Annons:
Etikett06-sexuella-övergrepp
Läst 3679 ggr
Searchingmoonwolf
2011-11-06 15:19

Våga eller inte våga... berätta min story

Jag har i så många år funderat o funderat om jag borde berätta min story eller inte. Det är juh det här med att man har samma namn på alla forum, dvs. alla vet vad jag har varit med om fast det är här på Misshandel-forumet jag har skrivit min story. Det är en aning lättare har jag lagt märke till att skriva på ett engelskt forum jag började skriva på för några veckor sen, för där känns det att man är mera anonym än här. Kanske för att man här skriver på sitt egent modersmål, det kan hända nån känner mig och så… ObestämdSkäms

Kanske jag har kommit så långt i mitt liv att jag inte längre orkar bry mig va folk tycker o tänker, åtminstone när det kommer till detta. För om det här är juh jag, vad jag än är intresserad av och vad än för liv jag just nu lever i så är det här en del av mitt förflutna, mitt liv.

Usch, vad jag började må illa just nu. Halsen (halschakrat) e grymt sjuk, känns som om jag skulle strypas. Gråter

Allt är diffust när det började men det jag kommer ihåg är nångång från sju till tolv år som allting hände. Att jag var rädd för att gå och sova och att åka båt. Det var i min egen säng på kvällarna och i en båt där allting skedde. Han kom för att säga godnatt, så sa han åt mamma eller var det versionen att han måste göra lite jobb, men jag vet var han egentligen var. Bredvid min säng, petande på mig och mina personliga platser. Det gick aldrig "hela vägen", tur det, och det är kanske därför jag många gånger minimerar det som har hänt mig. Han var stolt över att visa bilder på könsdelar, han undrade varför jag inte hade nån åsikt om bilderna. Usch va det kändes äckligt att måste se på bilderna, att inte våga säga va man tyckte om situationen och bilderna.

Att alltid få höra "säg inget åt nån, det är inte till nån nytta" och liknande fraser. Och att mamma aldrig märkte nåt, fast han alltid var så länge och "borsta tänderna", säga gonatt åt barnen, skriva ner nåt i arbetsboken, etc. Hur kan man inte märka nåt…?!?

Idagsdato är jag lite osäker på om de erkänner va som har hänt. Jag har för cirka tio år sen berättat att jag vet vad som hände mig som barn, med hjälp av professionella personer. För det vill de iaf inte veta om saken, vill inte prata om det och (kanske) erkänna att de har misslyckats som föräldrar. De förstår inte varför jag beter mig som jag gör, varför jag vill/måste/behöver gå hos psykologer. De förstår inte att denna sak kommer att hänga med hela mitt liv ("inte kan det påverka dig längre…"), att det hittills har påverkat mig nåt grymt om hur jag tex ser på kärlek, sex, förhållanden, vänskap, tillit, förtroende, min kropp, män, etc. Mina föräldrar förstår inte varför jag tröstäter mig så fet och äcklig att kroppen inte längre håller ihop (jag förstår inte själv varför jag måste stoppa i mig nåt i munnen, stoppa mina känslor och eller vad det är jag försöker "gömma"). Jag fattar inte varför jag inte vill röra på mig, varför jag har så emot att motionera. Jag får hemsk ångest och illamående när jag ska göra nåt motionsaktigt, fast jag så behöver det.  Att jag har gjort saker för att hitta kärleken jag har missat som barn… Gråter

Är min sak så viktig? Är det så farligt det som hänt? Är allting lika hemskt eller varför ska jag måste jämföra vad var o en varit med om, vad som är hemskare, vem man ska tycka mera synd om.

Det här var en liten kort version om det som har hänt mig. Take it or leave it! Love me or hate me!

Annons:
Hawknestgrove
2011-11-06 18:16
#1

det är klart, att det är viktigt! Du måste bearbeta det. Förminska det inte, men förstora det inte heller.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Searchingmoonwolf
2011-11-06 18:23
#2

#1 Jag har i många år bearbetat detta med professionell hjälp. Jag kan dock inte förstå hur man kan förstora en sån här sak…

Hawknestgrove
2011-11-08 19:42
#3

det säger jag inte heller. Se det som det är. Varken större eller mindre, det är det jag menar.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Hawknestgrove
2011-11-08 19:42
#4

Det ätr skillnad på att bearbeta och att älta, även om det är svårt att skilja det åt

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Searchingmoonwolf
2011-11-13 14:46
#5

Precis du har så rätt. Kanske jag tog så illa vad av dina ord för att de gick direkt in i mitt hjärta och att det är aktuellt och att du har så rätt. <3 Jag är i den situationen att jag inte längre får kommunal hjälp överhuvudtaget, måste gå på den privata sektorn (till vilket jag inte har pengar) eller så måste jag sjukpensionera mig. Detta är vad jag har framför mig om jag inte orkar kämpa vidare och få ett arbete, vilket jag inte ännu haft fast jag är över trettio år. Har nyligen för första gången, deltagit i en grupp för "samlikade" och får se vad det blir med den. Det är juh när man inte bara har detta att tänka på, utan så mycket annat skit oxå. Tungan uteRynkar på näsan

Hur skiljer man åt dessa (bearbetning och att ältning) i praktiken? I vardagslivet? Hur känner man igenom dom, enskilt? Hur kan man börja jobba på dem för att komma bort från dem…?

Anonym21
2011-11-23 05:25
#6

Jag tycker att bevis på bearbetning är när man försöker göra någonting åt sina problem. Man måste acceptera att det hände, man kan inte vrida tillbaka klockan. Fast jag kan ha helt fel..

Annons:
Hawknestgrove
2011-11-23 10:56
#7

HAr du haft möjlighet att konfrontera din mamma och din pappa/styvpappa? Det framgår inte om han var din riktiga far, eller så läser jag slarvigt….Det står lägnre ner i din text, att du talar om dina föräldrar, visserligen.

nåja, ovidkommande. Jag tycker, att du bör konfrontera dem med vad som hänt. Din pappa/har säkert förträngt det och din mamma har haft skygglappar. Släng det rätt i ansiktet på dem. de är inte bättre värda. Då kanske du kan börja ta tag i din övervikt också, för den är ju destruktiv och framkallar ju sjukdomar till slut.

Bra att du har hamnat i en sdamtalsgrupp för sådana som har varit med om det. Då blir det något konstuktivt av det. OCh som sagt, bearbetning ett steg i den riktningen är ju att du konfronterar vad du vafrit med om för dem som utsatte dig för det. För du umgås väl itne på ett vänskapligt plan med dem? De är de inte värda.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Sagalilla
2011-11-26 17:26
#8

Det är väldigt viktigt att du fortsätter ha proffessionell hjälp tills du mår bättre och får hjälp med att bearbeta och komma vidare och få självkänslan tillbaks i ditt liv. Så du kan börja göra sånt som du mår bra av, äta bra mat och träna och hitta en go och snäll partner som verkligen vet vad kärlek är. Det du har varit med om är fruktansvärt! Antasta sina barn, hur kan människor göra så?!

Har du bra och goa vänner?

Viktigt att du gör snälla handlingar emot dig själv och tar hand om dig och bara umgås med människor som vill ditt bästa och som vill att du ska må bra. Skriv av dig här så mycket du kan också, så det kommer ut.

Att äta på den jobbiga tomma känslan har jag också gjort och det är mycket vanligt, då känner man ju heller inte för att röra på sig, om man vantrivs med sin kropp.

Men jag vet att du kommer att klara det, ta emot all hjälp du kan få, så kommer det att ordna sig med maten och träningen och självkänslan. Ångest är inte något roligt att bära på, man måste få proffessionell hjälp till att ändra sina sätt att hantera ångest på.

Om man vill ha något att tugga på när man är orolig, så kan man ta morotsstavar att tugga på och sen när man ätit bara bra varm mat och grönsaker några dagar, så känner man sig oftast freshare och får bättre självförtroende och kan börja motionera lite smått, kanske promenera till att börja med. Så man tar ett steg i taget hela tiden.

Jag önskar dig all kraft!

kram sagalilla

Searchingmoonwolf
2011-11-27 12:02
#9

#7 Jo, jag har med hjälp av dåvarande psykolog för cirka 15 år sen berättat åt mina föräldrar att jag kommer ihåg vad som har hänt. Mamma var som om hon aldrig hade hört om saken, pappa ville inte prata om saken och försökte minimera allting. Det är min pappa det är frågan om.Sen försökte jag för cirka sex år sen igen. Det slutade med att mamma försvarade pappa, som satt tyst, och att jag skulle tycka synd om pappa för hur han mår idagsläge. Jag sprang gråtandes ut ur rummet och sen dess har det inte nåt mera på allvar tagits upp med samtliga. Pappa verkar villa idag på nåt sätt göra nåt för min del, men det är så svårt att veta va han egentligen kan göra.

En sak jag har fått mina föräldrar att göra är att betala min psykofysioterapeut räkning (mycket dyr, privata sidan). Vet inte om det är frågan om att de inte har pengarna eller om mamma annars motsätter sig betalningen (hon är den som vet o kan om pengar i det hushållet), men mam ville inte betala hela räkningen. Det som mina föräldrar alltid har haft är att om man ger nåt åt ena barnet (har en yngre bror) så måste man ge samma mängd åt andra också. hmm…

Det är lättare sagt än gjort att ta tag i min vikt. Jag har försökt i många år utan resultat. Mycket beror på brist av pengar för att kunna börja gympa, och för att jag är lite kräsen. Så mycket beror på såmycket.. Orkar inte skriva om det just nu. Känner mig lite påhoppad på nåt sätt, kanske för att ni är ärliga och säger som det är. hmm. =o(

Sen är det inte så lätt att konfrontera dem, när vi inte bor nära varandra. Jag träffar dem jättesällan och är kanske hem till dom några gånger per år. Mera far jag då dit för stället de bor på och inte för att hälsa på dom.
Jag är lite tudelad med hur jag ska vara med mina föräldrar. Speciellt faktiskt pappa. Det är med han jag kan diskutera om saker och ting. Mamma har bara en åsikt och det är att hon vet bäst och hennes ord är lag (för det mesta). Har försökt nu att dra mig lite från dem faktiskt.

Searchingmoonwolf
2011-11-27 12:19
#10

#8 Det är lättare sagt än gjort när man har använt sig av all den kommunala professionella hjälp man kan få. Så som dom sa åt mig häromveckan… "Om jag känner för att jag inte klarar psykiskt av att jobba, så får vi se om vi skulle kunna sjukskriva dig och sen nästa steg är sjukpensionering. Kommunen har inga resurser för att hjälpa dig längre, du har fått mer än väl hjälp av oss.".  Ska jag få nån proffs hjälp måste jag gå till den privata sektorn, var jag nu oxå är för psykofysioterapeuten. Vilket inte är billigt. Jag är själv arbetslös och min sambo har just fått stadigvarande jobb, vi lever helt o hållet på hans pengar och han ger så myki ren av dom. Kan inte begära vad som helst.

Har juh bakom mig sex år av psykolog, men just i höst har jag nått en ny milstolpe på min väg till förbättring och skulle vara i behov av proffs hjälp.

Jag har en partner sen nästan tio år tillbaka (vi firar i början av december tio år tillsammans) och jag kan inte vad jag vet, hitta nån bättre och mer stöttande person. Han försöker faktiskt allt han kan.

Jag har inte så många nära vänner längre, om nånsin. De jag har nuförtiden kontakt med från tidigare är mera "vilket vackert väder"-diskussioner vi har. De nya vänner jag har fått, typ två, är ännu för nya vänner att ta upp sånt här. Vet inte alls va de har för tankar kring de här ämnena. Annars är de bra och bryr sig inte om att jag mår sämre/bättre till o från. Tack för dem iaf.

Jag har nu under hösten helt vänt om mina levnadssätt och tankesätt. Det har hänt så mycket nytt så att det börjar vara lite fööör jobbigt. Jag har bl.a. börjat på en akupunktur skola (3 årig linje), började i veckan på vattenjumppa (jättestort steg för mig, orkar inte skriva varför), har skrivit min story här på iFokus plus på ett annat forum, varit på en tre veckor lång värk rehabilitering (2+1 vecka), vilket den ena veckan är nästa vecka. Plus så mycket annat.

Aaah, tackar för morotstipset! Det var bra. Har nog i många repriser försökt nåt liknande, har just nu på gång torkade bananer som jag äter istället för godis. Och det där med varm mat är jätteviktigt. JAg rör på mig en aning, men för lite. Jag har hund och det betyder att vi måste ut med han nu som då. ;o)

Tackar för ditt stöd! Kramiz.

Upp till toppen
Annons: