På ett vis är ju psykisk misshandel värre då det inte läker. Men en kombination skulle väl vara värst. Exempelvis våldtäkt.

Fysisk misshandel som man psykiskt är ok med läker rätt snabbt. Men så fort det går in i skallen på en så kan det ta åratal, om man ens läker alls.

Psykisk, definitivt. Säger inte att Fysisk misshandel inte kan vara traumatiserande och hemsk, men sår blöder, torkar och läker, blåmärken försvinner och brutna ben förblir inte brutna, osv. 

När något är psykiskt läker det inte. Visst, man kan komma över det, men det läker inte om du förstår vad jag menar? Det är en helt annan process att komma över en smärta som är psykisk, för fysisk smärta tar ju kroppen hand om automatiskt. 

Sen finns det ju undantag till allt. Blir man så fysiskt misshandlad att man får kroniska besvär t.ex. så försvinner ju inte den smärtan och så kan ju fysisk misshandel även leda till psykisk smärta osv…

#1 Jag tänker nog lite lika. Fast i verkligheten är det nog så att fysisk misshandel tär väldigt på en psykiskt också. Däremot brukar det vara "lättare" att få hjälp om det handlar om fysisk misshandel. Alltså, går du till skolan varje dag med nya blåmärken eller en bruten näsa och spräckt läpp så är det svårare för någon att förneka att något är fel. Psykisk misshandel är ju fysiskt omöjligt. När jag utsattes för psykisk misshandel så var det ingen som visste något för det syntes ju inte.

Hm, svårt fall.. Fysisk misshandel tär ju ändå också på psyket, leder relativt ofta till paranoia/undvikande beteende bland annat. Bara för att såren läker behöver det inte betyda att det inte finns både yttre och inre ärr. Om man till exempel får ett ärr över kinden så blir man alltid påmind om vad som hänt varje gång man ser en spegel. 

Medans psykisk kan på ett sätt vara svårare att märka både för andra och en själv, särskilt om man redan har lite halvkasst självförtroende, "för det stämmer ju det som personen/personerna säger..". Dessutom så tror jag det är svårare att få hjälp för man har inga "bevis" på samma sätt..

Sen så måste jag nog säga att det beror på så väldigt mycket annat också (relation till personen som misshandlar, har man bekanta, jobb/utbildning eller är man isolerad, etcetera) så kan tyvärr inte riktigt ge ett rakt svar på vad som är värst. 

Blev kanske inte mycket till åsikt men lite klotter av mina tankar kring ämnet i alla fall. Ni får ursäkta om det blev lite virrigt är nog för trött för att skriva det här inlägget egentligen. 🤐

Båda två.

Psykisk tror man personen har rätt. Man är kass och värdelös och fet och tjock och ful och allt vad det nu är.

Fysisk är man livrädd att bli ihjälslagen om X hittar en igen efter man rymt och det ska bli flera ggr värre.

Båda så lever man i förnekelse. "Om jag inte.." "Om h*n inte var full.." "Det är bara för att h*n har det svårt just nu" och intalar sig att det kommer gå över. 

Så jag svarar att båda är lika illa. Båda gör ont men på helt olika sätt. Båda så kryper man för andra personen för att undvika smärta. Båda så tror man att man inte är tillräcklig.

svår fråga.. för vilken fysisk misshandel ger inte psykiska sviter liksom? 🤔

#6 Det händer faktiskt, även om det inte är ofta. :)

#7 Oj, hur är det möjligt? Jag kan inte riktigt föreställa mig det ens 😮 då har jag lärt mig något nytt!

#8 Det är nog rätt ovanligt, jag har en bekant som inte fått några psykiska besvär av det, för det kom från ingenstans. Ena dagen var han underbar, andra slog han henne i ansiktet. Och hon var stark, blev bara förbannad, tog sitt pick och pack och lämnade honom ögonblickligen och sa att om han aldrig någonsin kontaktade henne igen skulle hon låta bli att polisanmäla. Han hörde aldrig mer av sig. Hon har inga men från det, alls, och det fanns ingen psykisk misshandel innan. Ingen manipulation. Ingenting.

Men ja, det är nog rätt ovanligt.

#9 Ah, jag tänkte ett längre förlopp. Då är jag med på hur det kan hänga ihop. ☝️

#10 Ja nä, handlar det om en längre tid behövs nog psykisk misshandel. En person som aldrig blivit manipulerad eller blivit utsatt för kränkningar och hot av sin partner skulle nog i 99% av fallen gå efter första slaget. Det som gör att man stannar brukar ju ofta vara just den psykiska delen.

precis 🙂