före detta att ni går någon kurs i hur man mediterar, det kan låta flummigt om man är motståndare till det som brukar kallas alternativ/andlighet/osv. men faktum är att om man hittar fram till sin egen inre kärna så hittar man också sin inre styrka.
#0
Nej, jag tycker inte att du är en misshandlare, då brukar man oftast mena att man gör något styggt emot en annan medmänniska. Det var väl eg. vad som på lite olika sätt hade varit er bägges erfarenhet. Jag kan inte se på din beskrivning att ni inte skulle vara ihop för att …… men som tidigare påpekats, skaffa inga barn förrän du/ni har hittat vilken platå ni kan samsas på.
Du är ju bara 18 år, du har mycket tid att ta in omvärlden och växa medvetet och mentalt, hoppas att du skaffar en utbildning för det växer man också av.
Du är en misshandlare- mot dig själv!
Du behöver få må bra själv tror jag, en egen relation där du får må bra!Även om man inte gillarhealing eller liknande som ovanstående skrev om tror jag absolut en kurs/psykolog tid eller hjälp på annat håll kan få dig att må bättre och det är nycklen!
När man mår bra brukar man ha större möjlighet att hindra sig själv att gå in i relation med "fel" person, eller en skadad person som själv behöver hjälp.
Det du/ni gör mot varandra tycker jag visar att ni båda behöver bli hela innan ni inleder nått nytt eller träffas mer.
Kram.
Det jobbiga är att jag vet om att jag sårar och manipulerar honom på ett dåligt sätt, och jag kan inte sluta helt enkelt!
Jag kommer aldrig kunna att ha ett förhållande känner jag eftersom jag gärna inte vill bli bedragen, det är det värsta som skulle kunna hända och jag är så rädd! Rädd hela tiden! Det kan handla om att han bara gillade en status så blev jag lite småsurig… Jag har allvarliga problem enligt mig själv.
Alla varningssignaler hos en psykisk misshandlare finns hos mig…
JAg tycker nog, att ni bör bryta, för er bådas skull. ni är båda unga och efter att du säger, att ni har varit ihop sen du var 15, så ligger det mycket barnslighet i ett sånt förhållande också. Ta en paus från varandra. För kan man inte låta bli att såra någon, så är det nog bäst att ta avstånd, tills ni båda märker om ni verkligen kan vara tillsammans på ett normalt sätt.
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
#7 Vi är inte ihop längre och jag var 16 
Han var 15 dock…
Jag skulle inte vilja bli tillsammans igen… Finns bättre där ute känner jag. Vi gör inget annat än att bråka ändå 
Bra. Tids nog, så kanske ni finner tillbaka till varandra, elelr så ni rentav utvecklar en vänskap i stället.
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
När man som i mitt fall, när jag växte upp inte hade någon grund trygghet så kan det bli så här, man vet inte hur normala regler funkar osv. Men du har sett problemet i vitögat.så mu är på god väg
Starta ny diskussion
