10 - När ska jag gå & Vägen tillbaka

Hur har misshandeln förändrat dig?

2014-02-21 21:31 #0 av: Aleya

Ja som jag då undrar: Hur har ni blivit förändrade sedan ni tog er ur ett förhållande där ni blev misshandlade?

För mig var det snart 12 år sedan jag gick in i förhållandet som innebar att jag blev misshandlad både psykiskt och fysiskt.

Blev sedan fri detta förhållandet för 11 år sedan.

Hur ser mitt liv ut efter denna misshandeln?
Kan ju glädja mig med att jag inte har varit i ett förhållande med misshandel fysiskt, dock har det i vissa funnits psykiska inslag av misshandel lite nu som då. Kanske var därför jag valde att vara ensam i 6 år.

Jag har blivit starkare i mig, dock så har jag fortfarande vissa problem med att jag tänder till och får panik eller blir rosenrasande då saker kommer upp.

Jag kan få panik eller bli rosenrasande då någon pratar om att dom på skoj eller allvar pratar om att döda eller misshandla husdjur.

Jag kan INTE hantera saker bra om jag hör en kille börja försöka puckla på en tjej eller kallar henne nedvärderande saker. Jag struntar i hur stor killen är, om jag inte lägger band på mig så kan jag gott och väl flyga på han.

Jag kan få panik över att jag tycker att den jag är tillsammans med säger "fel" saker, som jag kan ta för en varningssignal att: Nu ska han börja slå mig.
Fast vederbörande inte sagt något nedvärderande, och jag kan mala sönder och analysera sönder situationen i min skalle.

Jag har dock inte blivit bitter av detta, ser det som en erfarenhet.
Jag hade inte varit den jag är nu om jag inte upplevt detta.

Så hur ser ni på er historia?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2014-02-24 12:45 #2 av: Calcifer

Jag blev aldrig fysiskt misshandlad, men tyvärr psykiskt, och det har satt rätt hårda spår. Speciellt angående sex-delen av ett förhållande. Jag var liksom i ett förhållande med en kille där det inte var ett acceptabelt svar att säga "nej" när det gällde sex. Och ville man inte ha sex måste man ha en riktigt bra anledning till det, som typ fel tid i månaden. Allt annat var helt förkastligt. Och "om du älskade mig, som du påstår, så skulle du ha sex med mig" användes ju ganska friskt. Det har förstört mig riktigt ordentligt på den fronten. Dels för att jag är rädd för sex, och dels för att jag har svårt att se på det som... något man gör för att man vill. Det är ju nåt man "ska" ha. För att. Som en obligation.

Sen är det jäkligt tufft angående dejtande rent allmänt. Jag har så himla svårt att ta kritik, för jag har ju levt med en människa som kritiserade ALLT på ett fruktansvärt sätt. Jag blir väldigt ledsen när jag får kritik, även när det är kritik jag behöver höra och som kommer hjälpa mig i längden. Jag har också blivit väldigt rädd för mina egna känslor, rädd för andra människor, rädd för att vara fysiskt och psykiskt nära någon. Egentligen är jag nog fortfarande rejält trasig efter vad som hänt mig, men vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att bli av med det, eller jobba mig igenom det liksom.

Bor för närvarande i ett land där mentala problem är hysh hysh och du kan i princip inte söka hjälp för dem. Utan att folk tror att du är typ efterbliven eller dum i huvudet alltså.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2014-03-09 04:05 #3 av: [::Vera::]

Jag undrar om jag kommer att våga närma mig någon annan människa på det djupare planet någonsin. Fysiskt eller mentalt. Jag känner mig stympad på det vackraste i universum, det enda som har betydelse och gör mitt liv värt att leva...kärlek, glädje och närhet.

För övrigt, ja, jag är deprimerad och humöret svajar upp och ner. Ingen ordning på mina känslor som fortfarande pendlar som en jojo.. Fast lite mindre än under de åren ihop.

Känns inte som att det är jag som lever i min kropp. I mitt huvud så känns det ofta som att den personen fortfarande kör över mig hundra gånger, för att sedan med glädje sitta på arslet och skratta åt mig, och undra om jag är bra nog att ta mig upp på egen hand.

Nä jag vet inte..Jag skulle nog egentligen fortfarande gärna vilja vara empatisk, tolerant och ge alla människor en ordentlig chans. Men ibland så önskar jag (ärligt talat) alla misshandlare ett fortsatt helvete i sin tragiska lilla värld de bygger upp för sig själva, och enbart för sin egen del.

Bellatrix, du skriver att du fick höra "Och "om du älskade mig, som du påstår, så skulle du ha sex med mig". Jag kan nog relatera en del till hur du kände dig. Det är ett grymt spel! Först blev jag sågad hur dålig jag var på sex, och vilka andra som personen gärna kunde tänka sig att vara med. Att sedan få höra att man inte älskar tillräckligt om man inte alltid är "på", tog hårt på mig. Ibland kändes det som ett bättre alternativ att spela med, och bara försöka göra det efter bästa förmåga när varken lust eller tron på att man ens var en tillräckligt kapabel person.

Sex är inget som jag längtar efter längre. Det skulle enbart kännas obehagligt och jag är rädd för att bli sågad och sårad av elakheter, ifall jag någonsin skulle råka slappna av och njuta av detta underbara när man älskar någon.

Att ständigt vara kritiserad..Vet hur det påverkade mig. Tvivlar på allt vad gäller mig själv, vem jag är och vad jag kan. Jag är rädd för att bli avbruten och hårt kritiserad om jag säger något. Är rädd för att prata med människor, bli sågad, bli ledsen för att inte bli hörd och känna sig mindre värd, helt enkelt. Har blivit osocial.

Vad göra?...Ja, det som jag har så svårt för kanske...omge sig med människor som jag tycker om och som kan hjälpa lite att förstärka min positiva syn på sig själv. Inte lätt när jag för det första inte vågar och för det andra har blivit riktigt bra på att kritisera mig själv, och litar inte på att jag är någon som man kan tycka om.

Bellatrix, det måste vara svårt att befinna sig i en annan kultur där det är tabu att må dåligt. Du kanske ändå kan få någon hjälp utan att någon behöver veta om det? Finns det ingen möjlighet alls? Den bästa dagen varannan vecka är just nu när jag sitter med min psykolog, som lyssnar på mig, lyssnar på hur jag känner mig, bekräftar att jag inte är varken dum, knäpp eller tokig. Liksom drar fram mig igen ur mitt skyddande skal. Det hjälper mig grymt. Att skriva och att läsa det som du/ni skriver här på forumet är också en bra hjälp. Önskar jag hade några svar och bra råd. Men jag är inte där än.

Delad glädje är dubbel glädje...så då borde delad börda bara vara hälften så tung.

Undrar om ett trasigt  Brustet hjärta kan bli helt igen om man delar med sig av det ännu mer?


Anmäl
2014-03-09 09:05 #4 av: Aleya

Det är gripande att läsa det ni skriver då jag själv upplevt samma saker, fast var era misshandlat nyligt? För min är ju ändå 12 år sedan
Har ni sökt hjälp i form av terapi eller dylikt? .

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2014-03-14 22:46 #5 av: [::Vera::]

#  Jag tror och hoppas på att jag har klarat mig (mentalt) ganska lindrigt undan, eftersom bara ungefär fyra år ihop. Det var 1,5 år sedan vi bodde under samma tak. Har varit tyst i 2 veckor nu. Men kan inte känna mig trygg här hemma och sover dåligt. Vill fortfarande helst inte somna. Ångest för att somna och vakna i kaos, provokation, förvirring, elaka ord, anklagelser, saker som slängs, en dörr som sparkas upp, någon som hoppar ner mot mig, känslokyla, intrång, intrång i mig. Ångesten för det vill inte ge med sig-den hänger sig kvar. Borde det inte släppa snart?

Får bra hjälp av en psykolog varannan vecka. Hade inte klarat att hantera det här utan den hjälpen.

Anmäl
2014-03-15 03:25 #6 av: Calcifer

#4 Min var 2009 om jag inte minns fel. Alltså, det är mest tilliten som är fel här.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2014-03-16 01:03 #7 av: [TanatosNyx]

Positiva konsekvenser:

  • har blivit betydligt mer lyhörd och ödmjuk, jag respekterar vänliga själar på ett helt annat vis än förr.
  • är inte lika naiv och lättlurad längre 
  • har lärt mig att sätta gränser och ställa krav, i stället för att bli överkörd

Negativa konsekvenser:

  • Är extremt lättskrämd, kan börja skrika och gråta om någon kommer in i samma rum som mig utan att jag märker det
  • är väldigt lättstressad i alla möjliga situationer.
  • mentalt skör, blir lätt sårad fast jag förstår att folk inte menar illa Minsta lilla det påminner om helvetesåren så brakar jag. 
  • vänder lätt taggarna utåt, och kan bli extremt aggressiv om någon beteer sig illa mot andra
  • PTSD och allt vad det innebär. 
  • Ångest/utmattningsdeppression/sömnproblem
  • vågar inte gå ut ensam längre hur som helst
  • han lever kvar som en osalig plågoande i mitt huvud trots att all kontakt är bruten. Minsta "fel" jag gör så hör jag samma gamla nedsättande harranger och glåpord. Det går liksom på automatik
  • har förlorat majoriteten av mina vänner (han skrämde bort dem)
  • har fått ätstörningar som nästan tog knäcken på mig
  • jag kan inte hantera normala saker som ett samboliv innebär, utan flippar lätt ut för "ingenting" och förväntar mig att helvetet ska braka loss totalt.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2014-03-24 20:30 #8 av: [::Vera::]

Jag kan känna mig överdrivet arg om jag hör/ser någon som beter sig lite dåligt mot någon annan. Som en moraltant känner jag mig ibland! En annan sak som jag stör mig på med mig själv, och som jag har upptäckt nu här på ifocus, är att jag har en överdriven önskan att hjälpa andra. Som om min självkänsla hänger på att jag kan vara någon för någon annan. Jag VET att jag måste ta hand om mitt eget först. Blir inte klok på mig själv! 

Jag flyr. Vill bara köra på som att inget har hänt. Jag vill ha en quick fix. Orkar inte vänta medan livet försvinner. Trött på mig själv.

Anmäl
2014-03-24 20:40 #9 av: [::Vera::]

#7 Det gör mig glad att du ser ett par positiva konsekvenser. Hoppas att något av det negativa kan strykas från din lista tids nog. Jo, vänliga själar kan det aldrig bli för många av Glad...men det tyckte jag innan med. Naiv kommer jag nog aldrig att vara igen, och det kommer jag nog att sakna . Det var en skön känsla att tro gott om alla, och att kärlek kan hela det mesta.

Anmäl
2014-03-25 03:52 #10 av: Calcifer

#8 Jag vet vad du menar. En slags desperation att fokusera på andra och deras problem för att man ska slippa hantera sina egna. Jag har gjort så väldigt länge. Det var egentligen bara för 1-2 år sedan som jag började tänka på mig själv i första hand. Och det har verkligen hjälpt massor. Bara enkla saker som att tacka nej till att gå ut när jag egentligen vill stanna hemma. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2014-03-25 11:30 #11 av: [::Vera::]

#10 Exakt. Så är det nog med mig med. Jag gör det som jag tror förväntas av mig utan att reflektera över om det är bra för mig eller om jag själv vill. Är rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för negativ respons. Som att jag inte klarar av att "ta in" mer negativt om mig, och vill inte riskera det för allt i världen. Jag gör det överdrivet!

Behöver träna på att lyssna på mig själv och säga nej, utan att döma mig. Oftast så gör väl ingen annan det heller (längre). Och om det skulle hända så kommer jag ju inte direkt att förintas. Att det ska vara så svårt nu förstår jag inte.

Anmäl
2016-03-12 10:47 #12 av: Aleya

Puttar denna tråden för att få mer insikter.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2016-03-12 15:07 #13 av: MissClue

Några punkter jag kom på nu

Positiva följder:

*Jag beter mig inte som jag är odödlig längre, inte lika naiv.

*Flera erfarenheter rikare vilket gör att jag kan stötta och ha förståelse för andra människor med liknande historia.  

*Jag ser mer igenom manipulerande beteende. 

* Jag är starkare på många sätt

Negativa följder:

Mitt minne, koncentrationsförmåga och mitt sätt att uttrycka mig verbalt framförallt är kaotiskt. Har ofta känslan att min tunga växer i munnen när jag pratar och det blir väldigt osammanhängande, lägger in ord som inte har med saken att göra. Är oftast tyst för att undvika pinsamma situationer. 

*Gillar inte fysisk kontakt, stryker ngn mig på ryggen får jag flyktkänsla och känner mig kränkt.

* Väldigt svårt att lita på folk eller ty mig till någon, överanalyserar deras beteenden och söker efter varningstecken. 

*Jag har svårt för manliga chefer och kollegor, "vänner" kan man säga upp kontakten med men på mitt senaste jobb var jag tvungen att säga upp mig då chefens beteende utlöste allvarlig stresssyndrom. 

*Höjer någon rösten en aning får jag klump i magen, blir apatisk och går in i mig själv. Jag har en lärare som blir lite hetsig när man inte förstår, jag vågar aldrig fråga honom ngt och känner väldigt obehag när jag märker att hans tålamod rinner ut.

*Jag får panik och ångestattacker om jag är fast någonstans, klarar inte av att åka hiss eller låsa toan på offentliga toaletter haha. Får ta lugnande ibland för att kunna sitta kvar i ett klassrum, känner jag inte att jag har friheten att gå ut om jag vill växer paniken i mig. 

Anmäl
2016-03-12 19:17 #14 av: chrissy87

Det var inte fysisk utan psykisk misshandel jag blev utsatt för. Det sätt jag blivit förändrad på sedan jag tog mig ur det förhållandet är bland annat:

Jag har sämre självförtroende och självkänsla, jag har fått svårare att lita på människor och att de verkligen menar det de säger. Jag har blivit mycket mer misstänksam av mig. Jag är mer tystlåten och inåtvänd/håller mina tankar och känslor för mig själv. Jag vill hålla mig i bakgrunden och inte synas eller höras för mycket. Jag är mer allvarlig och eftertänksam än tidigare. Jag är mer osäker på att jag duger som jag är.

Tidigare var jag glad spontan öppen och hade lätt till skratt. Den sidan syns inte mycket av mera.

Anmäl
2016-03-12 22:37 #15 av: MissClue

#14 var det längesen du blev misshandlad? Jag känner igen mig i allt det du skriver. Man kommer aldrig bli samma människa igen, alla erfarenheter påverkar ju än, inte enbart negativa. Men jag tror skrattet kommer tillbaka och man blir mindre "allvarlig" med tiden. Nu kommer det låta som jag vänder fokus på mig men det är svårt att skriva i annan form. Om ngt intryck gör mig allvarlig så fastnar jag inte lika mycket i det nu som innan, men jag har allvarliga moments. Och plötsligt en dag så skrattar man mer o mer helt naturligt åt saker som man brukade skratta åt. Tror det har med att låta sig själv få tid att läka.

Anmäl
2016-03-13 16:33 #16 av: Anonym

Jag har nyligen skrivit om min historia där jag blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad under en kort men intensiv period när jag var 16. Vill man förstå mer så kan man läsa den.
Men ja...
 Jag har förändrats till den punkt att jag har svårt att lita på människor. Jag har blivit mer och mer innåtriktad och stänger gärna in mig i lägenheten flera veckor utan att gå utanför ytterdörren, medans jag förut var väldigt utåtriktad och trodde gott om alla, ville träffa mycket nya vänner hela tiden osv, tänkte i varje situation att de finns nått positivt i det hela. Jag tänker inte lika mycket så längre, även om jag fortfarande är en positiv person så har jag neutraliserats väldigt mycket, jag klarar knappt av att göra saker själv för jag blir ängslig av att gå ut. Min fästman får ofta gå och handla själv, slänga sopor osv för jag inte klarar av det.  Jag jobbar på detta och nu med en hund i mitt liv så måste jag gå ut, de är en underbar terapi som fungerar väldigt bra för mig.
Sen det mer problematiska när de kommer till nuvarande relation är väll att
Jag klarar inte av människor som har en arg röst eller talar nedlåtande åt/om mig. Jag bryter ihop gråter, kryper ihop till en boll och är rädd för mitt liv, väntar bara på ett slag. Detta har varit tufft och min färstman har haft problem med att jag reagerar på detta vis ifall vi argumenterat och det blivit hetlivat då vi båda kan bli tempramentsfulla och plötsligt faller jag ihop och gråter och blir rädd för honom och han får inte komma nära oc jag får panik. Jag vet att hur aggressiva våra bråk än skulle bli skulle han aldrig skada mig, men det är något som ligger kvar i mig att reagera på detta vis. Jag har nog inte kunnat ha ett bråk med honom under våra 3 år tillsammans som jag inte blivit rädd och trott att nu börjas det igen... 

Jag har även fått kraftiga panikångest attacker efter detta, något jag inte var van vid förut. 

Men jag har fått något positivt ut ur det med, jag har insett hur stark person jag är och vad min viljekraft kan utstå. Jag vet att vad som än händer kommer jag kunna kämpa vidare och klara av alla hinder. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.