Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 1623 ggr
Anonym
Anonym
2016-03-11 02:04

Historia

Jag är van användare av iFokus och vill därför vara anonym, idag upptäckte jag denna grupp och jag vill berätta min historia, för min egen skull eftersom jag fortfarande inte har tagit till mig allt som hänt. De känns fortfarande overkligt, som en hemsk mardröm. 

Jag hade flyttat till en ny stad, flytt från min gamla och började gymnasiet 16 år gammal. Jag ville ha en ny start. Problemet började i att jag inte kunde ordna något boende, detta ledde till att jag fick pendla många timmar varje dag och det blev bara någon timma sömn varje natt. när vårterminen kom förlorade jag mitt studiebidrag då jag missade allt mer skola pga dem få timmarna sömn jag fick i veckan. Pendlingen gjorde min redan befintliga depression mycket värre och ibland orkade jag inte leva, men jag kämpade vidare. 

Jag var nära på att ge upp, men jag tog ett sista krafttag och frågade ett ex till mig som fortfarande var god vän till mig om han kunde hjälpa mig, om jag fick bo hos honom de sista månaderna av skolan, jag förklarade situationen och han sa att jag självklart fick bo hos honom. Om jag ordnar egen mat så behövde jag inte betala någon hyra pga situationen och jag var så lycklig! 
Det här var det största misstag jag gjort.

Jag kom dit med en stor ryggsäck som innehöll alla mina kläder (äger inte så mycket kläder). Men redan från start hände något konstigt som jag inte reflekterade över då eller gjorde stor grej av, han sa nämligen att jag måste sova i sängen i hans sovrum. Jag hade tagit föregivet att jag skulle sova i soffan men det gick inte alls för sig. Han ville inte heller sära på sin dubbelsäng för då skulle han inte kunna träna på sin boxningssäck han hade upphängd i sovrummet. Jag accepterade det och de första veckorna gick väldigt bra faktiskt.  Efter ett tag började han krypa närmare och närmare och jag kunde vakna om nätterna och han skedade och höll fast mig. jag puttade undan honom och la mig och sov längst ut i sängkanten.  Jag tog upp de här med han och han skämtade bort det och sa ja _men de är väll bara gammal vana, jag ska sluta. 
_Det gjorde han inte. 

Jag minns hur det började kännas obehagligt kring honom. Jag hade börjat träffa en ny kille som jag var väldigt kär i och en kväll kom jag hem lite sent och han var flyförbannad på mig. Han frågade ut allt vad vi hade gjort vad vi hade sagt. Efter den kvällen fick jag inte sitta i sovrummet med datorn för han tyckte det var otrevligt och ville att jag skulle sitta i soffan med honom där han hade sin stationära dator. Han skulle ha kontroll på allt jag gjorde kunna se vem jag skrev med och vad. Såg han att jag skrev med killen jag börjat träffa blev han väldigt otrevlig och började säga åt mig att jag ska slut träffa honom att han är en dålig människa som kommer göra illa mig mm. Mitt ex hade börjat skicka hotmeddelande till killen jag var intresserad i och han började backa undan våran relation ett tag tills han började inse att den här personen skadar mig, inte fysiskt men psykiskt. Ännu en natt när jag kom hem sent och bara gick och la mig direkt så kom han in i sovrummet och släckte lampan och la sig i sängen. Han började ta på mig och jag bad honom sluta men då blev han våldsam. Det var första gången jag blev våldtagen.

Efter detta blev saker värre och värre. Han började fysiskt misshandla mig, ofta, så fort han var missnöjd med något, så fort de hade gått dåligt i ett spel så fort något var dåligt. Ibland tvingade han mig stanna hemma från skolan med honom och han våldtog mig då oftast. han ville att jag skulle vara hemma så han kunde ha sex med mig när han ville helt enkelt. Han började tvinga mig att lämna dörren till badrummet öppen så att han kunde titta på mig när jag duschade. Om jag stängde dörren så fick jag ångra det. 
Han hade vassa knivar hemma och vid två tillfälle skar han mig på armarna där jag tidigare skurit mig själv, ena gången allvarligare än andra, inte så att jag behövde till sjukhus, men det var fruktansvärt. Jag skar mig själv mer mycket små sår och la bandage om för att försöka dölja.  Andra visste ju att jag hade skurit mig själv förut så dem skulle väll inte misstänka nått konstigt.  Vid tillfällen då han slagit mig och jag fått synliga blåmärken så har jag alltid kunnat bortförklara det eftersom jag ansågs generellt klantig. Jag har ljugit om att jag blivit påkörd av bil, eftersom jag blivit det vid tidigare tillfälle återberättade jag situationen och fick det låta som att de skedde bara dagen innan och folk trodde mig.

Jag berättade inte för någon, jag kände att de var mitt fel, det är ju jag som stannar kvar där det är ju jag som är störd. Min tankegång under hela denna tid var att snart slutar jag ettan, snart kan jag flytta hem, snart är de över snart flyttar jag hem.

Även han började inse att snart lämnar jag honom, och de var som om någon panik tog honom. Han tog tillbaka nyckeln han gett mig och jag fick inte vara ensam hos honom, han ville inte att jag skulle kunna ta mina grejer och sticka, så länge alla mina kläder fanns hos honom var jag fast där och skulle behöva komma tillbaka. Han anklagade mig för att ha tagit hem killen jag blivit kär i och haft sex i hans sovrum och sa jag var så jävla otacksam och bortskämd jävla hora och kastade ut mig ur lägenheten ett par gånger. Ibland kunde jag sova i hissen ute i trapphuset bara för att försöka skydda mig själv eller om jag blivit utkastad. 

Efter han tog nyckeln blev saker mer intensivt, jag blev våldtagen och grövre misshandlad flera gånger i veckan. Jag var ordförande i en förening och hade nyckel till våran lokal och började sova där, jag började hitta på evenemang bara för att ha människor omkring mig för att göra allt för att inte återvända.Han terroriserade min telefon och facebook, om vartannat var han hotfull om vartannat bad han om ursäkt och ville att jag skulle komma tillbaka. Några gånger hotade han med att bränna upp mina saker. Men de började vara sommar, jag svettades mycket och behövde byta kläder. Så jag åkte tillbaka tillslut.

Det var hemskt, först grät han, bad om ursäkt för allt, sa att de inte skulle hända igen, bad att jag inte skulle lämna honom, han är så ensam, försköte lägga skuld på mig och att jag skulle tycka synd om honom. Varje gång jag varit borta upprepade sig detta. Ofta slutade det att jag blev hans slagpåse. och han höll mig kvar hemma i ett par dagar. Sista gången jag kom tillbaka var när jag bestämt mig att nu flyr jag, jag ska här ifrån, skolan tar slut idag. Det var på skolavslutningens dag, jag hade firat med nyvunna vänner, idag min fästman bland annat och kände att snart.. Snart är terrorn över. Jag kan börja leva snart igen. 

När jag kom dit sprang jag in i sovrummet och låste med nyckeln till den dörren som jag lyckats sno åt mig tidigare och packade så fort jag kunde. Han stod och bankade på dörren och när jag sen packat klart insåg jag att jag tar mig inte ut. Jag kan inte smita från fönstret för han bodde på 5:e våningen och låser jag upp kommer han döda mig. Jag satt och grät och var förtvivlad, visste inte vad jag skulle göra. Min skolväska med min dator och telefon låg i hallen så jag kunde inte ringa någon eller ta kontakt med någon. Jag skrek och grät… Ingen granne reagerade. Det är en väl ljudisolerad lägenhet, tyvärr..

Tillslut öppnade han dörren och helvetet bröt ut. Han tog tag i mig och band fast mig i boxningssäcken och började slå. Jag bröt 4 revben och stukade foten. Jag trodde att idag dör jag, allt är över nu. Han tog lös mig släpade till sängen och band fast mig, våldtog mig och när han kände sig klar efter att ha skrikit på mig vilken äcklig hora jag är och vidrig otacksam fitta osv, så gick han och la sig och sov. Jag grät och grät och kunde knappt andas. Jag hade tappat all talförmåga och kunde inte skrika på hjälp längre. Jag var inte  bunden längre men förmåde mig inte att röra mig. Jag var rädd och stannade kvar en stund, för ont för att röra mig, för rädd. Jag fattade inte att jag fortfarande levde. Jag smög upp ur sängen och tog min ryggsäck, min skolväska och sen bara sprang jag. Jag lämnade mina skor i hans hall, ansåg att jag har inte tid att ta på mig dem. Jag sprang ner haltande för trapporna jag sprang hela vägen till busstation (<1km) där jag hoppade på en buss som precis skulle åka till hemstaden. Busschaufören såg oroad ut och fråga vad som hänt om allt var okej. Jag svarade bara att jag hade varit klantig på fyllan och ville bara åka hem. När jag satte mig i sätet och vi åkte förbi lägenheten jag nyss trott jag skulle dö i så brast jag i gråt. Jag grät hela vägen hem, jag kunde inte fatta att jag klarat mig.

Jag kan tänka mig att de finns en del frågor som kommer upp, till exempel varför stannade jag? Jag stannade för jag trodde jag kunde klara av de, jag kände sån enorm press av att klara av skolan så jag får komma tillbaka till tvåan. Jag tänkte att allt kommer ordna sig så fort jag kommer loss från det här. Jag ska bara klara den här korta tiden sen blir livet bättre. Allt ordnar sig, bara jag är stark.
Reagerade inga vänner? Nej… Ingen gjorde det, killen jag var intresserad i var orolig och jag fick sova hos honom fast han egentligen inte ville det pga sina föräldrar, men mer än så gjorde han inte, jag berättade heller inget. Jag hade inga nära vänner jag kände att jag kunde prata med, den vän som jag försökte prata med lyssnade inte på mig och när hen såg att jag skurit mig på armen så var reaktionen att hen tog stryptag på mig. Jag slutade umgås med hen och blev mer och mer isolerad från andra. Tills jag den sista månade jag bodde där började träffa min nuvarande fästman. Vi blev väldigt bra vänner väldigt fort och umgicks väldigt mycket med varandra. Under sommaren blev vi nära nära vänner och jag började berätta små saker från händelsen och han blev väldigt chockad. Han var länge arg på sig själv för att han inte sett något, för att han inte kunde skydda mig. Han blev efter de väldigt beskyddande av mig och han skulle skydda mig med sitt liv.
Anmälde jag detta till polisen? Nej… Jag ångrar det idag, men jag ville inte känna att allt de här var mitt fel, att de skulle säga att jag bara kunde lämnat stället. Jag kunde inte, jag var tvungen att bli klar med skolan först. Jag ville inte känna så mycket skuld, jag skämdes så himla mycket.

När jag kom till min hemstad besökte jag akuten, jag sa att jag var med i ett slagsmål kvällen innan och har fruktansvärt ont och vill ha hjälp. De hjälpte mig och jag fick reda på de brutna revbenen. Jag blev tvungen att göra en anmälan men den lades ner ganska fort. Mamma kom och hämtade mig från sjukhuset men jag berättade aldrig vad som faktiskt hänt. Ingen i min familj vet vad som hände dem månaderna. Det ända dem vet är hur aggressiv han blev efter jag lämnat honom och han började kräva hyra på 400kr av mig. Jag var tvungen att ge honom i kontanter o inte föra över till banken och han började ringa och smsa med min mamma och mig dagligen, skrev många otäcka meddelanden. tillslut blev vi så less så jag sa att han skulle få sina pengar. Vi träffades på stan, min nuvarande fästman, då bästa kompis, bevakade mig och kollade så att jag kom tillbaka oskadd. Efter de hörde jag inte mer från honom. Jag skar ut han från mitt liv, bytte nummer osv. Det här är en sammanfattning av min upplevelse och jag hoppas jag kommer kunna hjälpa någon med den, eller att någon kommer känna att de inte är ensamma ute om att vara rädd och känna sig hopplös, jag hoppas jag har hjälp mig själv genom att minnas.

Jag klarade av gymnasiet och är idag en 20 årig tjej och studerar på universitet, ett universitet som befinner sig 200 meter ifrån denna människa bor. Jag kan leva vad jag anser normalt idag, det knyter sig i magen när jag ser lägenheten, men jag har inte en enda gång brutit ihop, jag har inte reagerat på denna händelse. Det  är som om allt bara var en otäck mardröm som jag vaknat upp ur, jag minns den, men den var inte verklig. Jag har tagit kontakt med psykvård som säger att jag borde prata om detta med någon, de är oroliga över hur lättsamt jag kunde prata om det, att jag inte grät, vilket jag gjorde senare. Det är två personer inom vården och min fästman som vet om denna historia. Jag kanske börjar processera detta nu när jag fått berätta det öppet, även om ni inte vet vem jag är, så känner jag att jag är uppriven, men jag känner även en viss lättnad.

Annons:
Sabinan
2016-03-11 03:17
#1

Tack Anonym, för att du delade med dig av din historia. ❤️

Jag tycker det är väldigt starkt av dig att dela med dig av detta hemska och ja, jag tror detta kan hjälpa andra som hamnat i liknande situationer.
Men du måste komma ihåg att det du varit med om, absolut inte, på något sätt, är ditt fel.
Mannen som utsatte dig för detta hemska, det är han som är en misshandlare och våldtäktsman.
Du var i ett utsatt läge och han missbrukade detta enormt. Det är otroligt svagt gjort.
Det är bara svaga män som slår, en riktig man ger sig inte på någon på detta sätt som du varit med om.

Mitt råd är att du bör söka hjälp hos psykolog eller kurator för att kunna bearbeta dina upplevelser. Det är svårt att själv bearbeta det när man  som du, varit med om sånt som den svåra misshandeln och våldtäkten.

Normaliseringsprocessen, där man som offer inte riktigt inser vad som håller på att hända och misshandeln kommer smygande på en, först med ord och sen med slag är väldigt vanligt.
Att man som offer tar på sig all skuld, då man blivit hjärntvättad med att allt man gör är fel ingår också där i.
Du har dock inte gjort något fel.

🤗

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

Honestyisdead
2016-03-11 06:32
#2

Fy för vad hemsk text att läsa.

Härligt att du hittat rätt! Och att du delar med dig så andra i liknande situationer förstår att det går att komma bort från det.

MissClue
2016-03-11 18:58
#3

Usch så fruktansvärt, vilken dödsångerst du måste haft när du var instängd i rummet och skrek men ingen hörde. Jag begriper inte hur man kan vara kapabel till att skada andra människor så grovt, både fysiskt och psykiskt. De måste vara hjärtlösa annars hade man väl sökt hjälp om man fick tankar på att skada någon eller märkte att man inte kan kontrollera sig själv. Så bra att du börjat prata om det, det kan vara turbulent men det kommer löna sig i längden 🙂

I love not man the less, but Nature more…

Sabinan
2016-03-12 02:29
#4

#3 Jag tror att många misshandlare är så sjuka att de inte inser vad de gjort.
Bara att en misshandlare söker hjälp av exempelvis psykolog, tror jag gör att de, åtminstone vill bli hjälpta. Men att se in i sitt inre och upptäcka den man är som misshandlare, tror jag är väldigt jobbigt och smärtsamt, därför är det många misshandlare som hellre sätter på sig skygglappar och skyller på offret istället, för det är lättare att hantera.

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

Anonym
Anonym
2016-03-12 13:55
#5

Tack för ert stöd, de värmer verkligen och jag känner att de var  bra att få skriva det här, jag känner mig bättre av att läsa era kommentarer. 

#1 Som sagt jag har träffat psykolog som jag träffar varje vecka, jag ska nästa vecka få komma in i en grupp som handlar om misshandel i närarelationer och prata där. Vi får se hur det går.

#2 Tack! Ja jag hoppas att framförallt man skulle kunna inspirera någon till att ta steget att fly, och inte komma tillbaka, det är det svåraste steget att ta.. Så många gånger som jag flydde undan men kände att jag måste komma tillbaka. Nu i efterhand inser jag ju att jag kunde flytt långt innan de gick över styr, kläder kan jag köpa nytt av, men ett nytt psyke är svårare att få tag i.. Jag har känt även efter jag lämnat allt och börjat på ett nytt liv att jag hade/har någon skyldighet i att besöka honom, be om ursäkt. Fast för vadå? Jag vet inte vad som gör det men det är något som drar en tillbaka, och det är viktigt att inte falla tillbaka på det. Än har jag inte gjort det och tacksam för min fästman som får mig att tänka om när sånna tankar uppstår. 

#3 Jo, jag var helt säker på att idag dör jag, jag kommer inte överleva det här, chocken jag hade innan jag sprang ifrån var chocken av att jag levde fortfarande. 
Jag minns från tiden vi var tillsammans hur han ibland kunde skylla på sin Aspergers att han förstod inte om jag tyckte saker var jobbigt, när jag var ledsen osv. Han sa att han fattade inte mina känslor, de var bland annat därför det tog slut, för jag behövde få mina känslor bekräftade.  Jag tror mycket kan ligga i det att han beskyller sin Aspergers för att inte fungera kring människor och att han är så våldsam. Han slog mig 1 gång under vår relation i samband med sex för han trodde jag tyckte om det. Ibland fundera jag på om han faktiskt trodde jag tyckte om våld fortfarande och de var hans sätt att försöka uppvakta mig eller nått sånt.. 
Jag vet inte hur den människan fungerar, jag vet att jag kan varna alla för honom som jag möter, jag har mött andra som kommit vägen för hans vilja och där har det också slutat i våld eller riktigt otäcka hot så han är farlig, man märker det inte fören han inte får som han vill, annars är han väldigt snäll och omtänksam. Men något har ju slagit slint för honom.

AnnaMariaK
2016-03-13 10:17
#6

TS, tack för din delning. Man märker att Du försöker förstå din plågare, varför han har gjort så, vad fanns bakom hans aggression m m.

Det är ett tecken på att Du är väldigt empatisk och en sådan människa som han dras till empatiska tjejer. Men han förtjänar inte din empati, det har han visat massor med gånger.

Säg till dig själv att Du hade otur att möta en sådan människa på din väg, när Du var sårbar, precis som man kan ha otur när man blir påkörd på en skogsväg.

Att Du gick tillbaka kan förstås som en empatisk egenskap där man inte tror att man har att göra med en ond människa, för han är "snäll och omtänksam" ibland.

Även Hitler hade sådana egenskaper, har jag förstått, när jag läste en bok som hans kammartjänare hade skrivit. Onda människor är inte onda hela tiden, de är snälla ibland, när allt går efter deras önskan.

Annons:
MissClue
2016-03-13 12:01
#7

#5 Jag förstår det, fy fasiken vilken skräckupplevelse. Allt du fick gå igenom med honom, usch. Du är så stark..Det är humoristiskt hur de hittar på ursäkter till att de deras beteende ska vara mer accepterat. Min ena misshandlare diagnoserade sig själv med att vara manodepressiv. Nä jag hoppas du har hittat rätt personer som du kan prata ut hos och få ur dig dessa upplevelser ur din kropp så gott det går. Minnet har man alltid kvar men de där undermedvetna känslorna som ligger o petar på en ibland kan man bli av med.

I love not man the less, but Nature more…

Fluffinen
2016-03-29 02:10
#8

Jag vet inte om någon vill veta detta egentligen, men i allt de jobbiga tänkte jag berätta att imorgon kommer jag hämta hem min valp, en valp som ska agera som min terapihund nu och framöver. Han ska hjälpa mig att våga gå ut ur lägenheten och komma ut igen. Den ska hjälpa mig att ta mig ut i samhället igen och hjälpa mig de gånger jag får panikångest och min sambo inte finns där, de känns bra. Jag är otroligt nervös över att få träffa min livskamrat, de var så länge sen nu, men det ska nog gå bra och jag hoppas att jag kommer känna mig lika trygg med denna som jag gjorde med min rottweiler även om jag tvekar.  Jag tror absolut de kommer funka och vara sunt för mig, jag har sedan dagen jag insåg att valpen ska komma in i mitt liv börjat må bättre, så denna resa ska bli spännande. Jag vill mest säga att jag mår bättre idag, och jag har fått mycket hjälp sen jag berätta denna historia  för mindre än 1 månad sen och ännu mer hjälp kommer jag få. Hjälpen finns bara man vågar.

Eftersom jag inte längre kan välja att vara anonym, av någon konstig anledning, så får ni även veta vem jag är. Men jag tror det kan vara bra det också, det är ytterligare ett ENORMT steg ut ur skiten för mig. Det är fruktansvärt jobbigt att försöka posta denna kommentar, att på nått vis blotta mig, men jag tror det är bra, de är för min skull jag gör det.

Aleya
2016-03-29 05:30
#9

#8 det är för att du har slut Insider. Jag ger dig en månad.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

MissClue
2016-03-29 23:07
#10

#8 Åh så gosigt att få hem en valp ❤️

I love not man the less, but Nature more…

Upp till toppen
Annons: