Jag är så äcklad… För några år sedan blev jag misshandlad psykiskt av min mor och ingen i min närhet stöttade mig. Jag kände mig väldigt ensam under denna perioden, sa bland annat upp kontakten med min mor men återupptog den efter två år på grund av att hon under tiden jag sagt upp kontakten inte lät mig vara. Sagt och gjort, kontakten idag känns ok, men jag är så förbannat äcklad av att hon är så mjuk och omtänksam när hon pratar med mig, allt är liksom så fantastiskt, underbart, det jag gör. Jag spyr på det! Så av och till är jag inte alls glad och trevlig när jag pratar med henne, men då får jag ju såklart dåligt samvete eftersom att hon är så "trevlig". Hon vet förvisso att skulle hon hålla på så som hon gjorde för några år sedan så säger jag upp kontakten för alltid, så kanske det är förklaringen till hennes beteende. Men jag tycker det känns så påklistrat och äckligt…

T.ex om jag säger något som är positivt enligt mig, då håller hon med och ska vara så tjäck och glad, positiv. Egentligen kanske jag borde tycka om att hon är så glad för min skull men det känns inte riktigt äkta, om ni förstår vad jag menar…?

Jag tycker detta är jättejobbigt samtidigt som jag trivs bättre att "härda ut" med att ha kontakt med henne eftersom att jag aldrig fick lugn och ro under tiden jag hade bett om uppsagd kontakt. Det känns som att nu spelar hon dessa kort för mig för att jag ska få dåligt samvete om jag någon gång råkar vara irriterad på henne. Förstår ni?!?!? Om vi pratat på telefon, hon har vart väldigt överengagerad och positiv, och vi sedan lägger på…. kan det resultera till att jag ringer upp igen för att "bearbeta" min ångest jag får för att jag ev varit otrevlig mot henne. Det är skit jobbigt…

Samtidigt tycker jag det i övrigt är så fruktansvärt svårt att släppa tankarna om henne i bakhuvudet. Exempelvis om jag råkar vara glad en dag, så kan jag inte njuta av det för att jag har i baktanke om att jag måste höra av mig och berätta det för henne, eller hon tycker kanske det är fel att jag är glad.

Jag har gått i terapi men tycker inte det hjälper just kring detta ärligt talat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag kan heller inte ta upp detta med henne eftersom att det bara riskerar till att hon bryter ut som ett monster igen som för några år sedan.