lycklig, men plötsligt
"På en sekund var man där igen. paniken. gråten i halsen. känslorna. Allting gick flashbacks i ögonlocken. stunder som gjort ärr i själen. förvirringen, orkeslös, tankar och allt bara flödar. man undrar varför? ett tag framåt är man plötsligt inte den starka, pigga, glada och positiva tjejen som klarat så mycket. Utan man har blivit hon som var så bräcklig, förstörd, deprimerad. Ett tag lever man tillbaka i världen, vad man gått igenom, och man reflekterar över allting. Ska det vara så? att varenda gång man möter mannen man har skräck för, så ska man hamna i underläge, att känslorna om otillräcklighet och känna sig liten igen bara få komma tillbaka, visst är det bara ett tag framöver men varför. Känns som ett bakslag, att man är tvungen att kriga med sina minnen ännu en gång."
Idag mår jag bra igen, jag är glad och tacksam över vart jag kommit och står idag. jag vet att jag är stark och tuff, att jag är lyckligt förlovad med min sambo. Men rädslan över att ännu en gång möta honom och hamna långt ner skrämmer mig. Tror inte riktigt människor omkring mig förstår hur påverkad jag blir av det.
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nej hur ska någon kunna förstå Om de inte själva har varit där?
Inte ens i den vildaste fantasi kan den verkligheten bli förstådd. Knappt ens av sig själv….
Och ofta tror jag att minnes bilderna och de inre känslorna talar olika språk. Det är så lätt att fastna i det yttre vad det var som hände och vem som gjorde vad. För det är ju konkret.
Men känslorna, de där nertryckta som bor inom, som tyngs av skuld, skam och litenhetens sårbarhet,, de berättar kanske något annat som behöver lyftas fram🤔.
Hemskt glad att du åtminstone funnit kärlek och lycka igen! Även om rädslan finns kvar. :/
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Tror inte heller att någon som inte har varit med om det kan sätta sig in i hur påverkad man blir. Och om man har det, så är ju upplevelsen också olika för alla. För mig är det viktiga är att viljan att förstå/stötta finns, och mindre viktigt att man blir helt förstådd.
Att veta hur sårbar du är, hur liten, ensam, rädd och tillintetgjord du kan känna dig, kan kanske vändas till en inre styrka? Jag menar, du vet ju att du var starkare än honom, du tog dig därifrån och upp igen. Du vet ju att du nu är älskad på riktigt. Vet inte när minnen och rädsla kommer att blekna. Glad att läsa om din förlovning!
Lintor Vill bara ge dig en kram. Blir stolt över dig hur bra du ändå klarat av din situation. Vi är många som ändå vet hur det känns!