Annons:
Etikett10-när-ska-jag-gå-vägen-tillbaka
Läst 2667 ggr
[::Vera::]
3/15/14, 12:18 PM

Hur kunna känna tillit till sig själv igen?

Om man har missbedömt en person så fullkomligt så som jag har gjort, så känns det svårt att lita på att man inte kommer att vara lika naiv igen.

Det enda jag kan tänka mig är att analysera signalerna som man missade i början. Men det som var signaler i en relation behöver ju inte betyda samma sak i en annan ( Jag vill inte vara en person som dömer ut någon. Dåligt mår alla stundtals pga olika omständigheter och svårigheter i livet).

Det fanns såklart vissa stora indikationer på att det var något som var helt galet, men detta var väl dolt för mig under ett helt år. För min del så var det redan för sent då.

Hur ska man våga/kunna lita på sig själv igen?

…och andra?

Annons:
AnnaMariaK
3/15/14, 1:39 PM
#1

Jag tror så här: i början av en ny bekantskap projicerar man sin egen föreställning om den andra. Allt det goda man ser är ens egen tolkning. Om man upptäcker något mindre bra försöker man ignorera det.

Det finns en kort stund alldeles under de första minuterna där man intuitivt gör rätt bedömning, men om man har lärt sig att inte lyssna på sin intuition försvinner denna bedömning i "bruset".

Så var det för mig. Jag kände spontant: vad dryg och egotrippad han verkar, men senare började jag tycka att han hade många goda kvalitéer. Så fort han visade de dåliga tolkade jag detta som mitt eget fel. När de riktigt dåliga kom fram försökte jag göra slut, men då fångade han upp mig, antingen genom att tala till min medkänsla, eller genom att visa sig generös och jag blev mer och mer förvirrad.

Jag levde med honom i 18 år. Tack vare mina barns ultimatum och hans tydliga hjärtlöshet lämnade jag honom till slut, men det var svårt.

Idag efter många år av läkning litar jag på mig själv och kan känna förtroende för andra, men inte på detta naiva sätt som tidigare. Jag tror att man mognar så småningom.

[::Vera::]
3/15/14, 8:46 PM
#2

Ja, så kanske det var för mig med i början. Jag kände så mycket för personen, ville väl bara se det som stämde överens med min egen känsla. Jag ignorerade en hel del annat som inte var bra för mig. T ex att det som jag behövde ignorerades ganska tidigt. Jag upplevde nog att det inte var så viktigt för mig just då, eftersom jag mådde väldigt bra och allt flöt på. Jag hade liksom "resurser" att ta av.

Skönt att höra att du kan känna förtroende igen. Det var många år som du stod ut.

..det är mycket funderingar, det tar aldrig slut känns det som. Tack för ditt inlägg.

AnnaMariaK
3/17/14, 1:26 PM
#3

Ju mer förvirrad man blir i en relation desto mer måste nystas upp. Det enda positiva jag har fått ut av min relation är att jag blev tvungen att "vända på varenda sten" så jag har rätt god självkännedom idag. Jag vet vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Ingen lycksökare kan få mig förvirrad igen. Jag märker det i jobbet att jag är mycket uppmärksam och kan läsa av stämningar bättre än tidigare. Det var förenat med fara nämligen att missa min sambos sinnesstämning, han kunde bli rosenrasande helt oväntat. Jag är trygg idag och kan slappna av, men min uppmärksamhet har blivit 100 ggr bättre än innan.

Bra att Du kunde frigöra dig så snabbt. Du har hela livet framför dig och många chanser. Jag är snart pensionär, men jag känner mig vital och optimistisk.

[::Vera::]
3/17/14, 6:37 PM
#4

Tack för att du berättar, och tack för peptalk! 🌺

Calcifer
3/18/14, 7:01 PM
#5

Det har tagit mig lång tid att börja bli redo att nysta i det där med tilliten. Men jag är inte heller "där" än. Jag försöker släppa in folk men det är inte alltid så lätt. Har man en gång blivit sviken sådär rejält ordentligt så blir det ju svårare att lita på folk. Har tyvärr inga tips heller.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

AnnaMariaK
3/18/14, 8:09 PM
#6

Jag tror att det handlar mera om självtillit. Våra egna bedömningar har vilselett oss, trots att "magkänslan" visade oss rätt, alldeles i början. Vi vågar inte lita på våra sinnen längre. Därför är det viktigt att lära känna sig själv innan man kliver in i ett nytt förhållande. Det är alldeles för många människor som "hoppar på ett nytt tåg" utan att veta vart det är på väg. Jag avstod från att söka efter en ny partner för att jag inte ville riskera att dra till mig en likadan som den förra. Jag litade inte på mitt eget omdöme längre.

Sådant kan hända i arbetslivet också. Man väljer en ny Medarbetare eller en chef som sedan visar sig vara ett fullständigt galet val. Någon, som har magkänsla som rättesnöre, har hävdat från början att det inte kändes bra, men andra var så begeistrade av sökandens attribut att man förbisåg något väsentligt.

Så mitt tips är: självkännedom framför allt. Det finns många sätt: terapi, självhjälpsgrupper, att föra en genomärlig dagbok…

Den franske filosofen Paul Valéry skrev någonstans så här: "Människor skiljer sig från varandra genom vad de visar och liknar varandra genom vad de döljer". Det är så sant.

Annons:
[::Vera::]
3/18/14, 11:08 PM
#7

#5 Även om du inte känner att du kan ge tips så känns det skönt att veta att man inte är ensam om att kämpa med liknande grejer. Inte helt enkelt att vara i ett helt annat land väldigt långt bort, kan jag förstå. Hoppas att du har någon att ventilera dig med. Finns det någon möjlighet så ta den… Hoppas det känns bättre snart för dig. Kan jag hjälpa det minsta, så hojta till.

5,6 För mig funkar det inte alls att vara ensam för länge med mina egna tankar. Börjar tvivla på mig själv, och oroa mig, om det går för länge mellan mina terapitider. Jag kan inte riktigt hålla mig flytande på egen hand, så känns det. Obehagligt är det, eftersom jag brukade känna mig självständig och lagom trygg.

Jag skriver av mig ganska mycket. Borde också läsa vad jag har skrivit, under två års tid, men det är tunga grejer. Jag kan också bli så trött på att tänka på hur jag mår, hur jag har det, vad jag vill, varför, och hur. Livet rinner förbi, och jag vill bara kunna må bra igen. Tappar tålamodet vissa dagar och känner mig riktigt nedstämd och besviken på mig själv. Känner att orken inte riktigt räcker, när det är så mycket annat i vardagen som jag behöver hålla ihop. Vissa dagar vill jag helst inte vakna.

Nej någon ny förälskelse just nu har jag ingen alls lust för. Behöver ge mina egna tankar tid som omväxling. Tänker unna mig att vara självupptagen en period….Är nog det enda sättet att hitta mig igen. Men det går åt rätt håll, två steg fram och ett och ett halvt tillbaka. Enveten som en åsna 😉.

…Tack för era tankar. Kram på er 🙂

Älvan
3/31/14, 2:24 PM
#8

Jag vågar nog inte riktigt lita på mitt omdöme och har bestämt mig att inte flytta ihop med någon man igen. Särbo är perfekt. Det är ju faktiskt inte bara sitt eget omdöme det var fel på. Människor förändras som under 15 år jag levde med min man. Misshandelstrappan är ju precis så. Misshandeln för min del började inte förrän efter 7 år och blev sen mycket långsamt värre. Det är även så att om man har oturen att träffa en personlighetsstörd person som mitt x som är narcissist kan de ju dölja sitt verkliga jag mycket länge. Det är ju inte den som blir misshandlad som ska "skylla sig själv" för att den valde fel partner. Det är partnern som inte ska misshandla. Det är en kriminell handling och det gäller även psykisk misshandel. Släpp skuldkänslorna för att partnern var kriminell. Det är alltid den som misshandlar som ensam är ansvarig för sin misshandel. Punkt slut.

[::Vera::]
3/31/14, 4:54 PM
#9

#8 Det med att "skylla sig själv" har jag nog känt av lite. Finns inte så stor förståelse. Det är t ex jobbigt att höra: "Vad var det jag sa, du skulle ha lyssnat på mig", "Det förstod jag direkt", "Hur kunde du välja att ha det så?", "Hoppas att du har lärt dig något", "Varför väljer du ingen som är bra för dig?"… Det gör att jag känner mig ännu mer skyldig, och känner mig ännu mer korkad. Och jag har inte lärt mig att undvika empatilösa manipulativa personer. Det gör mig fortfarande skiträdd att jag ska träffa någon och inte kan syna detta tillräckligt snabbt. Nej, jag litar inte heller på mitt omdöme.

Älvan
3/31/14, 5:02 PM
#10

Liv 74 Det var väl bra att du kommit på att du väljer fel? Jag rekommenderar dig boken eller som e-bok (lånade jag gratis på biblioteket) ; varför hatar män kvinnor som älskar dem. Av psykologen Rusz. Den lärde mig om hatfulla män och varför kvinnor väljer dem. Det var oerhört bra för min bearbetning och hur jag måste hantera mitt ex och andra narcissister och hatfulla män. Det var för att jag läste boken som jag orkade lämna. Jag tycker att alla som råkat ut för dessa män ska läsa boken. Det spelar ingen roll vad andra säger om skuldfrågan; 1. De saknar kunskap om detta 2. De har som tur är sluppit erfarenheten vi har Du är vacker och värdefull och älskad. Glöm aldrig det!

[::Vera::]
3/31/14, 5:17 PM
#11

#10 Tack för boktipset! Jag ska kolla upp den (Även om jag nu råkade ut för en kvinna så kan den säkert ge mig någon mer kunskap). Det sista har jag svårt att ta till mig, men jag försöker..Tack

Älvan
3/31/14, 5:37 PM
#12

Liv 74 Den boken handlar även om misshandelns mekanismer och männen är i boken narcissister o/e psykopater. Dessa personlighetsstörningar finns givetvis hos kvinnor också. Om jag får ge ytterligare tips kan jag skriva vad som hjälpt/hjälper mig. Det kanske är något som du gillar och har nytta av Musik med positiva affirmationer (kolla upp ex snatram kaur; servant of peace lyssna i mitten. Många gånger per dag) Terapi Eft eller knackning via exv knackpunkten (kolla på youtube så kan du lära dig tekniken gratis. Det är supereffektivt mot trauman, negativ självbild, ätstörningar, pengarproblem. Man väljer ut ett problem i taget och "knackar" på det.) Meditation Buddhistisk kärleksmeditation (sända kärlek. Det renar mitt hjärta från hat och bitterhet mot x et) Läsa på om misshandelstrappan, normaliseringsprocessen. Så mycket som möjligt om mekanismerna runt misshandel. Finns massor på nätet exv tuvaforum.se Mindfullnesstekniker för att hantera skuld/ångest och andra negativa känslor Om du vill veta nåt mer om de jag nämde kan du inboxa mig. Jag påminner mig så ofta som möjligt hur fantastiskt mycket bättre mitt liv är idag.

[::Vera::]
3/31/14, 7:54 PM
#13

Tack Älvan för att du tog dig tid att skriva ner dina tips!  Jag fanns knappt kvar och trodde att jag skulle bli helt galen efter bara två år. Kan inte ens föreställa mig hur jag skulle orka med att ha det så i 15år. Det är en lång lång lång, förskräckligt lång tid! Glad att ditt liv är så mycket bättre nu.

Jag är musikberoende 😉. Musiken uttrycker alla pendlande känslor som jag har inom mig. Den är min medicin. Letat upp Snatram kaur på spotify (hela "Liberations door" är skön). Otroligt lugnande härlig musik. Behöver stressa ner. Servant of peace är en mäktig sång, den gick rakt in!  🌺

Annons:
Älvan
4/1/14, 9:59 AM
#14

Liv74 Servant of peace sammanfattar allt viktigt i vårat liv. För mig renar den mitt hjärta från hat och bitterhet. Den fyller mig med glädje och tacksamhet för livet. Det är mycket trevligare känslor att leva med. :) Kul att du gillade den. :) Livet går hela tiden vidare och om vi lever i det som varit är vi levande begravda. (Alltså om man har mycket dåliga erfarenheter bakom sig) Varje dag är en ny gåva och möjlighet. Faktiskt varje stund. :) Jag sänder kärlek till alla som behöver läsa denna tråd. Kärleken kan göra er hela och fria. Ta emot all kärlek ni kan hitta. Skönheten i naturen. Vänskapen med ett djur. Leendet hos en medmänniska. Om man håller utkik finns kärlek någonstans fast det är mycket mörkt! Kämpa på! Kram

[::Vera::]
4/1/14, 8:40 PM
#15

Tusen tack Älvan! ❤️

Soleda
4/2/14, 2:34 PM
#16

Vi föds med olika förmågor att hantera livet. Syskon som blir behandlade lika blir orättvist behandlade. Eftersom vi är olika känsliga måste vi behandlas därefter, eftersom vi är olika. Detta är mycket sällsynt. Föräldrar brukar jobba sig blå för att vara rättvisa mot sina barn.

Vår uppfostran och uppväxtens erfarenheter tar vi med oss in i vuxenlivet. Puberteten, ger de flesta av oss en liten eller stor kraft att trotsa och försöka frigöra oss. Bli självständig vuxna som klarar av livets svårigheter.

OM vi inte lärt oss att vara självständiga och tro på oss själva så klarar vi inte av ensamheten. Detta gäller oavsett om du är kvinna eller man. Men det är oftast flickorna som kläms in i osjälvständighetsformen.

Hen söker då efter någon att känna sig trygg med och som kan "ta hand om" dig. Den känslan får dig att må bra. Detta sker på ett omedvetet plan. 

Människor som är ute efter någon att domminera över, någon som lyder, någon som är lätt att manipulera, hittar alltid sina offer i osjälvständiga snälla personer.

Flera har skrivit att all skuld ligger på den som slår. Det håller jag med om men bara första gången det händer. I större delen av mitt långa liv har jag också varit av den uppfattningen att offret är oskyldig men inte nu längre.

Mitt liv har sedan jag var helt liten bestått av både psykisk och fysisk misshandel fram till jag var ca 35. Men fram till jag var ca 20 år var det fullt lagligt att misshandla barn och fruar. Men i mitt huvud var det fel att göra så. Vill bara berätta detta eftersom jag inte verkar bli trodd annars. När jag var 26 ströp min man mig tills jag tuppade av. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Vet inte hur länga jag var avsvimmad men när jag vaknade visste jag inte om jag var på andra sidan eller inte. Det var öronbedövande tyst både inne och ute. Som om själva jorden höll andan. Då bestämde jag mig för att lämna min man efter 12 år. Vi hade 2 barn och jag ville inte ge dem samma uppväxt som jag haft.

2 år senare träffade jag en ny man som verkade så snäll. Det blev barn till och ett nytt helvete som varade i 7 år. Då bestämde jag mig för att inte lita på mig själv när det gällde män. Jag valde ju fel. Tänkte, att hitta en ny man får vänta tills baren flyttat hemifrån för då blir det bara jag som lider om jag väljer fel. I över 20 år var jag ensamstående mamma och tackade nej till alla inviter. Och ja, jag var utan sex också. Inget kk heller.

Det har tagit mig ett helt liv att förstå sammanhangen. Efter många terapi timmar, oändligt antal böcker, universitetsstudier samt ett yrke som tangerar problematiken har jag börjat förstå.

Du ansvarar för dig själv, ingen annan (utom barnen och djuren förstås). Om du inte är en fullvärdig självständig människa kan man bara skylla på uppväxten några år in i vuxenlivet. Där efter har du en skyldighet mot dig själv att se till att du mår bra. Det innebär att ta ansvar för vad du väljer att göra eller inte göra. Dina föräldrar bär inte ansvaret för att du mår dåligt ett helt liv bara för att du valt att inte göra något åt saken när du blev vuxen. Nej, gudarna ska veta att det inte är lätt att ta i tu med det och det är tufft att erkänna för sig själv att det är så. Det är mycket enklare att flyta in i en offer roll, då behöver man inte ta ansvar för någonting. Det är så lätt att skylla på förövaren. Men det är ditt ansvar att gå. Blir du illa behandlad så är det ditt ansvar att göra något åt det. Alla förändringar är fruktansvärt skrämmande. Det är så vårt psyke fungerar. Finns många forskningar gjorda på det ämnet. Men du kan inte förändra någon annan än dig själv. 

Sedan om man blir förföljd efter man gått så är det något helt annat. Jag valde i början att bli en rädd liten mus men efter några år tänkte jag att, så går det inte att leva. Jag tänkte helt enkelt att vill han slå ihjäl mig så får han väl göra det då. Jag kan inte göra något åt det mer än börja se på det på ett annat sätt så att jag mår bra. Rädslan är bara en känsla (om än otrevlig). Den är inte farlig. Ofta är man psykiskt medberoende när man blir misshandlad.

Det handlar om dig. Du måste förstå att du har ansvar för dig själv. Antar att om du blev påhoppad på gatan så hade du inte stannat kvar för att bli slagen om du hade kunnat springa därifrån. Är du så nere i skorna att du är apatisk så SÖK HJÄLP hos psykolog. Ofta tänker man att hen slår inte så ofta, vi har det ju bra den största tiden, så det funkar nog. Normalt sett har hen vid det här laget talat om för dig minst 1000 ggr att ingen annan skulle stå ut med dig, att ingen annan skulle vilja ha dig, att du inte klarar något själv, att du inte har några pengar osv. Men DU VET ATT DET ÄR FEL. DU VET ATT DU ÄR VÄRD ATT BLI ÄLSKAD OCH HA DET BRA. Men det kräver att du tar ansvar för DIG SJÄLV.

Usch det blev långt. Men jag får inte plats med allt jag vill ha sagt.

[::Vera::]
4/2/14, 10:15 PM
#17

#16 Det är intressant att läsa det du skriver. Uppskattar det.

En del av det som du skriver stämmer dock inte alls in på mig, så det finns nog inget facit på vem den som måste dominera och ha makt, skulle söka sig till. Visst jag är snäll och tolerant (när jag är den jag vill vara), men dessutom väldigt självständig som person. Bra/trygg barndom. Jag var trygg med mig själv innan det här förhållandet. MEN jag hade oerhört starka känslor för den här personen!! 

Jag har stor tolerans för olikheter, min (över-)tro på att jag var stark och alltid klarar mig själv, min positiva syn på alla människor (naivitet), min kärlek som jag kände. Jag har aldrig förut känt obehag av att vara ensam, det har alltid varit en nödvändighet för mig att kunna få vara det ibland för att må bra (tänka efter, komma ikapp mig själv, fylla på med energi). Det kanske inte är det vanligaste scenariot, men sån var jag! Tyckte faktiskt om mig som den jag var innan. Klart det finns några saker, och utvecklas vill jag!

Vill lära mig att se igenom falskt spel och dolda intentioner. Men det känns mycket svårt, vet inte hur det ska gå till. Vill inte vara misstänksam och en person som oroar mig för allt och alla.

Däremot mitt ex var inte självständig alls, kunde aldrig vara ensam och ville hela tiden bli omhändertagen. Ständig uppmärksamhet. Jag kände mig oerhört ofri och jag försökte resonera med personen om det här…bl a. Inget av det som jag någonsin har sagt togs in. Och jag liksom försvann successivt.

Jag har en teori : Att jag inte kunde få någon tid (verkligen ingen alls!) till att ta hand om mig själv, och att jag först inte heller tyckte att det verkade vara så viktigt. Och när jag väl upptäckte att jag behövde detta så orkade jag inte ta striden för mig. När det handlade om mina behov så blev det någon slags sjuk kamp för att jag inte alls skulle få det som jag behövde och att jag skulle känna mig värdelös/otillräcklig pga att jag hade minsta behov. Jag tog slut energimässigt ganska snabbt tror jag. Hade dessutom stor sömnbrist under dessa år. Jag fick inte min vila, ingen ro, och orkade helt enkelt inte. Min hjärna och min kropp la nog av till stor del. Jag blev bla känslomässigt manipulerat, på de mest elaka viset som jag någonsin har varit med om. Idag känner jag rädsla och hat.

Försöker att inte ha mitt hat och rädslan i mina tankar. Försöker tänka på det som är bra här och nu, och framförallt (just nu) handla mer än att tänka!

Ja jag blev psykiskt medberoende.

Bra sagt att rädslan bara är en känsla. Och du har rätt i att det går inte att leva i rädsla….där kan ingen kärlek existera.

..Blev visst långt det här också ;)… Behövde skriva av mig lite  :-)

AnnaMariaK
4/2/14, 10:17 PM
#18

#16

Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag förstod inte att jag hade skyldighet mot mig själv att se till att jag mådde bra, trodde länge att man skulle tiga och lida. Mitt ex intalade mig att han "försörjde" mig. Sedan många år när han inte längre "försörjer" mig har jag råd med att förverkliga mina drömmar. Det hade jag aldrig när han "försörjde" mig. Vem försörjde vem kan man diskutera.

Jag lever ensam på 13-e året och mår bra, känner mig fri och kapabel. Har goda relationer med barn, barnbarn, vänner, arbetskamrater. Men jag litar fortfarande inte på mig själv när det gäller att välja en man.

[::Vera::]
4/2/14, 10:28 PM
#19

#18 Har du någon teori hur jag kunde hamna här? Jag känner mig verkligen så annorlunda. Är så arg på mig själv. Jag visste att jag hade ett ansvar för mig själv att må bra! Det lärde jag mig för snart tjugo år sedan. Önskar att någon kunde förklara för mig vad som hände , jag blir inte klok på det här… Vad hände!?!

Älvan
4/2/14, 10:36 PM
#20

Jag vill bara tydliggöra. 1. Det är aldrig den slagnas fel att den blir slagen det är alltid förövarens ansvar. Denna regel gäller även gång 589 och alla gånger. 2. Den som blir slagen har ett ansvar att försöka göra sitt liv så bra som möjligt. Tyvärr har inte alla som blir slagna alltid de resurser att kunna göra det. Det kan bero på nedbrytningen som misshandeln orsakat. Det kan även bero på olika faktorer i den slagnas person. Det kan bero på faktiska faktorer att den som blir slagen är i ett mycket farligt läge. Det är i samband med separationen som den slagna partnern löper allra störst risk för att bli bragd om livet. Det finns massa psykologiska och faktiska orsaker att inte lämna. samma problem har ju offret när den väljer en ny partner. Den kan sakna verktyg, kunskap och resurser så den åter ger sig i lag med en våldsverkare. Det är inte offrets fel när den blir slagen i nästa relation. Det är inte offrets fel att den blir slagen i relation nr 256 heller. Det är alltid den som begår den brottsliga handlingen som är ansvarig. 3. Vi ska aldrig döma dessa kvinnor och män som blir misshandlade. Det är aldrig deras eget fel. Vi ska stötta dem och se på dem med kärlek. Det är enastående människor som skaffat sig enorma kunskaper om livets baksidor. Vi ska hjälpa dem se sitt värde. Vi ska hjälpa dem att vända det svarta till det ljusa. Det är inte speciella människor som blir misshandlade. Det är kvinnor, män, barn, gamla. de finns mitt bland oss och är mycket vanligare än vi tror. Det kan vara din syster, pappa, mormor, din chef eller grannbarnet. det kan vara den högsta chefen eller snabbköpskassörskan. Det är svaga och starka människor, fattiga och rika. misshandeln finns överallt. Titta så får ni se. Ni som blir misshandlade är inte ensamma. Glöm inte att kärlek finns överallt om ni vågar titta. Den finns i er själva. Ni är alla värdefulla. Glöm aldrig det!

Annons:
AnnaMariaK
4/2/14, 10:53 PM
#21

TS, jag tror att Du har blivit vald av den andra som behövde din styrka, din empati. Du hade något som den andra ville ha. Du har låtit dig väljas precis som jag.

Mitt ex "sliter" på en ny kvinna, som förefaller stark, empatisk och sympatisk (enligt våra gemensamma bekanta).

Hen väljer någon som är stark, självständig och medkännande.

Om det ska bli någon ändring måste vi välja själva och inte låter oss väljas. Vi ska skaffa oss större medkänsla med oss själva: älska din nästa som dig själv, inte älska din nästa mer än dig själv.

Älvan
4/2/14, 11:12 PM
#22

#21 Du beskriver exakt mekanismen hos den misshandlande narcissisten. Det den saknar söker den hos den andre. Sen klarar denne inte av närheten och börjar sina attacker. Dessa förbrukar sina partners tills det inte finns något mer att förbruka och drar då vidare. Om du gör slut med en sådan kommer den kunna utkräva hämd under mycket lång tid. Jag tycker alla ska läsa på tuvaforum.se Där finns föklaring på vem narcissisten är, varför den blivit så och varför den aldrig ens med terapi kan förändra sig själv. Det står också om vilka typer av offer den kan tänkas välja. Det står om mekanismer för misshandel. Det står hur man efter separation ska hantera denne; NOLLKONTAKT denne person är expert på manipulation och kan låtsas vara ångerfull etc. Kom ihåg att det inte är möjligt för en narcissist att förändras. Om man inte kan ha nollkontakt pga barnen finns konkreta tips på hur man ska sköta relationen för minsta möjliga möjlighet för denne att skada. Kom ihåg att kunskap ger makt! Ju mer ni lär er om misshandel och förövarna desto större chans att skydda sig.

[::Vera::]
4/3/14, 10:08 AM
#23

#21, 22 Ja så känner jag att det är!! Tack! #22 Känner mig övertygad om att personen har narcissistiska drag eller mer än bara drag, samt även andra störningar. Min psykolog uttryckte sig så för några dagar sedan. Det finns ingen diagnos, för personen anser sig inte ha några problem (det är andra som har), personen anser att jag är sjuk och har uttryckt att jag är narcissist bl a. Förutom personens anklagelser mot mig, så ifrågasatte jag mig själv grymt hårt. Jag tror att det som främst bröt ner mig, var just konsekvenserna som blev av alla dessa projiceringar var och varannan dag. Jag hoppas att den hämdlystnad som finns, kommer att lösas upp. Lust till att hämnas har alltid varit återkommande i små och stora saker. Visste aldrig om det skulle finnas några gränser till vad personen skulle kunna ta sig till. Det gjorde mig så rädd. Kram

Älvan
4/3/14, 10:39 AM
#24

#23 Allt du skriver stämmer på diagnosen narcissist. Dessa har mycket lite om inte alls nytta av terapi. Det beror på att ett av kriterierna för att vara narcissist är just att de saknar insikt i att de har den personligheten. I deras natur ligger just känslan av att de hela tiden blir dåligt behandlade och det finns ingen kärlekspartner som någonsin kommer få dem att känna så. Inte ens Moder Theresa och Mahatma Gandhi tillsammans. Det beror även på att de förväntar sig bli bättre behandlade än andra och människor som inte går med på det kränker då enligt dem själva narcissisten. Du kan inte räkna med att hämdbegäret kommer minska. Dessa personer är helt beroende av att ha ett projektions person. Till han börjar projicera på ett nytt offer kommer han rikta sina attacker mot dig. Därför måste du lära dig mer hur du ska hantera en sådan personlighetsstörd människa. Läs redan idag på om de olika typerna av narcissister då de har lite olika tillvägagångssätt att plåga sina offer. Där finns konkreta tips på hur du ska uppträda mot honom så han orsakar minsta möjliga skada på dig. Ta detta på allvar. Han kommer aldrig ändra sin personlighet och narcissismen kan aldrig upphöra. Han kommer alltid vara personlighetsstörd. Det är jobbiga fakta, men du måste ta in det om du ska kunna minska hans makt över ditt liv! Det finns jättemycket forskning om detta och alla som har en narcissist i sin närhet måste vara pålästa. Dessa personer saknar skuld och skamkänslor. Du och ingen kommer någonsin kunna vinna en argumentation mot en narcissist för att de spelar med fula metoder och kan vara så skickliga att offret faktiskt tror att det är den som felet ligger hos. Personer med narcissistisk personlighetsstörning är som små kärlekstörstande barn som äter upp alla i sin väg för att de inte kan älska dem själva. Det finns ingen människa som kan ändra på deras känsla av att inte känna sig förstådda eller älskade. Det är omöjligt och många goda människor har helt förstört sitt liv för att de trott det. I slutändan hatar narcissisten ändå sig själv, men en god människa har fått ett förstört liv eller tom tagit livet av sigsjälv. Låt aldrig ditt liv bli så! Du måste lära dig hur du minimerar narcissistens möjligheter att skada dig. Enda sättet att helt bli fri från skador är att ha nollkontakt. Ibland betyder det att man måste flytta och byta bekantskapskrets. Dessa personer drar sig inte för smutskastningskampanjer. De skyr inga medel att skada sitt offer.

Älvan
4/3/14, 10:42 AM
#25

Tuvaforum.se Uppmaning till alla personer som blivit misshandlade eller har en narcissist eller psykopat i sin närhet. Kunskap ger makt.

[::Vera::]
4/5/14, 12:08 PM
#26

Lyssnar på Snatram kaur… Musiken får mina destruktiva hatiska känslor att skingras. Tack för den ❤️.

Men känner just nu en stor stor sorg över alla varma människor som har drabbats av denna orättvisa. Känner också att jag behöver förlåta mig själv.

Älvan
4/5/14, 12:41 PM
#27

Lyssna på låten I am beautiful med snatram kaur på youtube. Stärker självkänslan sjung med i alla ord!

Annons:
Älvan
4/5/14, 8:10 PM
#28

Låten heter "I am the light of my soul" I am the light of my soul ~ Sirgun Kaur & Sat Dar…: http://youtu.be/Y3pbp575RoI

Upp till toppen
Annons: