Annons:
Etikett01-allmänt
Läst 1521 ggr
Sagalilla
2012-09-21 15:16

Försvunnen tid?Framtidstro?

Ibland…Så kan man när man har varit med om mycket svårigheter och blivit så nedbruten, känna det som att tiden bara försvinner och att den tiden när man har varit i kris bara har runnit genom händerna Man kan känna att man hade velat hinna gå utbildning, ta körkort, bli frisk, få stabil inkomst, en stabil partner. Men att det var som att något hände som bromsade upp hela livet, fastän åren fortsatte att gå.

Man skall inte döma sig själv för det, man skall tänka att man är duktig som klarat så många trauman och kommit ur det, och fokusera på sitt tillfrisknande, så att man kan nå sina mål.

För mig känns det ibland som att drömmarna lite försvann då när det hemska hände, sådana drömmar som många har, om att skaffa barn och familj, kanske få ett visst jobb eller resa till ställen i världen som man vill upptäcka.

Dessa drömmar försvann för mig..är det någon mer som kan känna igen sig?

Nu har jag träffat en spirituell, levande och glad kille, med massa drömmar och mål och han frågar mig om mina. Jag blir nästan stumm och vet inte vad jag skall säga, lite drömmar pluppar fram, men det är precis som att man inte riktigt vågar drömma om bra saker som kan komma att hända i framtiden för att man känner att det är långt borta fortfarande och jag är så rädd för att bli besviken.

Jag vågar inte hoppas på nåt förrens jag är frisk, hel och stark känner mig bara stressad över tanken på att åka runt, stressa och skaffa barN. kAOS!

Hur skall man våga drömma igen och hur skall man bli såpass stark att man vill ha nytt igen????

Just nu känner jag bara att jag vill vara på samma ställe, med samma vänner, jobba lagom så jag orkar, ha psykologhjälp och trygghet. Bara trygghet vill jag ha, inga förändringar, inget nytt.

Det är som att jag har blivit personlighetsförändrad och att någon har tagit bort lite av det hoppet och den drömmen om framtiden jag en gång hade.

Hur skall man göra?

kram

Annons:
freudiana
2012-10-01 20:47
#1

Hej Sagalilla :)

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Känslan av att ha förlorat så mycket tid, så många "normala" händelser som jag gått miste om som andra tar för givna. Det är som om livet varit satt på "paus" väldigt länge. Jag har också tappat mina drömmar och förhoppningar, men idag har jag hopp om att jag iaf kommer drömma igen :)

Du är stark, låt ingen inbilla dig något annat! Så mycket som du har överlevt, som de flesta andra människor aldrig skulle klara av! Om du får barn en dag kommer du att bli en fantastisk, stark mor. Ditt lidande har kanske inte bara varit förgäves, kanske har det tillfört dig något gott?

Det är svårt att tänka positivt, och väldigt lätt att känna sig bitter och besviken. Men jag är övertygad om att ditt liv bara kan bli bättre! Så är det för mig iaf…härifrån kan det bara gå uppåt, för den absoluta botten har jag redan nått.

Styrkekramar till dig! <3

spinning lad
2012-10-20 16:54
#2

 Jag pausade och stängde av mitt liv för 14 år sedan..Inser hur mycket jag har förlorat  av livet ,instängd i min satans onårbara bubbla..

Har blivit kallad det mesta,som järnladyn,iskall,arg,fräsig tom lespisk.. av familj och bekantar.Men ingen har någonsin undrat varför jag valt att leva ensam..Levde ihop med en psykopat med allt vad det innebär i min sista relation för 14 år sedan.Jag flydde därifrån efter några år med innsikten att jag skulle dö om jag stannade.

Därefter stängde jag av alla känslor.Försökte någon gång med både kvinnojouren och psykiatrin att få hjälp att hantera "efterlivet".Men fan vet vad de pysslar med igentligen?? 

För några veckor sedan släppte jag lite på min hysteriska självkontroll och öppnade upp lite då jag träffade en kille jag kännt i 30 år.            Men jag kan inte hantera det..Samma gamla ångerst och panik kom som en käftsmäll tillbaka efter ett litet banalt missförstånd.. Han vet inget om hur jag haft det, men blev väl livrädd när jag atackerade honom med en massa verbal skit.. Så nu har jag nog förstört allt pga mina demoner?? Inser att jag nog inte är kapabel till en sund och nice relation.. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till mig själv som jag var en gång innan Idioten tog mitt liv ifrån mig???????

AnnaMariaK
2012-10-20 20:44
#3

Även jag känner igen mig själv i era skildringar av svårigheter efter destruktiva relationer. Nu har det gått 11 år och jag lever utan partner, medan psykopaten jag flydde ifrån är inne på sitt tredje äktenskap. Det är lätt att bli förbittrad, men jag intalar mig själv att bitterheten gör bara mig illa.

Jag försöker hantera mina känslor genom att ägna mig åt skapande aktiviteter, att försöka lära mig sådant jag inte kunde förr, gå på kurser, lära mig spela gitarr, fiol, väva, nya språk… Jag skriver dagöcker som jag sparar och ibland läser det jag skrivit för 4-5 år sedan för att se om jag har "rört" mig i utvecklingen. Jag fortsätter att drömma, men mera konkret, handfast, planera i detalj något jag vill skapa, även om jag just nu inte har råd med att förverkliga mina drömmar, så har livet lärt mig att drömmar är ett livsprogram som vi bär inombords.

Håll fast vid era drömmar, de kommer att förverkligas på ett eller annat sätt! Men låt er högre kraft ta hand om dem. Släpp taget, låt livet bära er, det finns mycket gott i livet som väntar oss. Under tiden skapa något som ni med glädje och stolthet kan uppleva och känna er skaparkraft.

Sagalilla
2012-10-29 18:06
#4

Tack alla underbara ni för allt ert stöd! Varma stora kramar och massa kärlek till er!!<3

fitnessdea
2012-11-04 19:32
#5

Sagalilla!

Allt väl?

Gör det du älskar mest o må bäst.

Du behöver inte bestämma dig alls- va bara dig själv o ta lärdom.

Du e värd det bästa.

Sköt om dig o ha det bäst.

Tack.

Kram fitnessdea som vet att ärligheten varar längst. Lev här o nu.

Sagalilla
2012-11-18 17:21
#6

Hej! Den spirituelle killen visade sig ha stort kontrollbehov Och lite respekt. Han säger att jag har ett dåligt beteende och Att jag blir jobbig när jag får känningar. Jag är diabetiker Och blir skakig, darrig, lättirriterad och orolig när jag Får känningar, alltså lågt blodsocker. Han vet att det går över och att jag blir mig själv igen efter jag har ätit. Ändå har han klankat ned på detta och säger att diabetesen kommer imellan vårat förhållande. När jag säger nåt eller pratar om nåt så säger han att jag tar för lång tid på mig och att han vill kunna flika in, när jag förklarat mitt magproblem så säger han att det jag säger inte stämmer, för han har läst det. Han säger till mig att jag säger saker som inte stämmer ibland och som inte ens är relevanta att ta in. Sist jag hade gjort mig fin så tyckte han att min tröja såg för enkel ut, så jag bytte tröja. Sen träffade vi hans ex och då sa han till henne att hennes tröja var jättesnygg. Han säger att han tappar sina känslor för mig, när jag får känningar och blir förändrad. Ibland säger han till mig, sluta gör dig till ett offer, nu satte du på dig offerkoftan igen. Han tycker att jag kramas för mycket och att jag är för dominant i köket när jag lagar mat. Han ifrågasätter varför jag inte dricker alkohol, då han vet att jag inte kan dricka för diabetesen. Ibland när jag är trött och lite lättirriterad, då säger han att jag är spydig. Han har inte velat träffa mina vänner än, men jag träffar hans och han har hälsat på mig två ggr på tre månader, resten har jag hälsat han varje vecka. Jag ville se en romantisk film sist, men då bestämde han till slut ändå en deckare. Fastän han vet att jag är känslig för vissa filmer efter våldtäkten och misshandeln. Han säger att han inte vill förändra mig, men ändå så pikar han mig och säger att jag skall ändra mitt beteende vid känning och att hans känslor försvinner när jag sätter på mig offerkoftan. Det känns som att jag hela tiden är fel och gör fel, Det är han som ska veta bäst och rätta mig hela tiden. Det är väl nåt som inte stämmer här? Kram

Annons:
Sagalilla
2012-11-18 21:20
#7

Jag skulle vara så tacksam för svar! Är så orolig och nojjig i min nuvarande relation Och känner mig så nedtryckt, trots att jag trodde att han var så underbar och go. Var går gränsen? Käretid vad svårt det är, när jag märker att han är mer ödmjuk och kärleksfull emot sina vänner än emot mig, säger så mycket konstiga saker. Kram från en förvirrad sagalilla Som känner att livslusten är väldigt låg. Vart ska man finna tröst?

Sagalilla
2012-11-18 21:22
#8

Å hur ska jag klara ännu en separation, där en trampar på en?????

AnnaMariaK
2012-11-18 22:37
#9

Sagalilla, styrkekramar till dig! Jag tror inte Du är nojig. Du behöver lita på dina känslor. Relationen förefaller inte vara så bra och trygg som man skulle önska.

Separation är ibland en räddning och inte ett misslyckande!

Upp till toppen
Annons: