01 - Allmänt

leva med en psykiskt instabil mamma

2012-08-25 19:29 #0 av: Sagalilla

Hej,

Nu har mitt vikariat på mitt nuvarande jobb gått ut och

jag är nu tvungen att flytta hem till familjen.

Min mamma är väldigt nedlåtande och har alltid varit,

men eftersom jag inte är återställd efter mina misshandelsförhållanden,

så är jag inte riktigt kapabel till att kunna jobba heltid ännu.

Men nu är frågan den, vad jag skall göra, för hon är så nedlåtande och jag känner mig så nedtryckt när jag bor hemma, jag klarar inte lika mycket längre, har väl egentligen aldrig klarat av trycket från min mamma, jag funderar på om hon lider av något narcisistiskt, hon måste hela tiden jämföra människor, ha kontroll, stå i centrum, har inget tålamod, vill föra över skuld och skamkänslor på mig som är obefogade. Det gör så ont. Jag är 24 år och börjar skaka och gråta och känslan av vanmakt och frusteration kommer alltid över mig, så de känns som man skall kvävas, så får jag självmordstankar, men så tänker jag på min pappa som jag älskar och på min lillebror.

Jag är så förvirrad. Går det att lösa med eget boende trots att man inte klarar av att jobba fullt? Jag skall börja med medecin snart också på psykiatrin och då vet jag inte om jag skulle  klara att jobba.

Så är jag alltid så mörkrädd när jag är själv, på grund av mina ångestproblem, men jag mår sämre av att bo hemma där mamma bor.

Hon nöp oss i samband med sina utbrott när vi var små och hon saknar verkligen förmågan att tänka sig in i vad hon har för beteende och vad det beteendet gör med mig. Hon är lite som ett barn som hela tiden vill hävda sig, ha makt och kontroll över allt och det är aldrig hon som gör fel. Hon är inte så ödmjuk. Jag tänker på hur jag själv är, om man har gjort nåt fel eller gjort nån annan ledsen, så skäms man över det och  har ångeroch säger förlåt, men hon är inte riktigt kapabel  till det och vid sina utbrott så förstorar hon upp allting tills det hon utåtagerar nästan inte blir sanning.

Jag älskar att sjunga, men har aldrig kunnat sjunga hemma, det är nåt i mig som kvävs när jag är här. Samtidigt som jag borde vara tacksam att jag har föräldrar att flytta hem till och mmin pappa är snäll. Men det händer något med mig här, som att jag försvinner och inte kan ta mig loss när jag väl har kommit hit. Känns även som det dom gör för mig står i någon slags tacksamhetsskuld sen, det skall nog inte kännas så egentligen? Äkta kärlek skall nog inte kännas riktigt så.

Vore jättesnällt om någon ville svara!

Kram saga

Anmäl
2012-09-02 23:24 #1 av: Shamall

Vet vad du pratar om, man får aldrig känna sig tillräcklig i en sådan situation, trygg i känslan att man är älskad och accepterad för den man är.

Jag tror att det absolut bästa för dig är att inte bo hemma hos din mamma & pappa oavsett om du måste tampas med känslan av att du är svikaren och den otacksamma som inte tar emot boendet. Du behöver få utvecklas som person och lära känna dig själv, veta att du duger och känna dig nöjd med vem du är så att du sedan kan hantera att ev. träffa din mamma och inte låta dig träffas av hennes påhopp.

Andra året i gymnasiet så bröt jag ihop totalt och hamnade i en så pass stor depression att jag inte ens kände att "ta mitt liv" skulle hjälpa. Jag hade ingen ork till att ta livet av mig, utan låg i sängen och väntade på att försvinna. Jag började skolka för att kunna ligga i sängen och sova för att få fly från verkligheten. När jag väl var i skolan så tillbringade jag mina timmar i vilorummet. Tillslut tog jag mig till psykiatrin där jag fick antidepressiva mediciner + annat vilket kan hjälpa endel men långt ifrån allt, fick även samtalsterapi som även kan hjälpa med inte allt det heller.

Det enda som hjälper är att få bukt på det som ger upphov till det som skadar en.

Mitt val var då att flytta. Jag studerar sista året för gymnasiekompitens på en folkhögskola, jag bor här och mår bättre än någonsin. Åker jag "hem" så är det på mina villkor, om du förstår. Det är bara att gå ut genom dörren och vifta med F'ck you fingret om man får skit för "ingenting".

Så, kort sagt, fixa dig därifrån och jag vet hur jobbigt det kan vara, jag älskar mina föräldrar och mina syskon jag har gråtit tills jag i stort sett däckat, men detta var nog det bästa jag kunnat åstakomma för mig själv hittills.

 

Anmäl
2012-09-03 21:42 #2 av: ceccie

Jag har oxå en nassisistisk mamma. Hon gör mitt liv till ett helvete. Jag har dysfunktionella förhållanden bakom mig, och det talar hon gärna om för mig. Så jag förstår hur du har det

Anmäl
2012-09-04 15:22 #3 av: AnnaMariaK

Jag har flyttat från min dominerande och förtryckande mamma när jag var 21. Jag kände mig tvungen att flytta utomlands för att komma ifrån henne. Tro inte att mina problem försvann i och med detta! Istället för henne skaffade jag relationer där männen axlade min mammas "roll". Sedan 10 år tillbaka har jag ingen karl och för första gången i mitt liv har jag ingen att lyda, strida emot eller ondgöra mig över. Det känns skönt. Jag har fått ett nytt liv! Jag känner mig väl till mods, stark, kompetent och självständig. Det unnar jag alla att uppleva.

Hela er själva, räkna inte med att någon räddar er från mamma. I alla fall ingen man kan åstadkomma detta. Det är bättre att gå i terapi och försöka finna det äkta som finns inom oss och utveckla det som vi är ämnade att bli.

Kramar!!!

Anmäl
2012-09-16 18:10 #4 av: Sagalilla

Tack för allt ert stöd!!!!!

<3

Anmäl
2012-09-23 15:34 #5 av: JohannaEkroth

Du kan ju prova att ansöka om aktivitetsersättning vilket är en form av sjukpension och man kan få den i 25%, 50%, 75% och 100%. Men du behver läkarbetyg, helst från en psykolig kan jag tänka...

Går du hos någon psykolog eller så och pratar om hur du mår?

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.