Misshandel av kvinna men ändå barn

Jag borde inte ens säga något.

En dag tänker jag ibland, att jag ska kunna verkligen berätta vad som hände de där 18 månaderna av mitt nu 52-åriga liv.

Kunna beskriva det så konkret och enkelt att aldrig någon tog illa vid sig eller försöker att "fly".

Men sanningen är svår, den Är hård. Även för mig.

Många år så tänkte jag på de andra flickorna och kvinnorna, som i många år, kanske till och med ännu lever med liknande "helvete"?

Om ingen vill veta eller höra- är det svårt att berätta.

Kunde/kan bara konstatera hur mycket elände den tiden förde med sig. Försökt att trösta mig med att det säkert var unikt grymt. Ovanligt hårt och svårt, därför inte någon annan behövt uppleva detsamma.- men jag vet ju inte.

Dessutom, i alla dessa år efter (1979), allt jag läst, sett och hört. På TV, på Radio, i tidningar genom andra personer osv, har jag aldrig hört om någon som har överlevt.

Det var inte som säkert de flesta lärt sig nuförtiden, det fysiska. Mer den mentala, men ändå bidragande orsaken till total kolaps fysiskt. Både i att kunna behärska sin ilska, glädje, vara objektiv, ha empati, vara social och i alloändlighet. Helt enkelt fortsätta leva. Det är ofattbart. Men för andra som kanske lider,- det går. Jag lovar.

MVH Carina