Det är viktigt att få ta avstånd från sina föräldrar för att man skall bli självständig och hitta sig själv. Hur länge känner du att du skulle behöva en paus? och fundera på varför du helt vill ta paus från dem? det kanske finns anledningar som ni kan lösa tillsammans.

Gör dem inte illa genom att undvika dem, utan var öppen emot dem och säg som det är. Det är skönare att veta sanningen, än att gå ovetande, även om sanningen ibland kan göra väldigt ont. Ett bra sätt att komma bort och bli mer självständig är att åka utomlands och jobba eller något sånt. Ta en paus från allt och göra nåt annorlunda. eller kanske börja på en folkhögskola med internat långt bort. Om du även tycker det är jobbigt att prata med din mamma och pappa i tel, så gör en lösning som känns lättare. Ni kan ju ha lite kontakt genom sms och mail ett tag. Men att ni inte ses på några veckor eller pratar, så du får vara lite ifred. Men det är viktigt att du har öppen dialog med dom, så dom vet vad som händer. Sen är det då viktigt att du har andra i din närhet som kan vara till stöd för dig, som vänner. Så att du inte isolerar dig för mycket. <3kram

Tackar för ditt svar . Ingen aning hur länge jag behöver pausen. Det är nåt nytt som jag har kommit underfund med under den senaste tiden. Jag har juh egentligen rätt myki paus från dom iom att vi bor rätt långt från varandra (100 km) och träffas inte så ofta. Det senaste halvåret har mamma ringt mig nästan en gång i veckan. De två senaste månaderna har hon inte alls ringt. Jag har faktiskt ringt till pappa för att påminna om att jag vill ha pengarna för min psykofysio räkning.

Tanken bakom att inte ha nån kontakt är väl att få lite avstånd till dem och att inte behöva känna sig så sjuttons beroende av dom som jag har hittills gjort, fast vi inte har nära kontakt, träffas ofta och/eller ens rings ofta. Till exempel så träffade min sambo min pappa i veckan när han var med på ett möte som berörde mina föräldrars ägda lägenhet. Ingen ringde speciellt mig och frågade om vi skulle träffas.

Hur ska man kunna diskutera saken med föräldrarna när de inte helt och hållet erkänner va som hänt (och tycker jag ska tycka synd om pappa…)? Jag märker att jag faktiskt håller på att isolera mig nu, tyvärr. Och inte har jag nån kompis heller som jag kan vända mig till.

KRAM på dig!

Hur skall du träffa nya människor och få kompisar då? Har du nåt intresse, nåt du tycker om att göra. Tex att börja teatergrupp eller skrivarkurs nån kväll i veckan.:P

Hur vill du ha det i ditt liv? Vad behöver du göra för att det skall bli så?

börja förändra en sak i taget

är relationen bra med din sambo? om inte vad skall du göra åt det.

Är dina matvanor bra? om inte vad skall du ändra på som gör att du får i dig nyttig näringsrik mat.

Vad gör du på din fritid? Är det något du verkligen skulle vilja göra.

hur är relatioenen med dina föräldrar? vill du att kontakten skal bli bättre eller behöver du bara en paus, så du kan frigöra dig. Prata med dom om det och försök göra så det blir så som du vill ha det.

Går du i skola eller jobbar du? Om du går i skolan, trivs du där? om du jobbar trivs du på jobbet? eller vill du söka andra jobb och göra något nytt?

Hur är din ekonomi? Om den inte är tillräcklig, hur skall du kunna förändra den. finns det bidrag att söka, behöver man lägga upp en budget med något proffs så att pengarna räcker till.

Hur är din  sömn? om den är dålig, vad skall du då göra för att du ska kunna sova igen? Göra det mysigt i sovrummet så du trivs, gosigt täcke, lugn musik. Eller behöver du sömntabletter.

Att vara ifred behöver alla imellanåt, vissa behöver mer egentid än andra, speciellt när man är trött och har mycket med sitt, då kanske man inte alltid orkar skaffa nya bekantskaper.

Det jag blir orolig för när du skriver att du är påväg att isolera dig är att du kanske inte vill ha det så. Att du inte vill vara ensam egentligen. Du behöver ju verkligen stöttande människor runtomkring dig. Börja hos en psykolog eller någon annan sån person som du kan få vägledning av. Risken då man isolerar sig för mycket från människor, då man känner sig ensam redan innan, är att man går in mer i destruktiva tankar och mönster och det är verkligen inte sunt! Så försök skaffa en kurator(samtal) eller sjukgymnast(akupunktur,shigong eller liknande so hjälper till avslappning och spännda muskler).

Bara ville ge dig lite förslag på hur man kan tänka och så måste jag tänka i svåra krisperioder för att orka leva, sen ju bättre man mår och ju starkare man blir och ju lugnare man är, dessto lättare blir det att tänka logiskt och veta vad man vill och allting. Men man måste börja nånstans och ta en sak i taget. Din hälsa kommer först. Allt kommer lösa sig efter hand, sen ibland får man lite motvind, för när man har löst ett problem, så brukar de ofta vara så att fler problem löser sig på samma gång<3 Det du inte kan förändra själv, behöver du en proffesionell person till, som kan hjälpa.

Viktigt att du är snäll emot dig själv på alla sätt och inte är destruktiv, för du är värd kälek av dig själv!

Vi är dina vänner här på iFokus! Glöm inte det

Kramar om

(((Sagalill))) Va du är underbar!!! Kram på dig!

Jag har inte några så många intressen egentligen. De jag har så visst har jag fått nya bekantskaper, men inga nya vänner. Inte några såna jag skulle kunna tänka mig berätta nåt mera om mina problem. Jag har en kompis jag har berättat om mina matvanor o problemen kring det, men va kan hon göra… inget egentligen. I övrigt så har jag rätt myki på gång nu, veckorna blir fulla fast jag borde ta det lugnt. Annars bra tips.

Just det! Va vill jag…? Vet inte! Känns hopplöst när jag inte vet va jag vill, va jag vill jobba med, va jag vill ha för intressen osv. Eller jag har många intressen, men inget jag kan och kan inte välja mellan dessa för att kunna lära mig mera om bara ett… suckar

Att börja ändra på saker o ting håller jag juh egentligen på med, fast lite mer diskret och osynligt. Tex håller jag juh på att arbeta med "misshandeln" jättemycket för tillfället. Det tar jättemycket av mina krafter just nu. Plus att jag har börjat en ny utbildning (som är ett helt nytt område för mig). Och det kan låta som nåt jätte litet, men de som vet hur jag har kämpat (ingen här tyvärr) så förstår att det att jag till och med har försökt börja simma två gånger i veckan och sen ännu i mån om möjligt gå på gym en gång i veckan, är nåt jättestort för mig! Ärligt sagt vet jag inte om jag orkar med så mycket annat sen än det här…

Bra relation med sambon! Matvanorna måste absolut ändras på! Frågan är bara att jag inte vet hur, för jag vill inte börja med nån av de här sk dieterna. Vill äta "normalt" och framför allt vill jag äta kött. Vad är nyttig näringsrik mat? Jag har ingen ork att börja googla o dylikt när det gäller mat, har i så många omgånger försökt utan resultat…

Relationen med mina föräldrar är sisådär. Just pga va jag har varit med om… Känns som om det inte är nån idé att prata med dom, dom förstår inte ändå varifrån jag kommer med mina tankar. Frigörelse är ett av nyckelorden.

Är arbetslös och har varit det egentligen mer eller mindre hela mitt liv. Har varit de senaste åren på "arbetsrehabilitering" och har nu varit på arbetspraktik i cirka ett år. Nu är jag på väg i tisdag faktiskt, att få reda på om jag hittar nåt nytt ställe att fortsätta praktisera på eller inte. Visst söker jag jobb hela tiden, har tom. varit på intervjuer, utan resultat. Har juh ingen arbetserfarenhet… Har två olika utbildningar.
Skulle gärna fundera ut va annat jag skulle kunna göra, lättare sagt än gjort. Har faktiskt gjort det oxå, men vet inte egentligen va det skulle kunna vara. Plus att jag inte egentligen klarar av att studera, kommer inte ihåg nåt av va jag läser…

Vi lever på min sambos lön. Hittills räcker det till.

Som sagt… har ingen möjlighet till psykolog, om jag inte far privat. Och det har jag inte pengar för egentligen. Har försökt få vägledning av de personer jag nu har kontakt med, men ingen har hittills gett några bra tips åt mig hur jag ska gå vidare. Bara att jag SJÄLV ska söka och hitta. Hur, varifrån, vad…?

Dina förslag är jättebra. Jag har bara försökt få resultat på alla områdena i så många omgångar att jag börjar vara slut med att försöka och åter försöka utan nån desto mer positivt tillbaka…

Tack för ditt stöd!!!! <3 <3 KRAAAM!

Äen om man tar paus från sina föräldrar betyder det inte att man klippar av helt. Kanske får man göra det ett tag för att kunna återhämta sig själv.

Jag hade föräldrar som var fruktansvärd jobbiga. De kanske menade väl men det blev fel….Eller så klarade de inte av att se att jag även kan vara vuxen.

Nu har jag bara min mamma kvar i livet. Henne har jag kontakt med….Men ringer henne inte ofta och besöker henne mera sällan än vad jag gjorde tidigare. Ringer hon och jag känner att nu går hon över gränsen vilket jag anser att hon gör i mellan så säger jag ifrån och sen brukar jag skylla på att jag måste avsluta samtalet för jag har en hel del att göra.

Jag tror att det kan vara en "fin" lösning på det hela att man begränsar sin föräldrar kontakt genom att kanske höra av sig ex. en gång i veckan till dem och träffa dem när man själv vill och känner att man behöver det. De är vuxna och ens föräldrar ändå men känner man att man ej mår bra i något så skall man försöka ändra på det.

Om du kan försök hitta aktiviteter, kanske gå och prata med någon som kan stärka dig om du inte redan gör det.

det där med mat är svårt. För att inte göra det för besvärligt, så ta alltid till varje lagad måltid och fyll halva tallriken med grönsaker. Kör så jämt. Alltid hälften grönsaker, även om du tar om….