Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 2413 ggr
[jnfr]
7/28/13, 4:25 PM

Min historia

I början var jag blind. Jag kastade mig in i förhållandet utan att tänka. Jag var 16 år och överlycklig att någon fattat tycke för just mig. Han betedde sig märkligt och sa märkliga saker redan från början. Jag förstod inte då att det var varningssignaler. Jag är osäker på om jag erkänt det för mig själv även om någon då skulle påpekat det. När jag var 18 flyttade vi ihop. Jag förstod då att vi hade vissa problem i vårt förhållande, men inte värre än att de skulle kunna gå att lösa. I mitt dumma sinne trodde jag att förhållandet skulle bli bättre bara vi fick bo ihop. När vi båda bodde hemma fick vi kväva skriken och bråken. Föräldrarna fick inte höra. Jag trodde det var problemet - att vi inte kunde "uttrycka" oss fullt ut. Först tyckte jag synd om honom. Jag märkte att han hade en dålig självkänsla. Dåligt självförtroende. Han tyckte illa om sin övervikt och sa att han ansåg sig inte vara värd en tjej som jag. Vi gjorde sällan något ihop. Han tyckte det var jobbigt att visa sig offentligt med mig. Folk gav dömande blickar, sa han. Bråken eskalerade. Jag knuffades in i garderober. Blev hotad med knivar. Fasthållen. Inlåst naken i ett rum. Tvingad till sexuella handlingar. Spottloskor. Jag kallades tjock. Äcklig. Anklagad för att sminka mig för någon annans skull. Ha för utmanande kläder. I bråken gjorde jag ofta slut med honom. I mina försök att ta mig ur lägenheten ställde han sig för ytterdörren. Vissa gånger lyckades jag krångla mig förbi. Alltid kom han ifatt. Alltid blev jag indragen igen. Någon gång i bara underkläderna. Jag önskade att någon granne skulle se. Att någon granne skulle höra. Jag ville ha hjälp! Nu var jag istället rädd för honom. Trippade alltid på tå. Började ta på mig extra pass på jobbet för att slippa vara hemma. Umgicks med mina vänner så mycket, och länge, det var möjligt för att inte komma hem. Han var alltid svartsjuk och kontrollerande. Gav mig tider då jag senast fick vara hemma. Här någonstans började vändningen. Jag tror att tiden ifrån honom gav mig någon sorts styrka. Att få beröm på jobbet och umgås med vänner som inte kallar mig dum i huvudet. Även om han var arg när jag kom hem kände jag mig starkare. Jag minns att han en dag pratade om att vi borde skaffa barn. Jag insåg att det skulle göra mig fast hos honom hela livet. Att dessutom ett barn skulle utsättas för samma sak. Jag var ung och insåg nu att jag inte ville leva som jag gjorde resten av livet. Jag klev upp en morgon helt säker på min sak. Jag sa att jag lämnade honom och gick. Han gjorde inget motstånd. Han sa något i stil med: Okej, om det är vad du vill. Det förundrar mig än. Han ringde flera gånger. Jag svarade. Det var bara ett telefonsamtal. Han kunde inte komma åt mig. Jag kunde lägga på. Stänga av. Jag var nyfiken på vad han hade att säga. Jag var inte längre rädd och jag tyckte inte synd om honom. Han grät alltid och bönade och bad att jag skulle komma tillbaka, och att jag skulle lova att inte berätta för någon. Jag gav honom ett kallt nej varje gång och att jag visst skulle berätta, om jag själv ville det. Samtalen började avta till att sedan försvinna helt. Detta var snart 5 år sedan. Även om det är den värsta tiden i mitt liv, och jag aldrig skulle vilja vara med om det igen, önskar jag det ändå inte ogjort. Jag tror inte att jag kunnat växa mig till den självständiga och starka person jag är idag.

Annons:
[Juel70]
7/29/13, 8:47 AM
#1

Tack, för din berättelse. Så glad att du hade styrkan och förmågan att ta dig ur förhållandet!

Det låter som om han tog ut all sin besvikelse på sig själv på dig + svartsjuka, kontrollbehov mm.

Det är inte så lätt att bryta mönstret att hitta en man som INTE misshandlar verbalt/kroppsligt, är svartsjuk och kontrollerande.

Jag har hamnat i flera stycken sådana förhållanden och detta pga att jag blivit utnyttjad, slagen mm ända sedan jag var liten. Det är liksom inbyggt i mig att jag inte ska reagera på det.

Men idag har jag mkt bättre självbevarelsedrift, men ändå träffar jag fel män fortfarande. Den senaste slog inte mig. Han var väldigt snäll och trevlig, men fick allt oftare perioder då han kände sig tvungen att nedvärdera mig, kalla mig fula saker, försökte styra mig.

Nu måste jag leva för mig själv ett bra tag och älska mig själv och ge mig själv det, som ingen man har gett mig. Kärlek, respekt och hänsyn.

kram. Tack för att du delade!

[jnfr]
7/29/13, 10:20 AM
#2

Att börja älska sig själv är nog startskottet för ett bättre liv. Jag har under hela mitt liv alltid velat vara alla till lags. Jag är uppvuxen som ensambarn med skilda föräldrar. De har inte umgåtts men alltid haft en bra relation och en bra kontakt med varandra. Ända sedan dagis har mina föräldrar, lärare och folk runt omkring berömt mig för att vara så skötsam, aldrig bråkig och för att aldrig säga emot. Jag ville alltid vara en duktig flicka. Fick jag den lättaste tillsägelsen tog jag det hårt, och blev någon direkt arg på mig var det traumatiskt. Jag tyckte aldrig något själv utan gjorde bara vad alla andra sa. Jag ville att alla skulle ha det bra och må bra. Jag tror att det var därför jag var ett sånt lätt offer. Jag drogs nog inte till honom för att han var den han var. Jag hade nog otur att hamna där och var alldeles för snäll för att säga ifrån. Jag började ju tycka synd om honom och ville inte lämna honom själv i sin självömkan. Han sa alltid att jag var den enda han hade och att han skulle ta sitt liv om jag lämnade honom. Jag ville såklart inte vara orsaken till någon annans död. Jag håller med om att det är oerhört svårt att bryta sina mönster. Jag har lättare för mig att tala för mig själv och berätta vad jag tycker, men jag är väldigt konflikträdd. Det finns fortfarande situationer och möten med vissa som jag går tillbaka till den tysta, timida och alltid så duktiga flickan. Där jag inte vågar yttra mig. Bara ler snällt och nickar instämmande. Mitt gamla förhållande har lämnat en del sår som jag är osäker på om de någonsin kommer läka. Varje kväll var jag tvungen att sexuellt tillfredsställa honom på olika sätt. Han kunde inte slappna av och sova annars, sa han. Jag lärde mig att inte säga ifrån då det ofta var så våra bråk startade. Jag har haft svårt att kunna njuta av sex efteråt. Det blir bättre och bättre, men vid vissa handlingar låser jag mig i ångest av obehag. Hoppas du hittar rätt Juel70. Att du kan ge dig själv all den massa kärlek, respekt och hänsyn du är värd. För att sedan kunna hitta någon annan som kan ge dig ännu mer. Kram.

AnnaMariaK
7/30/13, 7:47 PM
#3

Jag tror att om man har farit illa i sitt tidigare liv (hos föräldrarna t ex) vet man inte vad det innebär att ta hand om sig själv. Man är vilsen och inställd på att vara andra till lags, ett lätt offer för någon som behöver uppvärdera sig själv genom att hunsa med andra.

Det finns något som kallas för upprepningstvång: omedvetet återskapar man situationer från det förflutna med nya personer i en omedveten förhoppning om att den här gången ska bli annorlunda. Tyvärr blir det inte alls annorlunda förrän vi lär oss att välja och handla annorlunda än vad vi lärt oss tidigare.

Därför är det viktigt att ge sig själv en chans att bli vän med sig själv. Det kan man inte bli genom andra, för de som vi väljer eller väljer oss tillhör den gruppen som vi ska helst hålla oss ifrån tills vi vet vad vi vill, vilka vi är och vart vi är på väg. Det får ta den tid det tar och det är värt att vänta på tills man känner sig hel.

Jag har två långa förhållanden bakom mig där jag har farit illa, det andra värre än det första, för jag ville så gärna lyckas andra gången och kämpade mot bättre vetande. Möjligen skulle jag lyckas bättre idag men då har jag blivit så kräsen och byggt upp ett bra liv på egen hand så jag känner mig rätt så nöjd med livet som det är.

[jnfr]
7/31/13, 11:25 AM
#4

"Därför är det viktigt att ge sig själv en chans att bli vän med sig själv. Det kan man inte bli genom andra, för de som vi väljer eller väljer oss tillhör den gruppen som vi ska helst hålla oss ifrån tills vi vet vad vi vill, vilka vi är och vart vi är på väg. Det får ta den tid det tar och det är värt att vänta på tills man känner sig hel."

Toppen, AnnaMariaK

Kräsen ska man vara. Så länge det inte blir orimligt.

Calcifer
8/6/13, 4:18 AM
#5

Så himla bra att du lyckades ta dig ut.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[Ebidda98]
8/6/13, 10:10 AM
#6

Vilken historia! Så starkt av dig att bara gå! Inte många som hade vågat det.

Annons:
[jnfr]
8/6/13, 12:06 PM
#7

Tack ni. :) Det som fortfarande förvånar mig är att det helt plötsligt gick så lätt. Utan motstånd. Och hans ord: Okej, om det är vad du vill. Hur sjutton kunde det bara vända? Jag har tänkt mycket på det och undrar om han själv nådde botten. Att han också insåg någonstans. Trots att jag bor i en stad där man ofta stöter på folk och det alltid finns vänners vänner eller bekanta till de flesta man känner har jag inte träffat eller sett honom en enda gång efter detta. Däremot har vänner till mig träffat honom på krogen där han pratat med dem, ångrat sig och gråtit. Han erkänner inte allt men säger att han varit dum och dålig.

Calcifer
8/6/13, 1:35 PM
#8

Antingen trodde han faktiskt inte att du skulle gå, eller så hade han en kort stund då han själv förstod hur vidrigt han betett sig. Oavsett så spelar det ingen egentlig roll, det viktigaste är att du lever och är fri!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: