Annons:
Etikett01-allmänt
Läst 2387 ggr
LillaJagKan
1/4/12, 1:05 PM

Prata av mig, tankar

Jag har blivit fysiskt mobbad, blev slagen varje rast dem första åren i skolan, försökte få lärare och vuxna att förstå. Men ingen tog mig på allvar då denna person alltid varit för att reta mig, ingen förstod att det blivit fysisk mobbning med slag och sparkar… jag slapp till slut mina plågoandar, men vände mig emot alla i skolan, dem hade sett men hade aldrig gjort nåt, inte försökt hjälpa, dem hade sett i tystad. Så jag gick igenom grundskolan som ett moln, ville inte ha med någon annan att göra.

Förutom det har jag en halvbror som har ADHD, när han fick utbrott och man kom i hans väg small det, sällan allvarligt, fick max nåt blåmärke någon gång ibland, men det skadade mer på insidan. Han fick psykologisk hjälp från det han fick sin diagnos, men ibland fick han utbrott ändå och då small det…

Jag lovade mig sjävl att aldrig leva med någon som slår mig, och hittintills har det gått bra, igår gjorde jag dock slut med min kille pga att han inte går att diskuetar med, kör huvudet i marken och låsas som om det regnar osv, och liksom lovar att ändra sig men gör inget. Han har aldrig slagit mig, dock en gång blev hana arg och slog i vägen bredvid mig, jag förklara hur illa det gjorde mig, och han har aldrig gjort nåt liknaande igen, dock gillar han lite att styra mig, tex att vi ska kramas när han vill det, att hålla fast mig eller dra mig så att jag ligger som han vill, jag blir jätte arg och verkligen skricker åt honom att ge fan i mig då han inte lyssnar när jag ber honom snällt att släppa mig, och då blir han jätte sur för jag blir så arg, jag har pratat och sagt att jag gör så bara för att han inte lyssnar när jag ber snällt, lite därför vi gjorde slut, han tycker inte om när jag blev arg och skreck på honom, men lyssnar han inte när jag ber snällt hade jag lite slut på altenativ ju?

Nu saknar jag honom, rädd att inte hitta någon annan så jag har svårt att lita på killar, och vill ha tillbaka honom, men känner ändå som om han nedvärderade mig med sin attityd och det vill jag inte ha. Känner mig så förvirrad bara….

Blev lite långt, men ville bara få ur mig allt…

Annons:
yvonnel
1/5/12, 7:02 AM
#1

Bra att du visar din självklara rätt att själv bestämma vad du vill göra och när!

Hade han inte mer respekt för dig och dina behov så var det ju något fel. Du får se tiden an, det kommer säkert en ny riddare i din väg och nu vet du att du både kan och ska ställa krav från början.

Lycka till

Yvonnel

LillaJagKan
1/5/12, 4:20 PM
#2

Haha, vi blev tsm igen, med löftet att han lovade att försöka bättre sig och lyssna på mig, får se om det håller eller inte ;)

Hawknestgrove
1/5/12, 7:46 PM
#3

Hoppas det blir bera. men jag är lessen, jag ser blåljus………

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

LillaJagKan
4/19/14, 2:34 AM
#4

Oj var längesen jag var inne här :)

Kan berätta att jag gjorde slut med killen i #0, jag mådde otroligt dåligt psykiskt i samband med detta och kände mig ful, äcklig, värdelös och funderade t.o.m på att avsluta mitt liv, men med tid och tårar så insåg jag till slut att jag var inte alls ful, jag var inte alls värdelös, och jag blev riktigt chockad hur HAN hade fått mig att känna och må utan att jag själv märkt det, och hur beroende jag hade blivit av HAN!

Så tog några månader innan jag orkade stå stolt på egna ben och vara glad igen på riktigt, men skönt nu när den tiden är över :)

Dock kom då nästa problem, jag snubblade över en annan snubbe, en jätte trevlig kille som gör allt rätt och bryr sig om hur jag MÅR och verkligen bryr sig om MIG :')
Men jag vågar inte lita på honom, jag vågar inte släppa honom in på livet, det är så jobbigt, har pratat med honom om det och han förstår, men tex när han är med sina kompisar och gör saker som kryssning, bowling, fest, osv så gråter jag för att jag är rädd att han ska strula med någon annan eller på annat sätt svika mig, och det är så sjukt jobbigt, efter 1 år är det fortfarande samma sak, jag gråter varje gång han är borta i rädsla för att bli sviken, även fast han alltid säger att han älskar mig och spenderar nästan all sin lediga tid med mig vågar jag ändå inte lita, och det är jätte jobbigt :'(

Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma över rädslan att bli sviken :'(

Cireea
6/18/14, 10:42 PM
#5

Det är sånt som tar tid att få bort TS! :/ Jobbigt, jag vet! Det är knappt så jag kommit över saker helt trots att jag VET innerst inne att min sambo inte skulle vara otrogen mot mig. 

Hur går det för dig?


Film, Gravid, Hamster, Litteratur, Sommar, Twilight & Sydkorea
"Better Yehet today than Kkaebsong tomorrow"
Eyos Hamsteruppföding

fialie
6/19/14, 8:22 AM
#6

RESPEKT!!!!!!

Jätte bra att du tog dig ur ditt första destruktiva förhållande!

Mitt enda tips angående att du mår så dåligt i ditt nuvarande är att faktiskt ta hjälp utifrån och reda ut vart dessa känslor kommer ifrån egentligen. Det i sig är en lång process men för mig var den ovärderlig!

Lycka till!

Annons:
LillaJagKan
7/1/14, 1:29 AM
#7

#5 det går bra, jobbar fortfarande på tillits problemet men sambon försöker vara förstående och stå ut med min oro varje gång han ska bort och jag försöker att inte vara allt för jobbigt. Men vi jobbar på det ihop, även om det fortfarande känns så jobbigt när han är borta och festar :(

#6 ja du, pappa som lämnade mig/oss, växte upp med mamma och 2 bröder varav 1 slog mig pga hans sjukdom, + fysisk mobbning (slagen) i skolan genom hela grundskolan och ingen lärare eller rektor kunde få bukt med problemet, först på gymnasiet blev det bättre och jag slutade bli slagen i skolan. Men blev slagen hemma av min bror (även om det vart mer sällan ju äldre han blev) tills jag blev 19 och flyttade hemifrån.

Så ganska enkelt, alla killar genom livet känns som dem svikit/sårat mig...

PS: Ska tillägga att bup var inkopplad men jag blev aldrig kallad ditt, jag blev aldrig mer "allvarligt skadad än blåmärken" (även om det är illa nog) så ingen tror jag blev slagen halvt medvetslös utan att någon gjorde nåt

Men har funderat på att prata med någon då jag även har problem med att vara självdestruktiv(vill skada mig själv) även om det är under kontroll och problem med ångest över att jag måste vara perfekt och aldrig får göra nåt fel för då hatar jag mig själv så enormt mycket (fel = tex tappa ett glas i golvet så det går sönder), men vart vänder man sig då? till psyketrin eller nåt liknande?

Calcifer
7/18/14, 10:37 PM
#8

Till vårdcentralen, där ber du om en remiss till närmaste psyk och är väldigt öppen med dina problem och vad du söker hjälp för. Det kan ta ett tag, men det är oftast lättaste vägen.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

LillaJagKan
4/1/19, 8:40 PM
#9

Kan göra en glad uppdatering här, är fortfarande tillsammans med killen jag skrev om i #4 och det funkar jätte bra, han respekterar mig verkligen och lyssnar på mig och bryr sig om mig. Känns så skönt att komma ifrån killen i #0 och hitta en kille som i #4 😃

Therese
4/16/19, 8:40 PM
#10

Gott att höra! Funkar det även bra med tilliten? =)

Upp till toppen
Annons: