Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 3329 ggr
grå
2014-11-13 14:59

Livet efter misshandeln, som det upplevs just nu

Livet efter våldet

Livet efter består hos mig av en aktivitet som kan liknas med att lägga ett pussel, ett pussel där varje bit måste formas för att den ska kunna sammanfogas med den föregående biten. Jag ser mig själv som ett dussintal insikter rikare samtidigt som jag förbannar mig själv för den skada jag tillåtit någon annan att åsamka mig. 

Varje dag vaknar jag med ny energi, idag ska bli dagen då jag kommer över det jag varit med om och varje kväll går jag och lägger mig nöjd över minsta bedrift. Jag nedslås inte längre av tanken på att min fortsatta resa kommer att vara både tung och krävande. Att min fortsatta resa kommer att kantas av tunga och mörka dagar då jag äcklas över vilken patetisk och tragisk varelse jag är, eller dagar då jag är helt övertygad om att min allra mest skamliga hemlighet står skriven i min panna. Jag vet att det kommer att komma en dag då jag är kapabel att inse att det faktum att jag levde i fullkomlig rädsla och skräck, kontrollerad av någon annan som valde att krossa min person bit för bit med slag och sparkar allt medan jag  älskade honom inte innebär att jag är mindre värd, att den självbild som jag med slag och sparkar tvingades att byta ut min egen självbild mot inte är en korrekt bild av mig som person utan blott en skapelse av någon som ville mig illa. Jag kan acceptera den skam och skuld jag i dagsläget upplever för jag vet att det kommer en dag då dessa känslor kommer att vara ett minne blott.  

Livet efter är också präglat av en tacksamhet över livet, jag vet trots att jag inte ler varje sekund eller trots att jag har dagar då jag tycks uppfatta hela min existens som en enda mörk sörja är mitt liv ändå kantat av en grundläggande känsla av lycka och hopp. 

Livet före misshandeln präglades av ett desperat sökande efter att bli någon lik någon annan. Jag eftersträvade en bild av mig själv som den personen som överensstämde med en bild av alla jag försökte jämföra mig med, jag vantrivdes i sociala sammanhang samtidigt som jag inte ville något hellre än att vara någon sammanlänkad med någon annan. Jag var en liten flicka med hela livet framför sig, naiv i tanken om att hennes kunskap om livet var så mycket större än vad den egentligen var. 

Idag är jag en trasig, tacksam och lyckligt lottad individ som vet att jag må vara trasig just nu, min själ må behöva tid att läka och jag vet att det kommer att ta tid att fullt ut bearbeta det jag varit med om men i slutet på denna besvärliga resa kantad av starka känslor och en trasig självbild så finns lyckan och livet i dess renaste form. Jag vet att jag går en ljus framtid till mötes och min bild av livets själva grund har förändrats. 

Jag kan se mig själv i spegeln och konstatera att jag mår förhållandevis bra trots det jag upplever i form av starka, jobbiga minnesbilder och svårhanterliga känslor och jag kan ändå se att jag någonstans i det kaos jag idag upplever ändå är lycklig. 

Idag kan jag separera mitt mående från min grundläggande känsla av lycka, jag kan skilja på vem jag är och vad mitt liv varit. Jag kan acceptera att svaret på frågan vem är jag ännu inte i mitt inre är fullkomligt. Jag drivs av en innerlig önskan om att lära känna min egen person, mitt eget jag och ta reda på allt från vad jag gillar för musik till vad som gör mig arg, ledsen och frustrerad. Jag trivs med ensamheten och tar gärna tillfället i akt att föra ett samtal med mig själv, jag har så många frågor jag ännu inte vet svaret på och jag är beredd att söka svaret på dessa frågor utan att värdera mig själv utifrån en jämförelse med andra eller utifrån vad andra människor vill eller anser att jag bör vara. 

Idag tror jag att lycka och glädje bygger på att man kan acceptera och välkomna livets alla känslor ty utan stunder av ledsamhet kan man inte uppleva sann lycka, och utan stunder av ensamhet och självömkan kan man inte uppskatta det vackra i att vara tillsammans med andra. Jag drabbas av stunder då jag hatar mig själv för att jag valde tryggheten i kaoset och inte tog till flykt vid första slaget, att jag inte tidigare satte stopp för det våld jag utsattes för eller de fruktansvärda kränkningarna som hela min vardag tycktes utgå från. Men jag har också dagar då jag inser att det jag utsattes för var någonting som stod utom min kontroll, dagar då jag upplever en enorm glädje över att jag börjat återerövra kontrollen över mitt eget liv och att jag påbörjat uppbyggnaden av mig själv. 

Jag vet att jag för att uppnå det stadiet då jag läkt både själsligt och psykiskt måste tvinga mig själv att möta alla de känslor, sorger och besvärliga minnen jag bär på ty utan att bearbeta det jag varit med om riskerar mörkret att för evigt prägla mitt liv. Jag slogs, sparkades, kränktes och trycktes ned, jag fråntogs kontrollen över mitt eget liv och min fria vilja. 

Allt det som så många andra tar för givet var för mig utom räckhåll, rädslan och skräcken präglade hela min existens och jag kunde inte som så många andra ta en kaffe på stan eller gå till affären utan att be om lov. Något så basalt som att gå på toaletten föregicks av en lägesanalys där jag noggrant försökte räkna ut hur min partner skulle tolka det faktum att jag gick på toaletten just i den stund jag gjorde detta. Jag undvek min spegelbild då jag inte var kapabel att möta mig själv. Den där dagen då jag mottog så många slag mot mitt huvud med ett trubbigt föremål att jag tillslut tappade räkningen försökte jag istället för att gråta lista ut hur jag skulle kunna dölja mitt svullna huvud och det hår jag visste att jag inte skulle klara av att varken kamma eller tvätta då det gjorde för ont. Jag skrek ut hopplösheten och skammen i mitt eget huvud när jag visste att mina tårar skulle leda till fler slag och sparkar till skriken var allt jag kunde höra. Jag tittade flera gånger i minuten på min telefon för att säkerställa att internet inte stängts av och att gps:en hela tiden var åtkomlig från min partners telefon. Likaväl som jag visste att min partner skulle slå mig i timmar om gps:en eller internet avaktiverats av sig självt visste jag att det inte spelade någon roll, oavsett vad jag gjorde så skulle han slå mig och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag undvek ögonkontakt med människor på gatan när jag i sällskap med min man gick på promenad samtidigt som jag visste att han lika gärna kunde slå mig för att jag undvikit ögonkontakt som för att jag sökt ögonkontakt. 

Efter varje slag försökte jag desperat intala mig själv att just det slaget skulle vara det sista trots att jag visste att så inte var fallet, att jag var dömd till att leva det liv jag så oförsiktigt valt och att jag var precis så värdelös som min partner sa att jag var, allt för att han inte skulle kunna se att jag i mitt inre ifrågasatte honom när han föreläste om hur han bara försökte att göra mig till en bättre människa medan han slog mig. Jag föraktade mig själv för att jag tenderade att sväva bort som för att skydda mitt medvetande från allt det hemska han sa då detta innebar att jag skulle tvingas möta hans vrede när jag inte ord för ord kunde redogöra för vad han sagt.

Idag mår jag bättre och imorgon kommer jag att må ännu bättre. Jag trivs i min ensamhet men jag vet samtidigt att den dag då jag klarar av att släppa in någon annan kommer att komma likaväl som jag vet att det kommer att komma en tid då jag inte längre är rädd, inte längre upplever ångest över att umgås med mina vänner och jag vet att en dag kommer jag att sluta ifrågasätta mig själv och uppleva full kontroll över både mitt inre och mitt eget liv. 

Idag finns det en hoppfullhet hos mig och en nyfikenhet som inte förgörs av ett litet steg bakåt. Min läkeprocess går stadigt framåt och jag nedslås inte totalt av en dålig dag. Jag har mer energi och dagarna då jag är så spänd av rädsla och ångest att jag får feber blir färre och färre och jag har slutat att undra vad min partner skulle tycka innan jag fattar ett beslut. 

Idag lever jag för mig själv och min dotter och jag vet någonstans att det har funnits otaliga tillfällen då jag oavsett om han menat att ta mitt liv eller inte faktiskt skulle ha kunnat lämna denna plats för evigt.

Annons:
Cindy S
2014-11-13 15:06
#1

Vilken inspirerande historia. Precis vad jag behövde.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

AnnaMariaK
2014-11-16 18:01
#2

Tack TS för din berättelse! Så stark du måste ha varit som överlevt det du var med om. Din plågoande ville förgöra din styrka, men du hittade på sätt att klara denna terror. Jag känner mig imponerad av ditt inre.

redstaryena
2014-12-03 22:19
#3

Att ta sig ut ur en sådan terror relation, att klara detta med din berättelse som bakgrund väcker nog hopp hos många som är där själv..

... A Nation And its Moral Progress Can Be Judged By The Way its Animals Are Treated.

Upp till toppen
Annons: