En misshandlad person är i survival mode och då hjärnan är i det läget så är det verkligen inte samma sak som då man sitter och mår bra och säga vad man själv skulle gjort. Man kan vara rädd att bli ihjälslagen eller slagen värre om man blir hittad, kanske är orolig för familjemedlemmar eller barn, eller helt enkelt är så nedtryckt verbalt och psykiskt att man tror att man inte förtjänar bättre; man ska ju vara glad att DEN partnern stannar, så kass som man intalar sig att man är. Att man liksom förtjänar att må så. 

Det är inget man får skylla sig själv för, det är olika folk som överlever på olika sätt. Alla behöver nog hjälp men i olika grad. Är ju en hel del förnekelse innan processen att gå kickar in.

Innan man blir slagen fysiskt har partnern "slagit" en med ord, åtbörder och blickar på ett mycket distinkt sätt som man kanske saknar uttryck för. Det kan vara en liten anmärkning i stil "…börjar du inte bli lite rund om magen?" till en osäker på sin attraktivitet kvinna, eller jämförande kommentarer om någon annan samtidigt som man själv får en kritisk blick. Det börjar lite smygande och man drabbas av ambivalenta känslor och olust som man inte sätter i samband med sin partner utan i stället försöker bli en bättre kvinna som den andra anser värd att älska. Ju längre man står ut med denna ambivalens desto svårare blir det att lämna. När så första slaget kommer är man redan "under isen" rent känslomässigt. Det är därför det blir svårt att lämna på en gång.

Att säga om en sådan person "hon har sig själv att skylla" är grymt.

Ja jag tycker absolut inte det är okej att säga så till någon som redan mår dåligt över att vara fast i ett förhållande som inte är sunt eller bra. Och jag håller med, ofta ackompanjeras slagen med giftiga ord och manipulationer.