Hej Eija vad bra och starkt att dela med dig av tips, historian bakom och berättelser. =)

Klistrar in ditt inlägg ifrån videotråden hit till din tråd som vi pratade om på PM, så vet alla vart det kommer ifrån. Det passar mycket bättre här!

Kram!

Nattinlägg skrivet 2011-04-07 av Eija i videotråden, utklippt och inklistrat här med hennes medgivande såklart. =)

Länk till förra tråden: http://misshandel.ifokus.se/discussions/4d75d7efc5c6a741cd000162-otroligt-gripande-musikvideo-om-ett-livsode#discussions-1

Tack. för dina ord…ja barn är nog starkare än man tror på ett sätt, men själen blir sårad…på min tid när jag var ung så hade man inte hört talas om detta med att skära sig själv eller bränna sig, detta hade ju med den inre smärtan att göra….att man mådde dåligt helt enkelt…

Och jag minns att jag gjorde det, bruka ta glasskärvor från flaskor o skära mig på armarna, och ibland en tändsticka o gnugga tills man liksom brände in skåror i armarna….jag tyckte det var häftigt, men nu med facit i hand, så vet jag att jag gjorde jag det p g a mitt liv som jag hade det då…

Så visst är man sårad ända in i benmärgen, och vissa saker går aldrig ur, men jag har ändå haft turen att kunna klara mig ur detta på eget bevåg trots allt….jag har aldrig litat på psykologer, kuratorer eller andra myndighetsinstutioner över huvudtaget….

Men det beror med säkerhet på det min pappa sa, och fick både mig o min bror misstro allt vad myndigheter är….Han mata in i oss, att om sociala finge se vilka jävla ungar vi var, så skulle dom ta oss direkt o sätta oss på barnhem, där vi skulle få knäskura stora salar o rum, från morgon till kväll…och om vi inte gjorde det så skulle vi verkligen få se på stryk, så det han gjorde var en välsignelse, att vi skulle vara tacksamma över att han överhuvudtaget ville ha oss….

Så den misstron sitter djupt in i mig, skulle aldrig be om hjälp ens i dag…..

Och när min älskade sambo som jag fick underbara 12 år med, dog i en bilolycka…då trodde jag verkligen att jag inte var värd att bli älskad på riktigt….och att allt som jag älska dog….

Då blev jag iallafall kallad till en kurator, och gick dit efter massor av tjat från min läkare, för jag var just i den vevan sjukskriven från ett utomkvedshavandeskap, trots att jag var steriliserad efter våran dotter….Läkaren mena att jag redan sörjde mitt förlorade barn och detta nya sorg kunde bli för mycket…

Jag hade ju som sagt var en dotter med honom som var 6 år då, så jag hade inte haft tid, hon behövde ju mig mest…men så gick jag dit….och det var en stor besvikelse….allt han sa som jag inte skulle göra, hade jag ju redan själv beslutat att inte göra…så jag passa inte in i hans inlästa beteenden i böckerna…vi kom inge vidare…

Så han ville träffa dottern nästa gång istället, så jag tog med henne med en mycket tveksamhet….men gav det en chans….

Kan ju berätta att allt eftersom dottern fråga om sin pappa, så svara jag så sanningsenligt som jag bara kunde…så hon hade fått veta stegvis i stora drag allt…för jag ansåg att ville hon veta, skulle hon det…och jag la oxå till att det o det var det bästa för pappa….(han bröt ju nacken och skulle ha blivit totalförlamad om han hade överlevt, och det sa jag oxå åt henne)….Kan ju lägga till att jag var väldig noga med att berätta i mjuka ordalag och inte detaljerat…

Så kuratorn börja ju att fråga om hon typ visste hur pappa hade dött, och hon svara jakande, men var mer intresserad av att få visa upp sina nya jeans för kuratorn….men han slog ifrån och fortsatte med sina frågor, och hon svara snällt…till slut blev han irriterad av hennes tjat om jeansen…hon var ju redan klar med den biten av sin pappa, och hade gått vidare…..så han skicka ut henne i korridoren så att vi kunde tala enstört….då blev jag förbannad helt enkelt, och sa några sanningens ord, och sa sen att vi hade nog inget mer att tala om….han satt där o gapa som en fågelholk när jag gick…

För när någon ger sig på mina barn på ett omoget o dumt sätt, får med mig att göra direkt….Så det var första o sista gången jag tala med en kurator….men det är min erfarenhet….

Jag vill inte påstå att det är fel att få hjälp genon psyket, när man mår dåligt, för det tror jag att man får oftast….och sen beror det ju helt o hållet på personkemin med psykiatren. den måste ju stämma till hundra….annars går det inte…..min övervakare var den enda som jag kunde öppna mig för då jag var ett barn, men hon var nog väldigt lyhörd och psykologisk….

Så jag har ju klarat mig, men kanske hade jag behövt hjälp mycket tidigt, så att mitt självförtroende hade byggts upp…men sen blev jag med barn så tidigt, och det var då som jag fick något att kämpa för, och gud nåde den som rörde mina ungar….så det är ju tack var dem som jag finns i dag, dom var min sporre….Därför som jag aldrig tog sprit eller andra droger….och det höll jag fast vid hela tiden medans de var små…

Visst festa jag till ibland med mina vänner när det passa, men det var först när jag hade kommit ifrån mitt förhållande till mina pojkars far, för där var man tvungen att alltid vara vaken o allert för minsta lilla…

Det enda drog som jag tyvärr använde, var cigaretter…..och jag rökte i över 40 år innan jag sluta, och det har ju satt sina spår, har ju KOL idag och så självklart ett bidragande orsak til min hjärtinfarkt…så där ser man, det tar aldrig slut…man skall vara rädd om sig….

Nu blev det massor igen skrivet, hoppas nu bara så att du inte tröttnar….sköt om dig och varma kramar i natten…nattugglan Eija

tack för hjälpen att klistra in berättelsen…tyvärr så gick det inte att få in något inatt…satt o skrev en hel del, men den ville inte fastna…suck!…så jag får göra ett nytt försök idag istället….kommer snart…kram

Tips! Skriv allt i Word eller något ordbehandligsprogram på datorn, spara det där och klistra in. =)

Jag har oxå blivit av med text = irriterande!

Kramkram..

Tack för ditt tips, skall se om jag klurar ut vad den heter på det här programmet i datorn…har nämligen en ny, och allt är nytt….men jag skall försöka att köra en gång till här o nu…

Som jag skrev i inlägget, så kommer jag från Finland…har vissa minnen därifrån, tydlligen sådant som var speciellt då, båder sorgliga o roliga…

Men när det gäller misshandel så kommer jag speciellt ihåg minnet om när min pappa  troligtvis var på väg att slå min mamma med en yxa,,,,

Pappa hade byggt den lilla stugan vi bodde i, och vad jag minns och efter förfrågan hos mamma, så bestod stugan av ett enda stort rum, och det var både kök, sovalkov och vardagsrum i ett….värmekällan var en vedspis där man oxå lagade maten…

Farstun var en kombinerad vedsamlingsplats och där man hängde av sig ytterkläder o skor….(det fanns ingen vedbod ännu där), det stod alltså oxå en huggkubbe med en yxa där…

En natt så vakna jag av att mamma skrek och det var ett himla liv, min äldre bror var redan vaken då, och vi var bara vi två i barnaskaran ännu…

Det var ett draperi som dela av sovalkoven där vi sov allihop, jag sköt undan den och kika in i köket….mamma låg på golvet och pappa stod över henne, han greppa tag i hennes vackra långa hår, och börja dra henne mot ytterdörren….jag visste ju vad som fanns där ute…yxan o huggkubben….vi hade ju blivit tillsagda om hur farlig den var…och i min lilla  hjärna så såg jag framför mig hur pappa hugger mamma med den…..

Jag bara skriker rakt ut min skräck o oro, pappa tvärsläpper mamma, och mamma studsar upp fort från golvet….men så gör hon något som jag blev mycket fundersam över och bar det inom mig ända till vuxen ålder, och då först fråga min mamma….Hon tog nämligen en träslev som låg på bänken och kasta den mot mig…den flög och studsa från golvet o slog mig på benet, vilket gjorde jätteont…

Mitt skrik gick över till gråt o jämmer istället, fatta inte varför mamma var arg på mig, vad hade jag gjort för fel….jag var då bara 2 år, och vad som sen hände minns jag inte…tror att pappa stack ut och att mamma kom inte till oss…vet ej…

Nåja livet fortsatte och mamma o pappa åkte över till Sverige och installera sig, sen kom dom o hämta oss barn från mormor o morfar, jag var då 3 år och hade även fått en liten bror med han var bara några månader…Så börja vårat nya liv här i Sverige….vad jag  minns så börja pappa med sina bestraffningar då…

Vid matbordet skulle man sitta still, hålla i besticken rätt och äta upp allt som fanns på tallriken…annars så fick man en sked i huvudet, den milda straffet, men om det inte hjälpte så åkte man in i skamvrån, och det var att få stå i ett hörn med näsan inåt, ända tills pappa tyckte att det räckte….

Ofta stod jag där för att jag inte ville äta upp all mat….men det var så äckligt…fisk, fiskl och återigen fisk…massor av ben som satte sig i halsen…vi va ju fattiga och pappa fiska ofta…och inte nog med det…vi fick den där jäkla braxen, som ingen annan vettig människa åt…tvi för den lede….nåja, och även under dessa bestraffningar så fanns ju den där psykiska biten, pappa sa mycket elaka saker samtidigt…

Vad mamma gjorde då, vet jag inte…kommer inte ihåg men antagligen tyckte hon lika eller så kunde hon inte hindra det….

Vi var ju som sagt fattiga, och ägde ingen bil o så då….och en dag hade jag o min äldre bror bråkat om något som vi båda ville ha, så han tog tag i min arm o vred den så illa så jag fick jätteont, men redan då hade vi lärt oss att inte gnälla, så jag höll tyst inför föräldrarna….

Men armen värkte så mycket så jag hade svårt att använda den, och det var höger med…så mamma märkte ju det snart att det stod inte rätt till..så till slut övertala hon pappa om att en doktor borde se på den….

Pappa tog med mig på bussen in till Hagfors, där närmsta vårdcentral fanns….vilken upplevelse, glömde t o m bort armen under färden…men väl framme så kom ju verkligheten i fatt, då fråga jag vad doktorn skulle göra…pappa förklara att dom skulle ta en apparat och titta in i min arm för att se om den var bruten….

Då satt min tankeverksamhet igång, en apparat som man kunde se in i armen…..urk! ve o fasa….det måste ju vara något som ser ut som den där handborren hemma, den pappa använder o borrar hål i trä med…då var det färdigt….jag var vettskrämd…så inne hos doktorn så vägra jag att svara när doktorn fråga om det gjorde ont när han klämde o vred på armen…men jag grimasera nog rejält ändå….

Kan tillägga att jag förstod inget av vad läkaren sa, men pappa översatte så gott han kunde….han hade ju lärt sig lite….nåja, det resultera iallafall i att en syster linda runt min arm med en gasbinda och läkararen hade sagt att det troligtvis bara var något med muskler o senor som  hade blivit ömma…..

Nu var inte pappa glad…väl hemma så hade mamma sparat en apelsin till mig som tröst…men när jag skulle skala den så gick det inte med min hand…det gjord för ont….men då blev det hus i helsike…mamma fick  inte hjälpa mig, utan det fick jag göra själv ändå…för han skrek åt mig att om det inte var något fel hos doktorn så var det inge fel nu heller….jag bet ihop o skala så gott det gick, och det gick ju inte så bra, bara min ålder gjorde det inte lätt heller…då var jag nog 4 tror jag….

Sen fortatte det i samma banor, och då börja flytten…pappa hade visst fått ett annat jobb på annan ort….han jobba som skogshuggare..så vi flytta från värmland….och strax efter det så föddes min andra lillebror….så nu var vi fyra barn…och det blev bara värre…pappa söp så fort lönen kom och vi barn fick uppleva mycket bråk…men sen börja mamma o pappa att låsa in oss i vårat rum när vi la oss…..så på det viset så skulle inte vi vara med eller se deras bråk…hon ville väl skydda oss….men det var jobbigt  minns jag, vi visse ju inget, kändes mer som ett straff till oss..

Vi blev nog mer o mer tysta inför pappa, men tillsammans med min äldsta bror så var vi nog som andra ungar är mest…vi lekte o for…

Då hade vi inte träffat så mycket andra, utan var ganska så isolerade, vi barn o mamma….men pappa träffa ju sina kompisar ofta…men så fick pappa jobb på ett pappersbruk i närheten och vi flytta igen, fast in i samhället…det var då jag börja lära mig Svenska, vi hade ju grannar och grannbarn, jag var då 5 år…

Bestraffningarna hemma hade fått ett nytt inslag….stryk med ris….och då fick den som skulle få det, hämta sitt ris själv ute….ajajajaj..vad det sved….en gång tyckte jag att jag hade kommit på en smart idé…jag leta nämligen på torra kvistar, så när han slog så skulle dom gå av…..hmmmmm….det var inte ett smart drag…..blev bara sju ggr värre…pappa hämta dom själv och jag fick nog dubbelt så mycket stryk…var helt skinnflådd o röd….

Vart fanns mamma…..vet inte ännu idag, hon kan inte svara på det idag,  har frågat men hon minns inte….men vad jag minns så var pappa alltid ensam med den som han slog, så kanske mamma höll oss andra undan så inte vi skulle se….antagligen var det så…..

Åren gick och jag börja skolan, och då kom jag  i kontakt med mobbing…jäklar va vi som var finnar blev mobbade av några…jag hade en tjejkompis som oxå var finska i klassen så vi höll ju ihop…men vid den tiden hade jag faktisk väldigt bra självförtroende ändå…antagligen tack vare mamma…hon gjorde nog så att jag kände mig trygg ändå…

Så när mobbarna var igång så bruka jag på ren jäkelskap prata extra högt på finska med min kompis, och sen skratta vi, plus att jag även bruka sjunga på finska för dom när dom mobba, då blev dom som fågelholkar och fick inte fram något mer….

Skolan gick bra annars, jag hade lätt för att lära mig och var med framme hela tiden, jag gilla skolan då faktiskt, tyckte det var jättekul med lektionerna….men inom hemmets väggar blev jag en annan person, tyst undandragande, men ändå slapp jag inte ifrån pappas bestraffningar….

Men så hände det som kom att förändra hela min framtid, en dag när jag o bror min kom  hem från skolan och då var jag 9 år, så var ingen hemma…pappa jobba det förstod jag, så det var inget ovanligt…men mamma o mina småbröder var inte där….maten stod framme iallafall, så vi satte oss o åt lite tveksamt….vi blev mer o mer fundersamma under dagen som gick….

Sen kom pappa hem, men mamma hade inte kommit ännu, och nu var vi riktigt oroliga…då säger pappa att nu är det bara vi tre, för mamma har flyttat med bröderna….vi bara gapa…..jag gick in i mitt rum och bara grät…varför????, vad hade vi gjort för ont…varför lämna hon oss….det var då jag kom på episoden när mamma kasta sleven på mitt ben där i finland…hon var arg på mig, det var mitt fel alltihopa, för min äldre brorsa hade ju alltid fått beröm, och var så lugn….det var jag som var vild o hitta på en massa hyss…men varför tog hon inte med honom oxå då, utan lämna han med….

Men vilken tur ändå att han fanns där, för det var han som trösta mig när jag var ledsen, men mellan varven så slogs vi som syskon gör….på våra frågor om varför mamma flytta och om vi fick träffa henne, så fick vi till svar att vi aldrig skulle nämna henne eller hennes namn….men det gjorde vi ju i början, men det sluta alltid med att vi fick rejäla örfilar och tillsägelser om att inte fråga mer…så vi blev tysta…..

Nu fick jag även lära mig att ta hand om hushållet, städa o laga mat efter skolan….maten var inte så svårt, för pappa hade köpt konserver mest, så det blev till att skala potatis o koka…men ändå, jag var ju inte så gammal….så min dag börja med att det var jag som fick ta väckarklockan och gå upp, fixa med te o mackor och sen väcka brorsan….pappa hade ju redan gått till jobbet. eller sov efter nattskiftet…och dom dagarna han jobbe eftermiddag så kunde han väcka oss…

Så min tid gick åt så mycket annat än fritid o lek, men när jag trotsa den regeln, och gick ut efter skolan o lekte med kompisar istället, så blev det bestraffningar med styrk o återigen stryk…det blev även hårdare o hårdare…börja få blåtiror o blåmärken…men då fick jag inte gå till skolan, utan han sa att jag var sjuk, fick inte visa mig…men ibland så fanns det ju märken kvar, och då ljög jag o sa att jag hade ramlat eller slagit mig i en dörr mm. mm..

För det var då hoten om barnhem kom upp, så man var ju livrädd att hamna där….så därför höll man tyst om vad som pågick hemma…det var oxå i den vevan jag börja rymma, och det bara för att jag märkte att han var hemma innan jag hade hunnit hem efter en kul stund med mina vänner…alltså visste jag att nu kommer han att slå mig både gul o blå…..så jag stack istället….då var jag 10 år, jag gömde mig i ett tält på en grannes tomt….

Kommer ihåg denna känsla, av rädsla blandat med ensamhet och längtan hem, och så var jag så hungrig….då låg jag där i tältet och grät efter min mamma, grät efter att få tillbaka tiden innan hon försvann…jag grät tills jag helt utmattad somna där….vakna med ett ryck av att någon drog upp dragkedjan på tältet, pulsen gick i hundra knyck, vilken fasa jag kände….det var min bror, vilken lättnad…luften gick helt ur mig…han säger då att pappa hade gått ut till några kompisar….så jag följde med honom hem, åt som en häst och gick o la mig….visste att det skulle inte bli nådigt när han kom, men just då kände jag mig bra ändå….det hade ju varit så hemskt där i tältet, så ensamt…nu var man inte helt ensam ändå….och jag fick rätt….ont, ont, ont…varför hata han mig så…..…

Ja det var en bit av mitt liv…tänk om man hade vetat då, att det kan ha funnits hjälp, men i o f, detta var ju mellan 1955-62, så det var nog många som hade det såhär, och ingen brydde sig…var o en fick sköta sig själv…

Kör vidare om någon vill läsa mer…kom gärna med frågor….jag svarar så fort jag är inne o kikar….

Kram på er

Eija

Vilken gripande och målande historia!
Jag vet inte vad jag ska säga, det är fruktansvärt…
Har du fått upprättelse som vuxen?

tack föra tt du berättar. dt är just sånt som behövs, för att folk som är utsatta och sitter i skiten kan se, att det finns ett normalt liv som man kan nå fram till till slut…

#6…Upprättelse är väl att ta i, men jag har kommit över det på mitt vis, och har inte något ont av det nu men självklart så hände mycket mer i mitt liv sen, som antagligen hade med min barndoms dåliga självförtroende att göra…jag hamna såklart rakt i famnen på en ny anagonist fast i klädnad som min första fästman….

#7…Kommer med mer berättelser om någon vill läsa så klart, och jag är så glad om en enda utsatt krake där ute får någon som helst uppkick att söka hjälp, innan det går för långt….många hamnar ju långt ner i skiten, sådana som inte orkar ta sig ur…jag kan bara säga med facit i min hand idag, att jag var nog ganska så envis ändå som fixa det utan hjälp…

Fast det är väl lite fel det med…för visst fick jag hjälp, och det var mina egna barn…det var dom som fick mig att orka ta tag i saker, för inget, nej inget fick hända mina barn något…då kom ändå tigrinnan fram där långt bak…

Till sist vill jag tacka för era fina ord….kramen/Eija

Just sådant som du skriver, är precis sånt som jag kallar ljuset i tunneln….

stort tack för att du delar med dig!!

All kärlek till dig!