Annons:
Etikett10-när-ska-jag-gå-vägen-tillbaka
Läst 1468 ggr
grå
10/28/17, 12:35 PM

Spiller ut, ventilerar frustration

Jag är livrädd, 
Tänk om jag misslyckas. 
Tänk om jag blir ledsen. 
Tänk om jag inte är bra nog. 
Tänk om jag blir sårad.
Är det bättre att låta bli, inte släppa in. 
Aldrig komma nära? 
Jag vill vara nära.
Jag vill släppa in, 
Jag vill också vara älskad. 

Jag har gjort det igen. Om det fanns en tävling i att skapa avstånd och skrämma bort folk skulle jag alltid befinna mig i topp tre. Om man förvarade försvarshemligheter på samma vid som jag förvarar allt det som har med mig och min person att göra när jag är i närheten av människor jag egentligen vill släppa in skulle inga hemligstämplade uppgifter någonsin läcka ut. 

Jag är så djävla trött på att vara hemlig. Vill rinna ut över världen och sluta vara rädd. Jag är så djävla trött på att inte klara av att riva allt det som står i vägen. 
Det är min djävla mur, varför kan jag inte slita ner den, dra bort den, sparka sönder. 
Jag är full av tankar, känslor, historier, erfarenheter, drömmar och mål. Jag kan saker, tycker om att prata och att diskutera. Men allt jag blir är tomhet. Jag visar ingenting och jag förstår att människor ger upp. 
Mitt i allt som är hemligt står jag helt ensam i det som är jag, mitt enda sällskap är minnet av alla gånger jag försökt, velat bjuda in någon, önskat att någon ska vara nära. 

Jag hatar muren, jag hatar att jag är rädd. Jag träffade någon jag verkligen tyckte om. Någon som hade allt det jag sökte, jag blev rädd och muren åkte upp. Allt jag lyckades visa honom var ingenting. Jag försökte verkligen, är det värt någonting? 

Kommer någon någonsin ha tålamod med mig, kommer jag någonsin träffa någon som ser att det finns mer än första, andra, tredje intrycket?

Jag tror att jag är ganska bra, det känns lite sorgligt att ingen någonsin får se vem jag är. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, förmodligen ingenting. Jag behövde bara få skriva av mig. Det är tre-fyra år sedan jag lämnade en våldsam relation och jag älskar livet så länge jag är själv, så länge jag ställer in mig på att jag inte vill ha en relation.

Annons:
AnnaMariaK
10/29/17, 10:14 PM
#1

TS

en fransk filosof (Valéry tror jag han hette) skrev så här: människor skiljer sig från varandra genom vad de visar och liknar varandra genom vad de döljer. Det är så sant.

Efter att man lämnat en våldsam relation är man rädd och osäker, det skulle vara konstigt annars. Man behöver läka: sin självkänsla, sin själ, sin intuition, man behöver skapa ett stabilt inre. Hur lång tid det tar beror på hur skakad man blivit inombords av det förflutna.

Jag har varit med om både det första och det sista och kan trösta dig: satsa på dig själv, gör livet värt att leva. Jag tänkte så här efter att jag blivit ensam: om jag inte trivs med mig själv vem vill trivas med mig då? Varför skulle någon gilla mig om jag själv inte gör det? Och idag har jag ett liv som känns värdefullt och bättre än jag någonsin haft tidigare. Jag har skaffat mig nya färdigheter och skapar en miljö som jag känner mig väl till mods med. Och jag har goda relationer.

Du kan Du också! Lycka till och styrkekramar.🌺

Upp till toppen
Annons: