En fråga om att framkalla våld?
Kan man framkalla våld i en relation hos någon som "inte har våldet i sig från början"?
Jag var i en relation där jag ansåg det hända på ett ungefär.
Jag var van vid våldsamma relationer och han kom från en trygg familj där man pratade lugnt om saker.
När vi flyttat ihop och det gått ett år blev jag rastlös och bara gick runt och väntade på att allt det fina skulle rasa sönder.
"Han kommer vara otrogen, han kommer börja hata mig när han förstår att jag är värdelös".. etc rusade i mitt huvud.
Då på något vis hetsade jag fram en diskution om något banalt som jag fick att eskalera till den grad att han slog näven i väggen bredvid mitt ansikte för att sedan sätta sig framför mig och gråta.
Jag minns att jag tänkte, japp. Där satt näven i väggen, nu blir det som i alla andra relationer. Sedan skämdes jag enormt och skyllde mig själv för alltihopa.
Detta hände flera gånger, ÄNDÅ friade han till mig tre ggr, jag var då nitton år och ville inte gifta mig, så när vi fått vår fina trea gjorde jag slut och flyttade hem till en väns föräldrahem och bodde på deras vind.
En underbar familj där jag lärde mig andra rysliga sätt att slåss; med tysthet.
Att bli tysta, gå åt varsitt håll och se vem som gav upp först och inte klarade av spänningen i tystnaden och bad om ursäkt.
Det låter inte så farligt, men jag har väldigt ont av tysta konflikter där ingenting löses alls.
Men idag är han gift och har barn och jag kan tänka mig att han är en fantastisk pappa som, som alla föräldrar får bryt ibland.
Jag har ingen kontakt med honom idag, men jag minns att jag flyttade därifrån med lättnad då han "tyckte om mig alldeles för mycket (friandet), för det var ju på falska grunder, då han inte fattar hur dum och värdelös jag är."
Idag har jag ett egenvärde och undviker konflikter, väljer vilka konflikter jag ska ta om de serveras på fat av någon annan.
Jag har insett att man inte behöver strida för att känna sig levande.
Medarbetare på Misshandel iFokus
/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)
ja, svårt det där. Det är klart, till slut så kan väl den lugnaste snällaste person få det att rinnna över. OCh märk väl, han slog inte dig, vilket var ett medvetet val. Eller hur? det var inte du som duckade för slaget?
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
nej, han slog i frustration medvetet INTE på mig och jag duckade inte.
Fan, jag hoppas jag inte gjorde honom allför illa..
Jag var så övertygad om att det ändå skulle komma fram att han gjort något jättedumt, vilket han faktiskt gjorde sedan. Mailade med sitt ex och när jag såg det lämnade jag det på skärmen och stack med en vän från stan.
Han ringde 100 ggr och sa förlåt, grät och hade panikångest, så jag åkte hem..
Han var helt förstörd och jag fattade inte att det var för att han faktiskt älskade mig, hela mig precis som jag var.. In och ut på psyk och han skrev tom dagbok över sina besök där..
Jag kände till slut att han behövde en "bra" tjej. Någon som sa jag när han friade och ville ha det där barnet han pratade om..
Så jag "släppte honom fri", vilket jag inte ångrar idag då han har sin fru och sitt barn och är lycklig.
Något jag ångrar var att jag valde att tro att han INTE såg mig, utan älskade en fasad så jag tog det aldrig på allvar.
Men jag var ung, 17, 18, 19.. Jag var destruktiv vilket jag inte insåg.
Dock felmedicinerad, felbahandlad av psyk och hade då inga minnen av vad som hänt mig som barn..
Så det var en av de värsta perioderna i mitt liv när jag började minnas.
Då hade det precis tagit slut och jag saknade honom något fruktansvärt men stod fast vid att han aldrig kunde finna harmoni med en trasig jag.
Medarbetare på Misshandel iFokus
/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)
jo, trösta dig med, att du blir klokaren med åren. Enda trösten med att bli äldre
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag känner igen mig i dig mycket där, om att inte känna sig säker…för är det bra så stämmer det ju inte….
Den killen som dog i en bilolycka, var helt underbar….Han var den första killen jag blev ihop med efter mina 10 år av misshandel i ett förhållande från jag var 14 till 24 år…..jag fattar inte än idag hur han stod ut med mig många ggr…..för jag gjorde precis som dig, provocerade….bara för att minsann få rätt i att han skulle tröttna på mig eller slå mig….fick inte ihop heller att han inte vakta mig, eller förhörde mig efter att jag hade varit till affären…tog inte tid heller när jag var dit…
Det var ju sådant jag förvänta mig, visste ju inget annat…..så när inte han gjode det, så trodde jag ju att han var helt likgiltig för mig istället, att han inte älska mig….så oj, oj, va jag kunde provocera….men han var så lugn och blev istället ledsen….så äntligen efter några år så kunde jag slappna av o börja leva på riktigt med honom, behövde inte längre vara vaksam….och då bestämde vi oss för att skaffa barn tillsammans….jag såg ju vilken underbar kille det var med mina söner..
Och vi fick en underbar dotter…lilla sladdisen som jag kalla henne….men det var hennes pappa som heala mig, och byggde upp mitt självförtroende något enormt….men så vara inte den glädjen länge tyvärr…..
Men jag vet med säkerhet att mitt hårda liv har fört något positivt med sig, och det är att orka…är som att man har blivit härdad på något vis…man tål mer än man kanske skulle ha gjort om man hade haft det bra på alla vis innan….Nåja, det kan man ju vara spekulera i…man vet ju inte..
Vad skönt att din oro la sig och ni kunde börja leva ett "normalt" liv igen tillsammans utan vidare provokationer.
Han måste ha en ängels tålamod och vara guld värd!
Vad kul att läsa att det blev en liten sladdis av det oxå. ;)
Jag har ff inte kommit ur de klorna av misstankar. Är singel nu och vill gärna vara det, men det är svårt..
Längtar så efter att få luta mig mot någon, men det ska ju inte vara enbart därför man har en partner.
I nästa förhållande önskar jag mig tro och tillit till att han är en bra snubbe och att jag inte ska vara misstänksam om att han träffar andra etc.. och bli tokig när han verkar off mot mig.
Oftast är man ju off för att man är trött eller sliten, men min hjärna tänker liksom inte på sådana omständigheter och det är något jag MÅSTE jobba på i psykiatrin.
Men har man blivit så totalt nerbränd flera gånger tidigare så är det ruskigt svårt att ha tillit till den andre och så blir det drama.
Det drama jag hatar. Jag vill ha lugn och ro, inte vara på helspänn för alla "tecken", läsa av honom och läsa av fel..
Medarbetare på Misshandel iFokus
/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)
Starta ny diskussion
