Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 2783 ggr
Calcifer
2013-11-26 01:29

Komma över misshandel.

Dela gärna med er av era tips här, på vad man kan göra för att komma över den misshandel (psykisk eller fysisk) som man fått stå ut med. De fysiska ärren kan läka, javisst, men såren man får i själen kommer finnas kvar mycket, mycket längre. Är det någon som har blivit hjälpt av en speciell metod? Som hittat något som tagit bort det mesta av deras smärta?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
AnnaMariaK
2013-11-26 02:08
#1

Jag kan bara tala om min egen väg till tillfrisknande, det är svårt att tala om metoder.

Det började med gruppterapi för medberoende. Jag har sett många beröringspunkter mellan mina problem med dem som anhöriga till missbrukare eller psykiskt sjuka har.

Jag har även gått på ACoA-möten, där liknande problematik delades. De har hjälpt mig att bli rak och ärlig och sluta vara rädd för att tala om mina upplevelser.

Jag har återupptagit alla kontakter jag har försummat i misshandelsförhållandet. Där fick jag tillbaka "människovärdet".

Jag har satsat på mina intressen och försöka uppfylla mina drömmar, t ex gå på kurser för att lära mig nya saker, återuppta en försummad hobby, göra den resa jag ville men inte kunde tidigare, skaffa husdjur m m.

Ju mer av det nya fyllde min vardag desto lättare var det att vara ensam och att känna mig lycklig på ett sätt som aldrig tidigare. Jag tror att det är viktigt att vara lite själv för att upptäcka sina egna förutsättningar, eftersom expartnern har motverkat all sund självuppfattning hos mig och jag var tvungen att återvinna den för att inte hamna i ett liknande förhållande igen.

Calcifer
2013-11-26 02:09
#2

Tack för att du delar med dig!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[dagdrommarn]
2013-11-27 20:04
#3

Jag återupptog kontakten med vänner som han inte tillät mig att träffa och spenderade mycket tid med min familj. jag önskar i efterhand att jag hade gått och pratat med någon, istället tog det mig allt för lång tid att inse vad som egentligen hade hänt. Det var inte jag som gjorde fel eller var psykisk sjuk som han påstod hela tiden. Jag skrev mycket på olika forum och läste andras historier. Jag skrev dagbok om mina tankar, vilket minne som gjorde mest ont den dagen. Att läsa om olika störningar, varför personer misshandlar, hur man kan lyckas bli hjärntvättad hjälpte mig också. Jag sa upp mig från jobbet och flyttade hem till mina föräldrar.Under de första 7 månaderna efteråt låg jag nästan apatisk i sängen om jag inte var ute och drack. Jag drack även sprit i smyg uppe på rummet för att kunna sova och släppa den värsta smärtan som spinnade runt i mitt huvud i 200. Hade jag bytt flaskan mot en psykolog så hade jag säkert haft en snabbare återhämt=P En dag fick jag nog och reste mig, tog tag i livet, skaffade jobb började smått dejta igen och sen har det rullat på. Nu har det gått snart 4år sen jag såg honom och mår mycket bättre. Jag är fortfarande inte samma person som innan jag träffade honom men nästan. Jag mår dåligt när han hör av sig trots att jag bett om nollkontakt, senaste var nu i somras. fysiskt har jag slutat dricka för att fly och gått upp 3 av de 10kg som jag tappade i vikt i hans våld. Men att ta egentid, umgås med goda vänner och kärlek från familjen räcker en god bit för att sakta men säkert återhämta sig=) och att hålla sig sysselsatt!

[Jordglob]
2013-12-02 13:56
#4

Jag kan inte säga att nån speciell metod hjälpte men jag tog kontakt med gamla vänner. Inte en enda ifrågasatte varför jag brutit och försvunnit, alla ville ha kontakt igen och har tagit emot mig med öppna armar. Jag träffade kvinnojouren för stödsamtal nästan varje vecka under första månaderna och dom tog emot och höll ihop när jag själv inte kunde. Jag såg till att äta regelbundet, sova på nätterna och även dom dagar jag inte visste hur jag skulle orka andas såg jag till att ta mig utanför dörren om det så bara var till affären och tillbaks. Jag ville på nått sätt byta isolationen som jag levt i så många år och inte fortsätta den nu när jag var fri. Låter kanske märkligt men det kändes jätte viktigt just då.

Jag skaffade hund och livet ändrades enormt mycket. Vi kommer ut 4-5 gånger om dagen, vi träffas och småpratar med nya människor på våra promenader, jag har lärt känna grannarna och jag har nån att krypa ihop bredvid när ångesten kommer. 

Allt praktiskt runt skilsmässan, sjukskrivning, kronofogden, sjukvården osv tog en hel del tid och jag hittade verktyg runt mig för att beta av en sak i taget. Jag gjorde en lista på den ordningen jag behövde ta tag i saker och jag började från början. Varje sak som föll på plats har gjort bördan lättare och jag kan nu se att det hade en läkande effekt. 

Självklart är det en bra bit kvar innan  självkänslan, självbilden, självtilliten är så bättre men tittar jag på det första året som gått så tror jag att jag läkt rätt så bra.

Calcifer
2013-12-02 14:00
#5

#4 Jättebra ändå att det går åt rätt håll.

Jag tog också kontakt med mina vänner, och berättade varför jag hade blivit så "konstig". Självisk, var nog egentligen rätta ordet. Eller… jag var inte det egentligen, men gav definitivt intrycket av att jag bara brydde mig om mig själv och killen i fråga. Nu när jag berättat för dem vilket helvete jag fick gå igenom har alla bara stöttat mig och funnits där för mig. Det är jättebra, tycker jag. Jag vet tyvärr många som inte fått sina vänner tillbaka, för att de ansett "du borde ju fattat själv att du inte kunde göra x eller y" vilket enligt mig är helt tokigt. När man är i en sådan fruktansvärd situation där man är mer eller mindre fängslad (psykiskt eller fysiskt) så kan man inte rationellt stanna upp och tänka "oj, jag borde nog ringa Madde-Göran, så hen vet att jag inte glömt dem". Men ja, empati är inte något alla har gott om…


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: