Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 2006 ggr
Rödluvan
12/16/14, 6:05 PM

Hur ska jag gå vidare?

Hej

Fram tills jag var 8 år och mina föräldrar skilde sig så var min mamma bara lite strängare än mina kompisars föräldrar. När de skilde sig trodde jag att det skulle bli bättre för då behövde hon inte vara så irriterad efter att ha bråkat med min pappa hela tiden men det blev istället värre än innan. Jag minns en gång när jag inte ville äta maten (jag var 8 år) så välte mamma min stol och mig så att jag slog i huvudet i golvet och fick en hjärnskakning men trots att jag knappt kunde gå och spydde flera gånger vägrade hon köra mig till sjukhuset, istället sa hon att jag kunde ringa pappa om jag ville bli daltad med.

Min pappa gifte om sig och flyttade till Skåne (mamma, jag och min lillasyster bodde i Stockholm) när jag var 9 år. Jag kände mig väldigt övergiven och min mamma sa ofta att han hade flyttat för att han inte ville ha mig som dotter längre för att jag var ett konstigt och hemskt barn.

När jag kom in i puberteten strax efter att jag fyllde 11 år så började hon säga att jag var fet och äcklig för att jag började få former (hon är själv väldigt smal). Hon började säga att jag var korkad och konstig och att ingen ville vara med mig men att jag var för dum för att fatta det.

Hon var alltid arg när hon pratade med mig till skillnad från när hon pratade med min lillasyster som aldrig kunde göra något fel i hennes ögon.

"Sitter du här nu igen? Ut med dig, jag orkar inte se på dig. Du är så fet, ful och äcklig!" Var hennes favoritreplik när jag satt på min säng eller i soffan och läste. Lägenheten vi bodde i hade bara två sovrum och hon och min lillasyster fick varsitt, jag fick sova bakom ett skynke i vardagsrummet så jag kunde aldrig dra mig undan helt utan var alltid på spänn i väntan på en ny attack.

Det här fortsatte tills jag var 17 år och blev inlagd på BUP över jul och nyår. Jag fick en jättebra kurator där som ringde socialen. Jag fick flytta till ett jourhem när jag blev utskriven från BUP dagen efter jag fyllde 18 år.

Nu är jag 20 år och bor själv. Min mamma har tvingat mig att hålla kontakten med henne och har sen jag flyttat blivit jättesnäll och vill prata och träffas och hjälpa mig med allt möjligt. Jag fattar ingenting!

Min lillasyster sa för ett tag sen att hon var rädd för mamma när hon var liten för att hon såg vilka utbrott hon fick när hon blev arg på mig. Jag var så lättad när jag hörde det, någon annan hade sett vad som hände!

Har försökt att prata med min mamma om min barndom men hon byter direkt ämne eller säger att jag ska sluta säga sådana hemska saker, som om det aldrig har hänt.

Jag har träffat psykologer sen jag var 8 år men alltid tillsammans med mamma så att jag inte kunde säga något hon inte gillade. De har diagnoserat mig med recidiverande depression och dystymi och sen jag flyttade även ptsd.

Jag mår verkligen inte bra och vet inte hur jag ska gå vidare eller bearbeta min barndom. Har ni några ideér eller tips snälla hjälp mig.

Annons:
[Yllhilda]
12/16/14, 6:57 PM
#1

Att få kontakt med andra som varit i samma sits som du kan vara ett tips, och det kanske du får här också. 🙂

Min  killes mamma var fysiskt misshandlande och väldigt sträng(rentav grym). Hon slog honom med en ridpiska(eller mattpiska) tills han var 16. Han har flera bröder, och en av dem verkar ha försvarat sig mentalt genom att helt förtränga allt dåligt som hände hemma. Deras mamma vägrar också prata om det och säger att dem överdriver. Men som regel säger ingen nånting om det för husfridens skull.

Min kille säger att jag har hjälpt honom mycket. I början var han ofta arg, kastade saker, tog saker på fel sätt och en massa annat. Men med tiden har vi pratat om en massa grejer, tagit itu med våra relationsproblem liksom hans familjeproblem.  Så en god vän som stöttar och hjälper dig är också att rekommendera. 🙂

Du skulle också kunna bryta kontakten med henne, ge dig en chans att stå helt på egna ben. Det är en sak att hon "har bestämt" att ni ska ha kontakt, men skulle du vilja bryta(om så för ett tag) om det skulle kunna hjälpa dig att må bättre?

Rödluvan
12/16/14, 7:07 PM
#2

Vad bra att du har kunnat hjälpa honom!

Jag vet inte vad jag vill 😕 Har ju alltid velat ha en riktig mamma men samtidigt har jag hatar och varit rädd för henne i 17 år… och hon skulle säkert komma på något sätt att nässla sig in i mitt liv igen. Jag försökte att säga upp kontakten med henne med stöd av min jourfamilj när jag var18 men då kom hon till min skola och skällde ut mig inne på toaletten, hon greppade tag i mig så att jag fick blåmärken. Vågade inte göra om det efter det.

[Yllhilda]
12/16/14, 8:04 PM
#3

#2 Som en psykolog sa till mig; det föräldrarna inte gav får man kompensera med annat. ❤️

Såvitt jag kan förstå så är kontroll en av hennes stora problem. Och antingen så kommer hon förstå när du blivit såpass säker i dig själv att hennes hot inte påverkar dig mer och då slutar, eller så kommer det fortsätta tills någon instans ingriper. Viktigast är dock din mentala hälsa och att du ska kunna känna dig nöjd med ditt liv. 

Om du vill prova säga upp kontakten igen så vet du ju nu ungefär hur hon kommer reagera och du kan förbereda dig. Du skulle kunna säga till lärare, ha en kompis på snabbuppringning så att du snabbt kan kontakta de när om hon skulle dyka upp och kanske spela in samtalet för att sedan kunna polisanmäla henne. Du skulle kunna prata med grannen och fråga om denne kan ingripa om hon skulle komma och knacka på hemma hos dig. Men det är en jäkla kraftansträngning och kräver en rejäl nypa mod att genomföra. Jag applåderar att du redan gjort det en gång. 🙂

Men andra alternativ kan vara att eftersom du har stöd på alla plan skulle du kunna be om besöksförbud. Då får hon enligt lag inte komma nära dig. Eller så kan du flytta bort och be om dold identitet. Det kanske inte är vad du egentligen vill, men är ändå ett alternativ.  

Har du kontakt med psykolog i dagsläget?

Rödluvan
12/16/14, 8:26 PM
#4

Mm vill ju inte flytta helst. Är också rädd att ingen ska ta mig på allvar, orkar inte det, speciellt eftersom hon är så snäll nu och har alltid varit det när andra är närvarande.

Har ingen psykolog just nu men jag har kontakt med en sjuksköterska och läkare inom psykiatrin som jag träffar.

[Yllhilda]
12/16/14, 8:56 PM
#5

#4 Många som varit misshandlade känner rädsla över att dem inte ska bli tagna på allvar. Man känner sig på många sätt utsatt och osäker i sig själv, och sånt tar tid att bygga upp på egen hand, ofta flera år. 

Känner du att du får bra stöd av dem? Har du någon bästa vän eller pojk/flickvän?🙂

Rödluvan
12/16/14, 9:22 PM
#6

#5 Mm så är det säkert. Har inte pratat med dem om min mamma. Har inte riktigt någon att prata med om henne.

Annons:
[Yllhilda]
12/16/14, 10:06 PM
#7

#6 Vad känner du har hindrat dig från att berätta det?

Rödluvan
12/16/14, 10:14 PM
#8

#7 Är rädd att de inte ska tro mig eller tycka att jag överdriver eller att jag är knäpp eller löjlig som inte kan glömma det som har hänt och säga upp kontakten med mamma och gå vidare. Och det känns så personligt att det har påverkat mig så mycket, att jag har låtit henne påverka mig så mycket. Jag vill väl inte visa mig svag.

AnnaMariaK
12/16/14, 11:06 PM
#9

TS, jag känner verkligen medkänsla för dig i det du berättar. Jag var 24, när min mamma dog och jag kände bara lättnad i stället för sorg, eftersom hon har gjort och sagt mycket som har varit skadligt för mig och då var hon långt ifrån så grym i sina uttryck som din.

Att hon försöker vara snäll med dig idag kan kanske betyda att hon har ändrat sig lite, men att hon inte vill höra på när du försöker berätta hur du fick lida under hennes förtryck är ett tecken på att hon inte insett vidden av ditt lidande. Hon kanske aldrig kommer till insikt; för det krävs terapi så att man kan bearbeta det som har format en.

Du är varken knäpp eller löjlig, det är ingen svaghet att berätta om sina tillkortakommanden. Det finns hjälp att få. Jag har gått mycket i samtalsterapi.

[Yllhilda]
12/16/14, 11:51 PM
#10

#8 Ingen här iaf tycker du är knäpp eller överdriver, och det kommer professionell personal inte heller tycka. Alla behöver vi hjälp ibland.🙂

Det är klart att man påverkas starkt av sina föräldrar, det gör vi alla. Om den man skulle skyddas och älskas av istället trycker ner en så är det klart att man mår dåligt. Genom att prata med någon som kan sådana saker så kan du få redskap att må bättre, lära dig de saker du behöver för att klara av allt du vill utan rädsla. 👍

Rödluvan
12/17/14, 8:23 PM
#11

#9 #10 Blir så tacksam för att det finns folk som lyssnar med så mycket medkänsla för någon ni inte känner utan att döma.

Jag vill ju inte heller tappa all kontakt med hennes del av släkten heller. hm.

Jag har sagt att jag vill prata med en psykolog men man måste ju vänta så länge på att få någon..

[Yllhilda]
12/17/14, 9:35 PM
#12

#11 Vi är alla här för att få och ge de råd vi kan. ❤️

Jag tror inte du kommer tappa kontakt med dem. Du skulle exempelvis kunna träffa dem på egen hand, och om dem frågar kan du säga att du och din mamma har en svacka och att det känns privat. Det brukar folk kunna förstå och acceptera utan krusiduller. Men jag tror du kommer hitta ett sätt som känns bra för dig. 🙂

Ofta brukar man tona ner det man varit med om, och då kan det vara lite klurigt för dem att veta vilken typ av stöd som är bäst för just dig. Det kan ta några sessioner innan man tagit mod till sig att öppna sig, men det brukar kännas mycket lättare när man klivit över tröskeln. 🙂

Rödluvan
12/18/14, 11:02 PM
#13

#12 Det kanske skulle funka 🙂 Ska försöka tjata lite på hab så att jag får en psykolog också.

Är verkligen glad att jag öppnade mig här, ni har gett mig sån bra och varm respons! Känner för första gången på länge att jag inte är ensam. Tack, från djupet av mitt hjärta, tack ❤️

Annons:
AnnaMariaK
12/19/14, 8:40 AM
#14

Hej TS, jag har fått hjälp och det vill jag att du också ska uppleva. Det finns så många godhjärtade människor. När man har levt i en förtryckande miljö tror man att resten av mänskligheten är beskaffad på samma sätt. Sedan upptäcker man att det finns en annan verklighet och kan lämna sin ofrivilliga isolering.

Idag kan jag se på mina föräldrar med medkänsla. De har haft det ännu sämre än jag (känslomässigt och fysiskt) och därför förde de förtrycket vidare. Därför ska man, för sin egen skull, befria sig från sina inre bojor, så att man inte för det vidare till nästa generation.

Vi lever bara en gång och detta liv kan levas på ett värdefullt sätt eller också kastas bort på elände. Att gå i terapi kan vara det första steget mot ett bättre liv, där man förstår sammanhangen och kan frigöra sig från sitt inre fängelse. Det kräver en del arbete förstås, men livet kan bli så otroligt annorlunda. Man får ge sig själv tid. Om det tog 20 år att forma den jag är, kan inte några år i terapi hela mig till 100%, men den kan ge mig redskap att leva och förbättra mina förutsättningar. För det är bara jag som vet mina innersta drömmar som är som en karta och en framtidsplan. Ingen annan kan skapa det åt mig, men terapin kan bli som ett "körkort". Med det i handen kan jag "köra" vart jag vill och utforska min inre värld och bli till slut den jag var avsedd att bli.

[Yllhilda]
12/19/14, 12:29 PM
#15

#13 Jättebra intiativ! Lycka till med utvecklingen mot ett lyckligare du!  ❤️🥳

#14 Jättefint skrivet! 🙂

Älvan
12/27/14, 12:18 PM
#16

Rödluvan Vill skicka en styrkekram. Du är en vacker person som liksom många åkt på rejäla smällar. Vi är många som kämpar. Glöm inte att du är oerhört värdefull och älskvärd. Din mamma lyckades inte pga många brister hos henne inte förmedla det till dig. Du kan göra det själv genom att ta emot olika typer av hjälp. Du kan älska det barnet som inte blev älskat i efterhand. Du kan försöka hitta intressen som gör dig glad. Lyssna på musik, dansa, sjunga, promenera eller vad som helst.

Calcifer
12/29/14, 2:30 PM
#17

Jag har inte läst igenom hela tråden, då jag har internetkrångel. Men jag tror att en anledning till att hon behandlade dig så illa var för att hon själv hade enorma problem och behövde någon att "ta ut" det på. Det gör det inte rätt, absolut inte, hon har betett sig fruktansvärt illa och jag förstår att du mår dåligt fortfarande. Det skulle jag också göra. Att det förändrats nu kan ju vara för att hon kommit till insikt kring vad hon gjort, men inte kan erkänna det för att det är en jävligt svår sak att erkänna. Även för sig själv. Man ska behandla sina barn rätt, hon gjorde inte det, och att erkänna det för sig själv eller för dig är otroligt svårt. 

Du kanske inte måste bryta kontakten helt, men kan du prova att skriva ett brev där du förklarar dina känslor och att du är ok med viss kontakt, men på dina villkor och att om du behöver utrymme måste hon ge dig det?

Men jag stämmer in i kören att du inte förtjänat något, att det absolut inte är något fel på dig, det är hos din mamma som problemen ligger och du har absolut inte gjort något fel.

Har du någon kontakt med din pappa?

Sedan tycker jag definitivt du ska ta upp kontakt med psyk - visst finns det spånhuvuden där också, som kanske viftar bort dig, men då kräver du att få prata med en annan person, för jag lovar att det finns någon som kommer lyssna, ta dig på allvar, och stötta och hjälpa dig att gå vidare.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Rödluvan
12/30/14, 4:09 PM
#18

#17 Det där med att skriva ett brev var nog en bra idé!

Träffar min pappa ca två gånger om året, jag pratar ibland med min 11-åriga halvsyster som bor hos honom men väldigt sällan med pappa.

Har åkt in och ut på psyk sen jag var 17 men det var bara kuratorn på BUP som jag pratade med om mamma, hon lyssnade verkligen på vad jag hade att säga, alla som jag har försökt att prata med på vuxenpsyk har betett sig som att jag var jobbig som ville prata om något svårt och att de alltid har så mycket annat viktigare för sig. På BUP var jag dessutom desperat, hade panik inför att åka hem när jag skulle fylla 18 så jag berättade i ren panik. Nu är det väl inte lika akut så det känns inte som att andra kommer tycka att det är lika viktigt som förut.

[Yllhilda]
12/30/14, 10:06 PM
#19

#18 Det finns en del på vuxenpsyk som inte helt har rätt mentalitet för jobbet eller som själva mår för dåligt för att egentligen ta hand om andra, men som Bellatrix säger kan man be om att få andra personer att prata med. Det finns guldkorn bland de som jobbar där. ✨ 

Sen kan du kanske prata med en kurator på din vårdcentral eller någon annan som är oberoende vuxenpsykiatrin. Eventuellt, om du har ekonomin för det, kan du kontakta en privat psykolog som enbart jobbar för och med dig.🙂

Upp till toppen
Annons: