Vadå varningssignaler?!? (2)

Här fortsätter vi dela med oss av varningssignaler i en relation. Den förra tråden finns här: Tråd 1

Vad för varningssignaler ser ni nu när ni tittar bakåt? När skulle du egentligen gått? 

För er som inte riktigt är säker på om ni är misshandlade kan läsa om varningssignaler som andra delar med sig i denna tråd och även den förra som länkas högre upp. 

Hur mina husdjur behandlades. Att jag borde sett tecken på alexitymi, men det kanske inte hade spelat någon roll då jag inte skulle ha insett vad det kan leda till ändå.

Man borde också titta på blivande svärföräldrar: gillar du dem inte - stick. Man blir mer och mer lik sina föräldrar på många sätt när man blir äldre. Totalt skiljda samhällskulturer = inte alltid bra om man inte vet vad man gör.

Ändlösa tjafs har lett till att "han har tappat tålamodet" och börjat slå. Efter ganska många år. Men som sagt, jag borde ha fattat av tendenserna när han väl blev arg på djuren (hände inte lätt men en som inte kan läsa av och tolka sina egna känslor, reagerar underligt).

Jag borde också fattat att mitt tjafsande skulle leda åt helvetet. Jag skulle ha skippat detta eftersom vi är för olika. Jag kommer inte trivas att leva som en tonåring som tycker det är trams och uppstyltat om man gör något mer än grillar korv och köper en påse billigaste bullarna om man ska "göra sig till". M.m. m.m. m.m. m.m. m.m. m.m. m.m. Till slut brister sådant, kanske inte alla slår, men min gör det.

#1 Det där med djuren har jag faktiskt aldrig tänkt på men nu när jag läste så kommer jag själv ihåg hur mina behandlades i en tidigare relation. Usch! 

Man kan också märka, kanske, på att en annars mjuk person, inte visar svaghet när det gäller vissa saker (som när den skulle behöva tröst). Tror jag. För min del är det mycket med det där om att inte ha kontakt med sina känslor, inte veta att man eller varför man är eller känner sig si eller så, utan att personen i stället bara reagerar åt höger och vänster.

Han är verbalt kvick som bara den, så det blir väldigt fel ihop med ovanstående.

Jag borde ha fattat.

Han sade förresten också en gång att han klappade till sin mamma när hon tjatat för många år. Det hjälper liksom inte att han i vanliga fall är godmodig och snäll, han kan inte hantera vissa saker och personer, och tar då till fel saker.

Första varningssignalen var när han började kontrollera vilka jag var med. Och säga att de pratade om mig bakom min rygg och inte brydde sig om mig egentligen. När han började isolera mig. Och när komplimangerna blev kritik. Därefter eskalerade det helt vansinnigt, men jag borde ha gått långt innan det blev som det blev.

Någon som har fler förslag på varningssignaler? Det går kanonbra att ta upp tidigare signaler då det tåls att upprepas! 

När du måste ha "gps" i mobilen så din partner kan se precis var du är när han/hon vill

Nu har det hänt. Jag har blivit slagen :( Det trodde jag aldrig speciellt inte när han aldrig visade såna tendenser under de många år tillsammans.

Jag har länge anpassat mig efter honom och undvikit saker som jag vet att han inte skulle gilla, som att gå ut, träffa vänner, släkt.... från början var det inte konstigt. Han fick det att låta som att de inte var bra för mig, han hittade en massa fel och han tyckte att vi skulle hitta på något istället. Till slut hade jag ingen och de enstaka gånger när jag ville träffa någon (som att fika med en kompis) blev det värsta förhör efteråt och jag skulle redogöra i detaljer vad vi gjorde och pratade om. Eller så kunde han totalt ignorera mig och vara helt tyst i veckor efter att jag varit ute (vilket hände högst två-tre ggr/år) utan att göra något hemma och utan att engagera sig i mig eller barnen. Han bara var helt tyst och fick mig att känna att det är jag som gjort något fel. 

Han kunde i smyg läsa mina mejl, sms, gå igenom mina kontakter i mobilen och t.o.m. radera de kontakter han inte kände. Han kunde ställa konstiga frågor och påstå saker som inte alls var logiska, som att jag passade på att vara otrogen på semester när vi var tillsammans precis hela tiden. Det kunde komma flera år efteråt och han sa att jag passade på att vara otrogen när jag gick från stranden för att byta baddräkt. Antar att det var den enda lilla stunden när vi inte var tillsammans under den semestern.

Han kunde säga att om vi skulle gå skilda vägar skulle han inte vilja leva och att hans liv skulle vara slut. 

Det jobbigaste var att han kontrollerade alla mina steg. Jag var mest hemma eller på jobbet men ändå misstänkte han hela tiden att jag var otrogen. Han kunde få utbrott från ingenstans och anklaga mig och hur jag än försökte att övertyga honom och gick i princip aldrig ut, så funkade det i alla fall inte. 

Han kunde kalla mig de mest fina saker och säga precis hur vacker och intelligent jag är, för att i nästa från ingenstans kalla mig för hora och säga att jag borde göra alla en tjänst och kasta mig framför ett tåg. 

Han var oräknelig och växlade humör så jag var alltid beredd på det värsta. Han kunde vara aggressiv och skrika och kasta saker på golvet eller på mig men jag trodde fortfarande inte att han skulle slå mig. Jag tänkte om jag bara håller tyst, om jag bara inte går ut, om jag bara inte gör det jag vet kommer att reta upp honom så blir det bra. Men det räckte aldrig. Gjorde jag inget fel så hittade han på saker som han kunde anklaga mig för. Som att jag flörtade, att jag rakade underlivet för att förbereda mig för någon annan, att jag duschade varje morgon före jobb var också fel. Han trodde att jag skulle träffa någon på jobbet och passa på att vara otrogen. 

Det som gjorde att han till slut slog mig är att jag för fösta gången gjorde något som jag vet han ogillade. En kompis som jag träffade så gott som aldrig p.g.a. avstånd bjöd in mig hem till sig över en helg. Jag visste att det var otänkbart och jag visste att det antigen skulle spåra ur eller få honom att inse att det inte är så farligt. Jag bad inte om att få åka, jag frågade inte vad han tyckte utan bara meddelade att jag skulle åka. 

Han blev vansinnig och sa om jag åker så är vårt äktenskap slut. Vilket inte var fösta gången han hotade med det. Men jag hade bestämt mig och morgonen därpå åkte jag. Jag hann bara sätta mig på tåget innan han började skicka sms där han hotade att han skulle ta barnen ifrån mig eftersom jag ändå inte var intresserad av dem, att jag inte behövde ringa mer för han skulle ta ut skilsmässa... han fortsatte att trakassera mig och ringa hela natten och fråga vem jag ligger med. 

När jag kom hem dagen efter, började han med anklagelser, skrek, kastade saker. Jag gömde mig i barnens rum och sedan när jag skulle till jobbet på morgonen insåg jag att han förstört alla mina jackor och kappor. Han la dem på golvet och hällde över olja, såser, maten han hittade i kylen... jag åkte till jobbet mitt i vintern i bara en kort kavaj och när jag kom hem låg allt kvar. Jag städade allt och han verkade lugn och pratade inte alls.

När jag la mig på kvällen hörde jag att han gick till barnen och sa en massa sker som att jag var en hora och att någon annan skulle komma och bo med dem... (jag har aldrig varit otrogen så klart)

Sedan mitt i natten kom han in i vårt sovrum, tände taklampan, började skrika och sa att jag var en hora och sedan började han slå mig och spotta mig. Jag var helt chockad och rörde mig inte eller försvarade och då kom barnen in och stoppade honom. 

Tecken har varit många och det tydligaste var grundlös svartsjuka och kontrollbehov. Men jag har ignorerat dem och hoppats att han ska ändra sig om jag bara visar att han har fel och om jag bara gör rätt hela tiden och undviker allt och alla. Men det räckte aldrig. Ledsen att det blev långt och rörigt.

Några andra varningssignaler är att han så fort han kände att jag var på väg att lämna sa att ingen kommer någonsin att vilja ha mig. Trots att han vid anda tillfällen säger hur vacker, smart, begåvad jag är. Och att jag inte kommer att klara mig utan honom och att barnen kommer att hata mig för att jag splittrat familjen. 

Han kunde också hålla mig vaken om nätterna även när han visste att jag måste upp tidigt. Älta saker och gapa och skrika och vara helt oresonlig. Oftast går inte logiken att få ihop.

Innan han slog mig för första (och enda) gången blev hans anklagelser och ord allt grövre och han började slå sönder saker och förstöra mina kläder. 

När han slog mig fick han det att låta som att det var mitt fel. Att det var jag som fick honom att göra det. Han sa, titta vad du fick mig att göra?

Det är jätte viktigt att tänka på att de är sällan hemska i början. Gränserna flyttas hela tiden för vad som är normalt och det sker väldigt sakta och steg för steg så man inte märker att det blivit värre.

En annan tydlig och farlig varningssignal är när du känner att du inte kan vara dig själv, göra och tänka det du vill. När du känner att du hela tiden tänker på att göra rätt och inte uppröra honom. När du undviker att träffa andra och isolerar dig.

Han spelar offer och förvrider allt jag säger. Men också att han övertolkar. Ex. Ska jag sitta vid datorn en stund så betyder det att jag ska chatta med en älskare. Ska jag ringa ett samtal, betyder det att jag ringer min älskare, ska jag till tvättstugan så betyder det att det finns minst en man på varje våning i vårt hus som jag kan ligga med på vägen dit. 

Ingen är tror jag så hemsk precis hela tiden, utan växlar mellan att vara snäll och omtänksam och misshandla, vilket förvirrar och gör att man tänker och hoppas på att han kommer att ändra sig och sluta misshandla. Men det gör de aldrig.

#7 #8 Skitbra och starkt att du ville dela med dig.

Fy fan vilken jävla idiot till karl. Ursäkta språket... Men jag blir galen på illa behandling. Hoppas du kan ta dig ur det sjuka.