Hittade en gammal dagbok som jag skrivit för många, många år sedan. Det var som att kliva rätt in i det förflutna. Tack och lov, så kan jag stänga dagboken, och känna mig fri. Även om jag har vissa skador kvar i själen. Så läs lite om en dag i mitt liv. Det som blev slutet på förhållandet, men början på ett bra liv.

**Slutet
**Under natten grät han som ett otröstligt barn, lindade armarna runt honom och vaggande tröstade.

På morgonen förvandlas han. Kylan som utsöndras är så kall att inget kan besegra det. Utan ett ord tas en stilettkniv fram och läggs framför mig.
- Gör samhället en tjänst.
- Ta livet av dig eller mig? 
- Vad tror du? Svarade han med stål i rösten.
Ögonen ser sinnessjuka ut.

Försöker hindra honom att ta kniven och slänger i väg den. Känner att han är fullkomligt kapabel att skada mig. Han tittar rakt igenom mig och hämtar kniven. 

Ber tyst att han ska bli normal igen, normal räcker. Han kommer tillbaka och kliver upp bakom mig. Rycker tag i mitt hår och böjer mitt huvud bakåt. Tar fram stiletten och öppnar den med ett skrämmande klickljud. Håller den mot mitt hårfäste.
- Du som har så jävla fult hår, varför rakar du dig inte?
Sakta reser jag mig upp, hela tiden med knivens kyla mot min panna. Sliter mig loss och vänder mig mot honom. Öga mot öga. Nu är min hand i försvarsställning mot kniven och jag backar in i arbetsrummet.Då tar han tag i min arm, sätter kniven mot min hals, vid örat. Är livrädd, pratar lugnande tror jag, men hör inte längre min egen röst.

Något händer. Kanske är de det jag säger, som jag själv inte hör. Han rycker undan kniven och sätter eggen mot sin egen hals, struphuvudet. Ögonen lyser av kyla och vansinne på samma gång. Fortsätter backa, och kommer åt en stol som jag sätter mig i utan mening.

Sträcker ut handen.
- Ge mig kniven, säger jag.
Vi stirrar på varandra.  Han tar kniven från sin hals, håller den med handtaget mot mig med en rörelse att jag ska ta den. Så jag sträcker mig efter den. Då vänder han den snabt så att knivbladet pekar mot mig. Tar tag i den, det är min enda chans. Känner blodet komma.
Han släpper  handtaget och jag har kniven. Blod rinner ner för min hand. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Reser mig ur stolen och backar från honom. Vågar inte behålla den, vågar inte släppa. Inser hur lätt han kan ta den ifrån mig.

- Får jag tillbaka kniven, din fitta?
- Nej, säger jag allt annat än lugnt.
- Hit med den.
Han tar ett steg närnare mig, och jag tar några steg från honom. Han sträcker sig ut och rycker tag i mig samtidigt som han befaller mig att lämna tllbaka kniven. Jag vägrar. Vi har hunnit förflytta oss in till vardagsrummet. Där puttar han ner mig i soffan samtidigt som han tar ett grepp på min axel och klämmer åt. Klämmer åt med samma grepp som han en gång lärt mig. Sånt han lärt sig i någon kampsport. Det gör ont, men vill inte ge tillbaka kniven. Han trycker hårdare och min hand öppnar sig som på befallning. Gråter hysteriskt och hulkande.

Han böjer sig ner mot mig och kysser mig i panna.
- Du vet väl att den kyssen är dödskyssen?
Försöker vara tuff och svarar honom.
- Så dödskyssen är inte det sista jag får från dig?
Han får en kall, sadistisk blick, nästan road. Böjer sig åter fram mot mig och spottar mig i ansiktet.
- Din lilla skit, säger han med kyla i rösten.

Då ringer telefonen, kastar mig mot den och hinner lyfta luren. Nu är jag inte ensam längre.
- Ut härifrån, skriker jag.
- Visst, ditt lilla fula svin.
- Ut, jag hatar dig. Försvinn ur mitt liv.
- Visst, så gärna.
Han går lugnt ut och ställer sig vid köksfönstret, slickar sitt långfinger och sträcker upp den. Vänder sig om och går. Gråtande, med saliven rinnande ner för mitt ansikte släpar jag mig nästan till telefonen. Vet inte ens vem det är som ringt. En vän, tack och lov. Kollar alla dörrar att de är låsta. River sönder alla brev jag fått av honom. Alla bilder jag har på honom.

Denna dag hade gått till sitt slut. Och jag hade mött mannen bakom honom jag älskat i så många år. Som jag så många gånger ursäktat. Som tryckt ner mig så långt ner man kan, psykiskt. Nu var det slut. Slut på riktigt.

Tiden efteråt
Dagarna efter var min axel alldeles blå av hans grepp han hade för att jag skulle släppa kniven. Kunde knappt röra armen.

Han ringde mig x-antal dag efter dag. 20 samtal var inte ovanligt. Ena gången skulle han döda mig, andra gången skulle han ta sitt liv. Lyfte på luren, lyssnade för att höra vem som ringde och la sedan på. Min mamma  förstod snart vad som hände, och när han ringde när hon var hemma hotade hon honom.
- Ringer du en enda gång till hit, så ringer jag polisen och anmäler dig.

Efter det slutade samtalen. Vi sågs inte, men kände ibland att han fanns i min bakgrund, men var, det såg jag inte. De vänner vi hade, kunde jag inte längre behålla. Men hade i samma veva börjat träffa nya människor. Mitt liv fick en omstart, och hos dem mötte jag omtanke och vänskap.

© Kata/Vanessa