Svårt att träffa någon!
Jag är snart 30 men när jag fyllde 19 så träffade jag min första kille,,,först var han snäll och ganska så snart flyttade jag in till honom och först var jag förälskad men sedan blev jag rädd för minsta fel jag gjorde kunde ha klippa till mig eller skrika något fruktansvärt…något som jag minns är att jag hade städjobb när vi träffades och jag vet att han skämdes men gick upp tidigt och minns en morgon när jag tog ner en djup skål för jag skulle ha frukost…när jag kom hem den dagen så låg mina favoritbyxor i soffan och när jag tog upp dom så var det ett stort hål och svaret jag fick var att jag hade skramlat för mycket vid frukosten,,,han var även datamissbrukare då hette spelet quake och hade bara en dator och kom han hem från jobbet och vi skulle äta så var det han som bestämde vad vi skulle se och sedan skulle han spela och pratade i telefon med kompisar till långt in på natten och jag som skulle upp tidigt…men det värsta var när han var full…la han sig i skinnsoffan så visste jag att om han spydde i soffan fick jag stryk dagen efter och om han somnade i duschen så fick jag stryk så jag vet hur jag kunde försöka dra honom till sängen men gud jag fick jävligt mycket stryk i allafall…..efter lång tid kom jag därifrån och min självkänsla var totalt genomrutten…efter det har jag träffat ytterliggare två killar den ena konstant otrogen och den ena datamissbrukare,,,han bor inte i sverige längre men fortfarande när han kommer till sverige ska han ringa och kan inte förstå att jag har annat för mig….sex år sedan det tog slut….på dessa 5 år så har jag fått en diagnos för två år sedan ADD/AS fått hjälp med jobb 2 år på Del-Ta liknande samhall och nu har jag kommit in i restaurangbranchen….jag känner mig säkrare på mig själv men killarna finns där och framför allt den första…finns en kille som jobbar i en liten affär i min stad, djuraffär och då jag har skaffat mig en liten hund så har han hjälpt mig med mycket och om jag ser honom i stan så lyfter han huvudet eller så säger han hej….vänder mig först och främst till dig så levt med en partner som inte var snäll….har du haft svårt att träffa någon efter allt eller har det gått bra? Är du tillsammans med någon idag och litar du på personen? i mitt fall är tillliten det som är svårast..
Stackars dig som har fått genomlida så mycket. Var glad att Du har tagit dig ur förhållandet med livet i behåll, han verkade helt störd.
Det är svårt att lita på andra efter sådana upplevelser. Jag har levt 18 år i ett misshandelsförhållande och först nu, 11 år efter att jag lämnat mitt ex, känner jag mig väl till mods med män som är intresserade av mig. Men jag är mycket kräsen till skillnad mot förut. Jag vill lära känna dem först och se vad de går för. Jag har skaffat mig känsla av egenvärde som jag saknade tidigare. Nästan så stark att ingen skulle få kränka mig mer än en gång.
Jag har ingen partner ännu, mest av praktiska skäl, men jag har hus, heltidsjobb, barn, barnbarn, vänner, släkt, katter, hobby, fritidsprojekt mm. Har liksom ingen tid över. Men jag lider inte, känner mig stundtals lycklig och nöjd.
Om jag kan lita på män? Ja, det kan jag. Många män är rejäla och bra människor. Det gäller bara att se dem. Men först behöver man skaffa sig en grund att stå på, lära känna sig själv så att man kan "skilja agnarna från vetet". Man kanske behöver skaffa sig en bild av den man vi vill ha. Hur ska han vara? Oftast låter vi oss väljas i stället för att välja.
Det gäller bara o våga hitta en man mår bra av, jag jobbar själv med det svåra att kunna säga nej
Skönt att du har skaffat en hund! Har du någon att prata med också, så du kan bygga upp dig och börja lita på människor igen?
Jag har inte träffat någon ännu, så har fortfarande bara en lista fylld med dåliga namn.
Men jag hoppas absolut på att hitta mannen jag kan leva med och som jag är värd. Man vill hellre ta chansen att en person kan vara dålig och isåfall lämna, än att inte våga chansa på kärlekekn och bli ensam.
Jag vill leva mitt liv med en man och det är mitt mål att hitta en go person! Men visar de sig att dom inte e bra så går jag.
Men jag kommer nog aldrig ge upp mitt hopp och min dröm om att hitta honom och det tycker jag inte du skall göra heller.
Tro på dig själv och på kärleken:)