Fosterfamilj i annan stad?
Valde att ta det här och på en annan sida istället för Tonåringar iFokus eftersom ni kanske vet lite mer och man får mer ''mogna'' svar här. Just nu är jag 15år, går i nian och är det enda barnet. Jag har haft familjeproblem ett bra tag och allt började egentligen när pappa sålde sitt företag, han var ju van att kunna styra över folk och få igenom sin vilja - alltså gick det ut över mig och mamma. Han har ''hotat'' med att flytta och lämna mamma i över 1-2år och tillslut fick mamma ta tag i det och skaffa en annan lägenhet åt honom(han har bott borta från slutet av december och då slutade vi även kontakta varandra). Han kontaktade även mig via sms men jag fick be mamma att säga till honom att sluta eftersom jag bara blev arg.
Vet inte riktigt vad som hände men pappa ville veta lite om vilket gymnasium jag ville välja och allt annat, så mamma bjöd ''hem'' honom.. Så jag var ju tvungen att prata med honom trots att jag inte alls var redo. Vi bestämde att vi skulle gå på bio imorgon(torsdag), gå på hockey på tisdag och åka till Stockholm senare. Nu en vecka senare blev han arg och allt negativ kommer fram igen, så nu blir inget av och jag sa att jag absolut inte vill ha kontakt med honom just nu. Jag VISSTE att det skulle bli såhär, det är exakt sån han är - först vill han göra en glad genom att tex ge mig saker och sen såra mig igen. Allt detta har gjort att jag inte har något förtroende för dom och det blev inte direkt bättre av att dom läste igenom exakt ALLA konversationer i somras. Han har ett kontrollbehov och brukar bestraffa genom att stänga av internet, ta mobilen, ta datorn, dra in månadspengen yaaadayaada. Han har även visat en våldsam sida genom att hålla fast mig, slagit till mig och tror även han har gjort det mot mamma, slagit sönder glas och även sparkat sönder dörrar.. Mer vet jag faktiskt inte.
Nu till saken; Jag har fått nog på det här, så himla lack på det att jag skolkade större delen av förra och terminen innan det. Nu gick jag ut med 6-7st F i december och jag känner att det inte alls blir bättre. Mamma vill inte alls lyssna på mig vad jag än säger, trots att hon säger att ''jag måste ställa upp för dig nu när det är som det är'' ren BULLSH*IT. Sorry men. Sen kom jag hem från skolan idag och hon slängde ur kommentaren: ''Men gud hur ser du ut? Du är ju sminkad som en hora! Vill du att folk ska få intryck av dig som en hora?!'' Blev ännu mer lack på det men aja. Jag har länge sagt att jag vill bo hos en fosterfamilj då vi har riktiga problem hemma, har inte ens tagit upp hälften än, psykisk misshandel, halvt fysisk och allt hemskt pappa har kastat ur sig. (Att han ska ta självmord, mitt fel, mitt fel att dom ska skilja sig, dum i huvudet, idiot, att han inte vill se mig och massor han har sagt till mamma..) Så ja, skulle jag kunna gå och snacka med skolsköterskan som sedan tar upp det för SOC, eller hjälper det ens i min situation?
Vet inte hur jag ska få med allt i den här texten alltså, men jag har haft problem med kompisar och skolan sen sexan. Jag har sneat till livet rätt så rejält den senaste tiden och alkohol osv är inblandat. Känner att jag trycks ner av allt och behöver en ny stad nu när jag börjar gymnasiet. (Mina föräldrar är helt emot det…) Såååååå, kan man få fosterfamilj i en annan stad?
Sorry för den otroligt röriga texten, kan förklara mer om något speciellt om det behövs ;$
Jag kan inte svara på detta helt säkert men vist borde det vara så!
Däremot svarar jag mer på tråden för att jag blir både glad och ledsen. Ledsen för vad du går/ har gått igenom men glad av din styrka att vilja hitta rätt väg och att du står upp för dig själv!!
Hoppas någon har ett bra svar till dig!!
respekt!! <3
//Zmulan
Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/
Jag tror att Du skulle behöva känslomässigt stöd i allt detta. Det kanske finns möjligheter. Min äldsta dotter som blev utsatt för sina föräldrars osämja och brist på förståelse (i samband med skilsmässa) när hon var i din ålder, fick stöd på ungdomsmottagningen i den kommun hon och jag bodde i. Vi, hennes föräldrar, blev kallade på samtal och jag upplevde att teamet stod bakom henne. Även om det kändes skämmigt för oss insåg vi att hon for illa av vårt sätt och skärpte oss.
Jag är inte 100 på hur det fungerar nu, men det ska åtminstone gå att styra upp samtal om det. Få upp det på tapeten, så att säga. Jag tror att det bästa vore att prata med skolkuratorn för att se om denne har mer insikt till hur det i så fall skulle gå till, eller om denne kan ta reda på hur det skulle gå till. I annan stad vet jag inte, men jag vet att jag t:ex hade stödfamilj ett tag pga struligheter hemma. Det betyder att jag en helg i månaden åkte hem till en annan familj, vilket för mig var otroligt skönt. Och för min mamma också, då vi liksom behövde paus från varandra.
Börja med skolkuratorn, denne ska vara utbildad att kunna hjälpa till med att ta reda på vilka steg man ska ta för att få rätt sorts hjälp. Om du känner att detta vore bra så tycker jag absolut du ska pusha på. Går det att prata med din mamma om det? Om din mamma var med på det gissar jag på att det skulle vara lättare att genomföra. Ta definitivt också upp dina betyg och andra problem som uppstått i ditt liv pga detta, och understryk att du vill klara t:ex skolan bättre men att det går inte psykiskt just nu pga din situation.
Ledsen att jag inte har mer konkreta svar till dig, men jag kan definitivt försöka fråga runt lite och googla för att se om det finns något som kan ge mer hjälp.
Kram! 🌺
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Alltså, det är ju inte okej någonstans det du blir utsatt för hemma av dina föräldrar. Ett familjehem låter faktiskt som en rätt god idé i det här fallet.
Och det ska inte vara några problem att få flytta till en annan stad. Socialtjänsten ska, även om dom inte alltid gör det, se till barnets/ungdomens bästa i varje enskilt fall. Det beror ju lite på hur situationen ser ut, sånt kan ju skilja en del, men ibland är det bästa att flytta en bit bort, ibland är det bästa att barnet/ungdomen får bo så nära "hemma" som möjligt. T.ex. när det gäller ungdomar som hamnat i "dåligt sällskap", kriminalitet och droger osv. så kan det vara bra att flytta ungdomen till en annan stad för att på så vis lättare "bryta" med det dåliga sällskapet. Ibland måste flera barn från samma familj familjehemplaceras, och det är inte alltid det är möjligt att flytta alla till samma familjehem, men i sådana fall kan det vara bra att inte flytta syskonen för långt ifrån varandra, förutsatt att kontakten mellan syskonen tillför något positivt. Även en sådan sak som skolgången kan ju vara värt att ta med i bedömningen - är det bäst att barnet/ungdomen kan gå kvar i sin gamla skola, eller vore det bäst att byta skola.
Så ja, det jag ville ha sagt är att det inte alls är omöjligt att få flytta till ett familjehem i en annan stad/kommun. På vissa ställen är det ju t.o.m. brist på familjehem, så det kan helt enkelt bli tvunget att flytta barnet/ungdomen till en annan stad/kommun för att det inte finns lämpliga familjehem i närheten. Jag känner till flera som idag är placerade i en annan stad/kommun, så då borde det inte vara någon omöjlighet att lösa det så för dig också.
Såväl fysisk och psykisk misshandel är faktiskt olagligt i det här landet, så "samhället" (socialtjänst, skola, polis, vården osv.) är skyldiga att skydda barn och ungdomar från att utsättas för sådana saker. Tyvärr fungerar samhället inte alltid som det ska, och när man är ung (eller gammal också, för den delen…) så kan det vara rätt tufft att själv "fightas" mot alla myndigheter för att få någon hjälp.
Därför rekommenderar jag dig att försöka ta hjälp av någon vuxen som du känner förtroende för som kan hjälpa till att "bråka" lite för att du ska få den hjälp du behöver. Skolkuratorn borde t.ex. vara en lämplig person att ta hjälp utav. Alla vuxna som på något sätt jobbar med barn har anmälningsplikt till socialtjänsten när de får veta, eller bara misstänker, att ett barn far illa (som t.ex. utsätts för psykisk och fysisk misshandel). Därför ska dessa personer hjälpa dig, det är de skyldiga att göra enligt lagen, de kan inte bara vifta bort det eller strunta i det. Fungerar det inte med skolkuratorn kan du alltid pröva med någon annan skolpersonal, typ lärare eller skolsköterska t.ex., eller bara vilken vuxen som helst som verkar vettig.
Sedan tror jag också att du, oavsett om du blir placerad eller ej, behöver någon professionell att prata med om hur du har det och det du har fått uppleva. Utöver skolkuratorn finns ju även Ungdomsmottagningen och BUP som man kan få stöd ifrån, även om det fungerar lite si och så med det också ibland, tyvärr.
Dessutom finns det ju många olika ideella organisationer och liknande, som man kan få hjälp och stöd ifrån via internet/telefon, som t.ex. BRIS. Annars kan jag varmt rekommendera föreningen Maskrosbarn, som jag vet att väldigt många ungdomar får ett väldigt bra stöd och hjälp ifrån. Maskrosbarn är till för alla ungdomar som har föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom. Alla som jobbar där har själva varit utsatta för det och har därför en stor förståelse och bra tips att komma med. Nu har jag inte kompetensen för att sätta diagnoser på folk, så det tänker jag inte göra det när det gäller dina föräldrar heller. Men det du beskriver att du blir utsatt för av dina föräldrar brukar inte kunna ske ifall man har välfungerande, friska och harmoniska föräldrar.
Hur det nu än går, så hoppas jag verkligen att det blir bättre för dig, så att du får ha det bra, må bra, ha en fungerande skolgång och vettiga relationer till människorna i din omgivning.
Önskar dig stort lycka till och skicka massor med styrkekramar ❤️
Mvh Linda, Northernlights Kaninuppfödning
~ Bloggen ~ Youtube-kanalen ~
Bunnies are like potatochips - you can't have just one
Snackade med kuratorn idag och han ska bla ta kontakt med mamma och antagligen SOC. Hoppas på det bästa nu och kanske att man typ får bidrag för att flytta till någon egen lägenhet istället. Känns som att fosterfamilj blir så överdrivet mycket ''onödiga'' pengar.. Taaaack<3
#5 Men bidrag till egen lägenhet är ju inte direkt gratis det heller. 😉
Jag tror fosterfamilj skulle vara bättre, för det låter på dig som om du ändå skulle vilja ha ett familjeliv, bara det att din egen inte behandlar dig rätt. Har du tur kan du ju få vänner för livet i den nya familjen, och verkligen få ta vara på den tid när man är ung och verkligen behöver en familj.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#6 Haha jo det är ju också sant men hört att fosterfamiljer kräver ett antal tusen kronor och då blir det kanske lättast med ett mindre bidrag xD
Får kolla vad kuratorn tycker osv😃
#7 Och för att klara dig själv ensam i en lägenhet behöver du minst 5000:-, förmodligen snarare 7000:- i månaden. Inte gratis det heller. ;)
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
TS, det är dina behov som ska styra och inte ekonomin. Det är socialförvaltningens sak att avgöra om dom tror lägenhet eller familjehem är den bästa lösningen. Sen har dom också budget och ekonomi att ta hänsyn till men du ska inte behöva fundera på vad som är billigast utan vad du behöver och vill och tillsammans med dom komma fram till en hållbar lösning. Det är dina föräldrar som brister rejält i omsorg och du har rätt till trygga ramar och ett boende utan våld. Oavsett om det är lägenhet, familjehem eller nått annat alternativ. Du är 15 år och det viktigaste är att du ska känna dig trygg och gå klart skolan och få en fungerande vardag och må bra.