Det har tagit mig så många år att inse att jag först kommer finna balans när jag accepterar mig själv, älskar mig själv istället för att leta eller jaga kärlek från någon annan. För folk kommer alltid komma och gå, och vad blir kvar… jag. Jag växte upp i en familj där incest och misshandel mot barn och kvinnor förekom. Vilket senare resulterade i att jag blev diagnoserad med grov PTSD. Man skulle kunna säga att jag praktiskt sätt växt upp på BUP. Blev mobbad i skolan osv. Nu går jag på gymnasiet, var tvungen att avsluta behandling från psykologer då jag inte tyckte att alla dessa år har hjälpt ett dugg. Gymnasiet började jag denna termin, jag är 17 år och har förstått att detta är inget jag klarar av. Går 50% men känner att jag inte någonsin kommer ha ett vanligt liv, ett vanligt jobb. Jag kommer aldrig kunna klara av att jobba här i Sverige. Det är för svårt för mig, för svårt att leva här. Jag började prata med min mamma, om att lämna. Lämna och flytta till Thailand. Att jag skulle kunna jobba där, få en fridstad. Läka. Men även om det är något jag verkligen vill så får jag skuldkänslor över att lämna min pappa. Min pappa då som bidragit till att jag har PTSD. Och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Vi har pratat om att han självklart kommer och hälsar på. Och jag kan föreställa mig ett bättre liv där. Planen är att hoppa av gymnasiet, fortsätta en del studier där men att börja jobba med min mamma. Vi har sparat och pratar om att öppna hotell, vi vet att går. Men kommer dessa skuldkänslor hindra mig. Skuldkänslor av att lämna familjen som finns här. En familj som inte har bidragit glädje till mitt liv men som jag älskar. Jag vet helt ärligt inte