Många tror att det är bara att gå, men så lätt är det inte. Många kvinnor är rädda helt enkelt för mannen. En del andra har ingenstans att ta vägen. En del känner inte till kvinnorjourer. 

 Det finns hur många orsaker som helst till varför kvinnan inte går vid första slaget. Är du hjärntvättad av mannen så är det inte lätt att ta sig ur det. Alla kvinnor har inte heller några vänner kvar, det har mannen sett till.  Det finns säkert en massa fler orsaker till varför kvinnan inte lämnar mannen.Hoppas du fick några svar på din fråga.

Man försöker nog hitta en orsak till farför det hände, och så försöker man tänka att detta bara är en engångshändelse. Varje gång det händer något nytt så försöker man bortförklara det oftast med att man själv kanske gjorde fell, eller att båda hade en dålig dag m.m Sedan har man barn tillsammans så tänker man att för barnens skull. De ska ju både mamma och pappa.

Sedan finns det ju de som är så undergivna som inte kan ta sig ur förhållandet eftersom den ena har sådan makt över den andra. Det är ju inte alltid så lätt heller att bara ta och gå eller be den andra flytta när det finns lagar på att man inte får kasta ut den andra hur som helst, utan den andra måste i såfall ha lägenhet. Jag tror att det skulle vara mycket lättare för en kvinna ta sig till kvinnojouren om inte den lägenheten de lever i står på hennes namn för då har hon inte några skylldigheter ang. hyran  m.m. utan kan då istället börja sitt liv i sin egen lägenhet.

Jag tror att det är mycket som hindrar en från att bara gå, men har man väll beständ sig för att gå så gör man det.

Man tror att man älskar mannen, att man inte kommer hitta någon annan för man är inte god nog. Man tror man förtjänar det.

Ja, listan kan göras lång.

En del kvinnor ser också en mission i att "rädda" honom.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört/läst frasen; Han är inte oförbätterlig.

Jag kan bara hoppas att dessa kvinnor "vaknar" innan det är försent.

För mig var det kärlek. Problemen kom smygande, och att han tryckte ned mig lugnt och försiktigt. När han lärde sig mina känsliga punkter så nuddade han dem gång på gång och värre och värre. Men kärleken till honom fanns verkligen. Och finns nog även idag. 20 år senare.

Det var först när han satte kniven mot min hals som jag bröt. Innan dess var det mest hot och nedtryckning. Inte fysiskt annat än att han slog i väggen bredvid mitt huvud.  Men med kniven fick jag styrkan att lämna honom. Något som många tyvärr inte gör.

Gjorde dock misstaget att gå tillbaka till honom några år senare. Och det var verkligen ett misstag. Men då tog det grundligt slut och jag ville aldrig se honom igen. /Vanessa

i mitt fall, så var det faktiskt ekonomin, som jag bar upp. JAg bidade min tid, precis som min idol i det fallet, Tina Turner. När mitt X stod på egna ben ekonomiskt, då kände jag, att nu kan han i allafall inte förebrå mig, för att han går ner sig i skulder. Då gick jag.

http://ladies.musicblogg.se/2316/Tina-Turner/ 

Vill bara klargöra att jag absolut inte tillhör den skara som tror att det bara är att gå och att det är hur lätt som hellst, bara så ingen tror det.

Tack för era svar =)

Det trodde jag inte heller Anne_N :)

#8 vilken tur =) Upptäckte bara att mitt huvudinlägg ev kunde uppfattas på det sättet

Jag gick direkt. problemet var att det inte började med hårda ord. Han gick från schysst kille till psykopat. Han slog mig och jag kastade ut honom medans han skrek förlåt. sen ångrar jag bittert att jag inte låste ytterdörren för dagen efter han gick rätt in hemma hos mig och förstörde mig. innan han gick sa han - Duktig flicka.

Det är aldrig lätt att lämna ett förhållande… Speciellt inte ett sådant:(

Nej, ibland så måste man, som äpplet på trädet, mogna innan man kan komma loss. Bara man jobbar på det och lyssnar till vänner, som man ibland kan se, som ovänner! Dina vänner vill ha dig kvar i livet, slippa se en nedbruten person, som ideligen är blåslagen och bara har bekymmer. Ok, riktiga vänner bär allt detta, men se dem som vad de verkligen är, dina VÄNNER, till skillnad mot den som bara vill dig illa. Jag vet, att tex min komips, som hjälpte mig, inte skulle orkat vara spypåse hur länge som helst, alla har sin gräns. Så gläd dem, för de kommer att ställa upp på dig, när du har brutit dig loss!

ja det kommer krypande, och när man inser vad som händer så vet man inte vem man ska be om hjälp, man skämms och vill inte berätta för de närmaste, Jag försökte en gång seriöst  och tog mig till socialen när han jobbade, fick åka till soc i fel kommun för det var enda hållet som jag kunde åka på utan att han blev misstänksam, jag möttes av en soctjej som ioförsig trodde mig men sa bara att hon inte kunde hjälpa mig för det var fel kommun, när jag grät och förklarade att jag inte KAN åka till rätt för då märker han att nått är fel pga bussarna och då låser han in mig och jag får stryk så tittar hon bara lesset och sa att tyvärr jag kan inget göra, så när man väl tar steget och ber om hjälp så är det inte alltid man får det,,, den som hjälpte mig sen var en kille i en familj vi lärt känna som hade bil och körde mig till RÄTT socialkontor, då fick jag omgående hjälp och allt gick snabbt, men den tid som flöt emellan kunde jag hafft till något mycket bättre,

Ja, som sagt, vänner är mer värda än guld i sådana situationer! Svår för den där tjejen på soc också, jag kan förstå hennes sits med på sätt och vis…