Annons:
Etikett10-när-ska-jag-gå-vägen-tillbaka
Läst 1328 ggr
Sabinan
2016-03-10 13:05

Tog det lång tid innan du kunde lämna?

En person som blir misshandlad har många gånger svårt att inse hur långt det har gått, då det är en del av normaliseringsprocessen.
Man kan till och med få för sig att det är ens eget fel att man blir misshandlad eller att man är värd det.

En misshandlare är sällan ett monster hela tiden, tvärtom, kan personen vara mycket fin och kärleksfull mellan misshandelstillfällena, vilket gör att man som misshandlad blir både förvirrad och ambivalent.

Tog det lång tid för dig att inse att du blev misshandlad?
Hur lång tid tog det för dig att ta steget att gå?

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

Annons:
MissClue
2016-03-10 19:33
#1

Jag förstod det inte förens efteråt för det är som du skriver att jag klandrade mig själv och tyckte jag förtjänade det. Ibland hajade jag till, speciellt om vänner reagerade t.ex när han tog min tallrik ifrån mig och sa att det räckte med mat (då var jag redan smal). Efter 2 år tog det slut för jag nådde återvändsgränd, hur perfekt jag än försökte vara dög det inte, följde alla regler men nya dök upp, jag hade rasat tio kg och var väldigt underviktig och svag. Fattade fortfarande inte att jag var misshandlad och hade hellre blivit lämnad eftersom jag var livrädd att han skulle döda mig om jag lämnade honom. Men jag var ju på ett sätt redan död så till slut brydde jag mig inte och gick.

I love not man the less, but Nature more…

Sabinan
2016-03-11 03:29
#2

Vad skönt att läsa att du gick till slut. 🌺
Beroende på ens personlighet, tar det olika lång tid tills gränsen är nådd.
Men alla de som varit utsatta tycker, såhär i efterhand att man lät det gå för långt. Men när man är mitt i det, ser man inte vidden av det hela, som för andra utomstående kan verka uppenbart
Det är tyvärr många som är rädda att bli dödade av sin misshandlare och därför stannar kvar
Misshandlaren ser till att den har en hållhake på en, det är också ett  sätt för misshandlaren att hålla kvar en.

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

Anonym
Anonym
2016-03-11 22:35
#3

1 år och 3 månader. Jag gjorde slut två gånger innan det blev helt slut på tredje gången. Efter det tål jag inte höra min mamma nämna han. Hon inser fortfarande inte vad som skedde, eller vill inte. Hon anser fortfarande att det är såååå synd om han. Fast han försökte strypa mig.

MissClue
2016-03-11 23:30
#4

#2 Tack, ja det var underbart när bägaren rann över och man kände att nu räcker det. Det pågick absolut för länge, första och enda gången han våldtog mig var bara 6 månader in i förhållandet, så här i efterhand tycker man det är sjukt att man ens kunde vara i närheten efter det. Säkert självkänslan som byggts på i efterhand.  

Personlighet är nog en av faktorerna till varför man stannar men det är såklart så mycket mer som spelar in. Jag undrar vad de söker för personlighet när de letar offer?

I love not man the less, but Nature more…

Sabinan
2016-03-12 02:09
#5

#4 Ja, det är ilskan man måste ta till för att kunna lämna, när man sakta brutits ner. Att hitta tillbaka till ilskan kan då vara svårt eftersom ens självkänsla sakta brutits ner.
Personligen tror jag att vi som är tålmodiga och ger misshandlaren chans efter chans också är de som råkar värst ut.
Är man en godtrogen person som gärna försöker se gott i andra och tror på misshandlarens ord om gottgörelse mellan misshandeln är de som stannar kvar längst i ett förhållande med våld.

Misshandlare är ju inte ett monster hela tiden, mellan varven kan det tvärtom, vara riktigt bra, för de vet ju hur de ska föra sig och vad man vill höra för att man ska bli tveksam över situationen så att man stannar kvar i förhållandet.

Många olika faktorer som ekonomiskt beroende, kärleken till misshandlaren (känslomässig utpressning) eller rädsla för att ens barn eller djur ska fara illa, om man lämnar förhållandet kan också vara avgörande.

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

AnnaMariaK
2016-03-12 05:43
#6

Det tog mig 18 år att lämna förhållandet och 16 år för mannens tidigare kvinna och mor till hans barn att lämna honom. Hade jag lyssnat på min intuition från början och haft möjligheter att läsa sådana sidor som denna skulle jag kanske fått slippa förstörda år.

Han var enormt duktig på att isolera och manipulera. Hans många vänner och hans framgångar i yrkeslivet  fick mig att tro att det var fel på mig. Han är så mycket annorlunda i ytliga förhållanden. I nära förhållanden "snärjer" han in sina offer och berövar dem självförtroende. I början är det pikar, inget fysiskt våld. Han gråter och får en att känna skuld. När första örfilen kommer är man redan fast i ett beroende, man har fått "ros och ris" om vartannat och det binder en människa som har fått en liknande behandling i sin ursprungsfamilj.

Det är 14 år sedan jag lämnade honom och har fått ett annat och bättre liv på egen hand; och får bekräftelse på mina styrkor och förmågor som jag inte trodde jag hade när jag umgicks med honom.

Ett starkt behov av bekräftelse från en partner kan vara en riktig fälla. Man känner sig sedd. Han sa att jag var en oslipad diamant i början. 15 år senare var jag ett "intellektuellt luder" m m. Man glider in i något, infernot skapas sakta och plötsligt är man fast som i en förtrollad värld som pojken i sagan om snödrottningen.

Vad har förorsakat att jag var så lätt byte? Mitt tidigare äktenskap där jag fick fara illa skapade ett stort behov av bekräftelse. Jag sökte förtvivlat efter en ny partner och fick en värre.

Jag tror idag att man måste läka innan man ger sig ut och söker. Det är viktigt att veta vem man är och känna äkta självrespekt. Nu är jag kanske "frisk" men det livet jag har nu är så rikt och värdefullt att jag saknar väldigt lite. Jag satsar på att uppfylla mina drömmar och jag älskar mitt liv. Kvinnor kan!

Annons:
Thotis90
2016-03-12 10:28
#7

Jag klarade av att lämna först efter 1 år.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Sabinan
2016-03-13 00:34
#8

Det är så intressant det ni alla skriver i tråden. 🌺
Utomstående som inte varit i en våldsam relation förstår inte vilka känslomässiga band man har till sin förövare.
"Det är ju bara att lämna och klippa av banden" säger de, men det är inte alltid så lätt när man har så starka känslomässiga band (bl.a) till den som utsätter en för misshandel

Sajtvärd för Balkongodling & Akvarell
"Big Journeys Begin With Small Steps"

[linda1989]
2016-03-16 12:30
#9

Jag insåg det först när jag runt 22 och bröt därefter (26 nu). Det har inte varit lätt eftersom det är min mor och i princip hela släkten och familjen står på hennes sida. Narcissistisk så hon lämnar en aldrig i fred utan kontaktar alla man känner, hör av sig, dyker upp osv. Aldrig någon sinnesro eller slappna av. Pågått så länge jag kan minnas. Fysiskt och psykisk misshandel bakom stängda dörrar. Svårt att bryta med ens mor och när ingen förstår eller tror på sanningen när man berättar den känns det ännu värre. Får en att tvivla på allt man gått igenom och sig själv.

Upp till toppen
Annons: