Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 1504 ggr
Anonym
Anonym
6/12/16, 1:19 AM

Att bo med sin misshandlare

Min mamma misshandlade mig både fysiskt och psykiskt från att jag var 4:a tills jag var 12. Hon kunde säga att jag var tjock, putta in mig i väggen och visade mig väldigt lite kärlek. Jag fick knappt vara hemma ifrån skolan när jag var sjuk och hon sa aldrig att hon var stolt över mig. Min pappa höll sig alltid utanför och jag tror han intalade sig själv att det inte hände. Det värsta minnet jag har var när hon slog mig över kinden och jag hotade henne med att om hon gjorde så en gång till så skulle jag ringa soc. Hon skrattade mig rakt i ansiktet sa att de aldrig skulle tro mig. Eftersom jag samtidigt blev mobbad och sexuellt trakasserad i skolan trodde jag allt som hände i skolan och hemma var normalt och att jag förtjänade det. Speciellt eftersom jag sa till lärare i skolan att jag blev mobbad men de sa att de var mitt eget fel eftersom jag reagerade på det och sa ifrån. Det var först i högstadiet som jag träffade en person som jag kände att jag kunde prata med och det var då jag insåg hur dåligt jag hade blivit behandlad och allt bara föll samman för mig. Jag kunde berätta om saker som var vardag för mig och hen bara satt och grät för att hen tyckte det var så hemskt. Efter det började jag få panikattacker och bli självmordsbenägen. Jag började gå på BUP men slutade då jag inte ville att de skulle kontakta mina föräldrar. Efter ett självmordsförsök (som mina föräldrar inte fick reda på förens flera månader senare) klarade jag inte att bo hemma. Jag klarade inte att vara i samma rum som min mamma på över ett halvår utan att få panikattacker, skaka och skrika av skräck. Jag blev som 5 år igen och livrädd för min mamma. Tillslut började jag gå på BUP med mina föräldrar och soc drogs även in. På soc pratade de med mig och min mamma och sa sedan att de trodde att jag ljög och att jag bara hade en "trotts period". Min första läkare på BUP sa till mina föräldrar att jag fejkade och skrek på mig att sluta när jag hade en panikattack. På BUP började jag även konfrontera min mamma men hon total nekade allt. Hon bad om ursäkt ifall hon hade gjort något som fick mig att tro att hon skulle slå mig eller liknande men hon erkände aldrig att hon slog mig eller sa elaka saker till mig. Min pappa verkade genuint ledsen för att han inte var en bättre pappa under min uppväxt och bad om ursäkt för min mamma. Jag var tvungen att lära mig att bo med min mamma trots att jag mår skit av det. Vi pratar aldrig om det utan har ett väldigt ytligt förhållande. Jag lider idag av panikångest, depression, PTSD, OCD, GAD, social fobi och mardrömmar nästan varje natt. Jag har vart tvungen att hoppa av gymnasiet och är nu sjukskriven. Det har totalt förstört mitt liv. Min mamma har än idag (4:a år senare) inte erkänt vad hon gjorde mot mig och dessutom tror hon inte på mina diagnoser och att jag mår dåligt trots att hon jobbar med personer som mår psykiskt dåligt. Jag letar lägenhet men mår skit av att vara under samma tak som någon som har förstört mitt liv och dessutom vägrar erkänna det. Jag är osäker på om jag vill ha henne i mitt liv men vill samtidigt ha en bra relation med resten av min familj. Kan man förlåta någon som inte vill erkänna sina misstag?

Annons:
Herbivoren
6/12/16, 7:39 AM
#1

Oj vad jobbigt att du tvingas leva med din mamma. Jag blir ledsen av att ingen tror dig speciellt de som ändå ska skydda dig (soc och bup). Jag vet inte hur gammal du är nu. Men om du är 18 eller äldre kan du kontakta kommunens relationsvåldshandlägggare. Där kommer du att kunna få prata med någon som lyssnar. Eventuellt kan du då också få ett skyddat boende.

Hoseok
6/12/16, 12:49 PM
#2

Jag anser inte att du ska ha den här människan i ditt liv, vad någon än säger. Du har absolut ingen skyldighet att förlåta henne för det hon gjort mot dig! 

Hur är det med resten av familjen. Vad vet de om allt detta?

Anonym
Anonym
6/12/16, 1:39 PM
#3

#3 De vet om det men jag tror inte att de tror på det 100%.Jag har en mycket äldre syster men hon hade en helt annan uppväxt med min mamma så jag tror det är svårt för henne att förstå hur jag kunde ha en så jobbig när vi har samma mamma. Resten av min familj tror iallafall på mina diagnoser och att jag mår dåligt.

Upp till toppen
Annons: