Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 1390 ggr
Lindansare
4/7/11, 1:40 PM

Gammal eller evigt ung?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

En blå fågel på en gren,
En vacker fjäril på en vacker sten.
En kärlek så rosenröd, men ack så vackert spröd.
En snara runt min sköra hals,
med mig drar du så din vals.
Med blodet rött kring anklar spröda,
Alla förhoppningar är då döda.

En förälskelse så svår och tung, Är jag gammal eller evigt ung?

Undersökning ang texten under lite längre ner. Hur gammal känner du dig?

Den frågan om ålder (gammal/ung) ställer jag mig ofta.
Fysiskt så är jag 25 men jag har levt så intensivt hela tiden att jag skulle kunna ha erfarenhet som någon över 50. Hur gammal är jag egentligen då?

Jag känner mer igen mig i äldre vänner över 30 än i mina jämnåriga som sprallar runt på stan och lever loppan utan tankar på allt som kan hända/har hänt.
De förstår inte vad ont är. Jag klandrar dem INTE, jag hade gärna oxå jobbar och festat på helgerna istället för att sitta hemma med torgskräck.

Men en klokhet har jag fått med allt detta och många drar sig hit och fastnar i min lägenhet och ber om många råd.
De säger att de är trygga här och avgudar det jag utstrålar, så det måste ju vara någonting bra.
Rehab på psykisk nivå hos mig.. Haha..

Bildtext: Vackra ord blir Pärleregn.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Annons:
Eija
4/8/11, 1:45 AM
#1

Oj oj, vad jag känner igen mig i dig….precis så kände jag med när jag var i tjugoårsåldern….ingen barndom alls, utan hoppa direkt in i vuxenvärlden…..

Och så detta med att andra kom med sin bekymmer o bördor, behövde prata ut, och jag kan tänka mig att du oxå som mig, alltid ställde upp överallt bland vännerna….jag hade t o m en tjejkompis boende hos mig i perioder med sina småbarn, när hon blev utslängd av sin sambo, o barnens far…

Men detta var först när jag hade kommit ifrån min plågare, jag var själv då och hade börjat jobba och träffa henne på jobbet…vi blev väldigt bra vänner…

Men så fanns det ju de som utnyttja en med…många av dessa som gjorde det hade problem med spriten…dom kunde ringa mitt ni nätterna bara för att gråta o prata, och ibland för att tigga alkohol…en tjej hon visste ju att jag bruka ha stående i barskåpet…sådant existera inte hos henne, allt var uppdrucket till sista droppen om det skulle mot förmodan bli något över någon gång…så sorgligt….

Jag hade inte hjärta att säga nej heller, men så till slut insåg jag att jag var tvungen att slå näven i bordet, och säga ifrån….och det var inte populärt….det var då man såg vad de var för sk vänner…

Så man blev utnyttjad på många vis, men idag kan jag med gott samvete säga "nej", och jag ser ju att det accepteras….inga sura miner för det…

Men då…tror att det oxå hör till bilden, man vill vara till lags, man vill inte att någon skall tycka illa om en….och det trodde man ju om man neka till att ställa upp….herrejisses, man hade ju ett liv oxå utanför alla vänner….fattar inte hur jag orka och hann med allt då, jag hade ju körkort, och det var mycket skjutsande hit o dit…uj,uj,uj…men nu är det färdikört….fast jag är ju sjuk nu så dom gittar väl inte fråga….Glad

Hur som helst, så vill jag säga dig att jag lovar att det blir bättre…jag har ju varit där….kommer ihåg när jag fick mitt första jobb då, för jag hade ju inte fått jobba tidigare…det hörde till bilden av hans makt o kontroll av mig…så jag var ju livrädd när jag börja på mitt jobb…

Och det var i skogen för att plocka ris efter de som fällde…tänk…jag låg sömnlös hela natten av nervositet för att inte klara det…samtidigt som jag i mitt huvud banna mig, för att vara som dum…..förhelsike…vad kan gå fel i att plocka ris och lägga på hög….

Men man var ju så hjärntvättad, att man trodde sig inte vara kababel till något utanför hemmets väggar….

Självklart så gick det ju bra…efter en månad, så ville basen att jag skulle börja köra röjsågen….då var det färdigt igen…sömnlös o livrädd…men det gick ju bra oxå…till saken hör att jag våga aldrig säga emot heller, utan körde på bara….oxå just för att man hade ju jämt fått stryk om man sa emot, redan från barndomen…

Efter röjssågen så blev det motorsåg…samma visa…sömnlös…men allt eftersom jag klara detta så växte ju mitt självförtroende i samma takt som jag insåg att det gick ju bra…så jag blev en hejare på motorsåg, och fällde timmer som en galning..Skrattande, fick faktiskt bästa betyg från basen…jobba t o m bättre än vissa karlar…så det var jag ensam ibland som körde motorsågen och gubbanra plocka ris efte mig….hi,hi,hi….och då skall du veta att jag är så liten..bara 150cm…

Jobba i skogen i 7 år, men så braka ryggen för mig…har en kota som är trasig och det är därför som jag blev sjukpensionär till slut efter 25 år…skola om mig till kontorist, och jobba med det  ända till slutet…det gick inte längre för ryggen, då var jag så dålig…och sen kom allt det andra som ett brev på posten…hjärtinfarkten, diabetes och KOL….Så nog har även kroppen åldrats alldeles för fort, samma som själen…

Men nu är jag iallafall inte en tyst liten mus längre, utan törs allt tala för min sak…och har ingen telefonskräck/fobi….för det hade jag till den milda grad, så jag nästa kräktes när den ringde….för jag fick ju inte prata med vem som helst och om vad som helst…därför undvek jag den istället….

Si där nu kommer det en radda igen skrivet från mig….det är det jag talar om i mitt PM till dig, det liksom bara poppar upp när jag läser om dig o andra…Guld i mun…kanske en ful ovana, du får väl radera om du tycker det blir för mycket…vill ju inte störa din tråd, för du skriver så vackra dikter från ditt innersta, och det är något som är jättebra…man får ur sig mycket på det viset, så fortsätt med det vännen…Har ju en dotter som är i din ålder, och mitt hjärta gråter så över dig o ditt öde när jag tänker på det……kram

Lindansare
4/8/11, 9:23 AM
#2

Tack för att du bryr dig så mycket om mig, Eija. Du är en varm människa!

Tack även för ditt långa, fångande svar och absolut blir det inte för mycket!
Man kan aldrig få för mycket av visdom och gripande livsskildringar, även om jag önskar att skulle haft en så mycket bättre barndom!

Och du står inte alls min tråd, tvärt om så blåser du ju liv i den med ett välskrivet svar och det är jag jätteglad över!
Kan ju kanske få fler att skriva, svara och våga berätta sin historia.

Vi är båda två väldigt öppna människor, men jag förstår att i olika skeden så kan det vara svårt att få ord, att inse och att våga skriva.
Det är något jag verkligen respekterar.
Men jag tror många läser och då kan det hända att ens trådar och svar som ditt hjälper någon som läser och känner igen sig. jag hoppas ju det! =)

Kram på dig, Eija!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Eija
4/8/11, 3:40 PM
#3

tack du lilla kloka flicka, jag bara älskar dig på ett moderligt vis… Jag vet precis vad du menar med att många inte vågar öppna sig, var ju själv sådan i många år…. En mussla, ingen fick veta eller ana ens hur det var hemma, trodde ju att det var ens eget fel…och inte minst…alla hoten…man våga ju inte säga något, …. Man hade ju liksom fått inpräntat i skallen redan från barnsben att myndigheter var något man skulle gå stora omvägar runt, och sen när man senare i livet fick uppleva misshandel även från sin man, så fanns det ju liksom ingen chans att våga fråga efter hjälp någonstans….Nu vet man ju att det finns hjälp….och förhoppningsvis måste det bli ännu bättre…för det är ju inte helt säkert ännu…tänker på de som trots rop på hjälpen blir ihjälslagna eller mördade Och till den skaran hörde ju min man, att om jag ens tänkte tanken på att lämna honom, så skulle han hitta mig o pojkarna, och då garantera han inte min säkerhet…han helt enkelt mordhota mig….så därför var det bättre att stanna och se till att skydda pojkarna där jag var…. Jag tillhör nog den procenten som mot alla odds lyckades överleva….han försökte en gång att köra över mig med bil, men staketet som jag blev intryckt mot ramla omkull så jag blev hängande över den….då skulle jag egentligen ha åkt till sjukhuset, men jag skynda mig iväg o ringde taxi och åkte med pojkarna till hans mamma istället…jag var blå över hela kroppen, kunde knappt gå dagen efter….och han dök upp nästa dag och grät helt förtvivlat…så det sluta med att jag trösta honom istället, som alla ggr förr när han varit elak…. Till bilden hör ju oxå att hans mamma var så underkuvad, så hon höll oxå allt inom familjen…. Andra ggr som jag har klarat mig är genom att lossas svimma när han slog o sparka mig, då visste jag att han skulle sluta efter ett tag…men där var det verkligen en kamp att hålla sig, och inte spänna sig när slagen o sparken hagla över dig…för då skulle han ju märka att man spela….allt sluta med att han kasta sig på golvet, höll om mig och vagga mig samtidigt som han grät ut sin förtvivlan över vad han hade gjort…så jag börja sakta liksom vakna till liv då….och då blev han överlycklig för att jag inte hade dött…. Alltid efter en sådan där pärs, så var han hur gullig o snäll som helst i flera dagar…och då blomma man upp igen och trodde att nu äntligen blir allt normalt igen…men icke sa nicke…..så höll det på år in och år ut i 10 år….. Så jag vädjar till Er alla som fortfarandes är kvar mitt i denna process, det är inte era fel….ingen annan än din antagonist bär på skulden till all misshandel….även om du tycker att du sa eller gjorde något dumt som ursäktar din partners beteende….är det FEL; FEL; FEL:…..inget och då menar jag inget ursäktar någon att slå….. Och personen som slår, älskar inte….det är kontroll och inget annat…den personen som du föll och förälska dig i var bara ett skal som dolde den rätta….för inte hade du förälskat dig i denna, om h*n hade slagit dig på eran första dejt, och kallat dig för "hora" eller andra fula namn….nä tänkte väl det….då hade man allt vänt på klacken illa snabbt…. Om du inte vågar säga något första gången, så ring anomymt till kvinnojouren eller liknande…det är första steget, och nästa gång så kanske du vågar mer, när du hör att det finns folk som värnar om dig o din o barnens om du har det…säkerhet….lova mig det…. Kramar om dig ….måtte du få ett ljust liv i framtiden…det är du värd

Lindansare
4/9/11, 10:10 AM
#4

Först och främst får jag rysningar när jag läste om bilen och staketet, kalla ilningar i ryggen och magen och enlust att åka dit och hämta dig och ta dig och pojkarna därifrån..

För det andra;

Om jag någonsin hamnar i ett förhållande med fysiskt våld så kommer jag ta mig därifrån. På något vis.

Jag är en alldeles för brinnande människa för att stanna under sådana omständigheter, jag hade blivit avtrubbad från resten av världen och det är det värsta jag vet. Förutom att bli manipulerad på de fulaste vis.
Eller så hade jag fått bryt och slagits tillbaka i rent adrenalin..

Jag har inte alls sådan stor erfarenhet av slag och sparkar i kaskader, utan snarare svinhårda knäppningar på näsan under smeknamnet "snorvalp" och fasthållningar, släpad i håret upp till rummet osv.

Däremot psykiska övergrepp har jag varit totalt förslavad under i säkert sammanlagt 20 av mina 25 år.
Så den rollen av underkastelse glider jag lätt in i till en början för att senare när jag upptäcker vad som är på G att hända bli rosenrasande och slår mig fri. =)

Kramar

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Eija
4/10/11, 2:55 PM
#5

Jag kryssa i att jag är medveten om min ålder idag….och det känns helt underbart….för nu är jag jag ju yngre än jag  kände mig, så länge psykiskt…Glad, fast kroppen är allt äldre….Tungan ute

Kan säga dig att den psykiska misshandeln är mycket svårare att heala från….smällar o slag hur ont de än gör, försvinner…ok! visst känns det igen när man tänker på det, men den psykiska den bara finns där utan att du ens tänker…

Det är det som kallas för hjärntvätt, man måste avprogrameras nästan…vet inte hur jag har klarat mig ändå att växa ur skiten, men jag har ju en tro på det övernaturliga, och många mystiska saker har hänt mig, som bl a har hjälpt mig ur detta, och även styrkt mig…men det är ju mitt sätt, alla har vi ju  oika…

Så med facit i hand så är det ju fruktansvärt hur hjärnan kan bli så inmatad med ord som kan påverka ens beteende o liv…

Tänk bara hur det är när någon kallar dig kanske för fet o ful i det oändliga, så ser du till slut en fet o ful människa i spegeln, trots att du är jättevacker…du tror inte ögat vad den ser, utan bara på orden som har blivit tillsagda dig….

Lindansare
4/10/11, 5:07 PM
#6

Oj vad sant. PRECIS så är det för mig. varje dag..

Hjärntvätt i så många år leder till kronisk värdelöshet. Den tampas jag med varje gång någon ger mig en komplimang..

=/ Usch..

Men tro till det större kring oss, det har även jag, även vissa gåvor men det tar vi en annan gång. =)

Tack för det svaret, det var sant i det jag är, har varit och mycket mer. Säkerligen fler som känner igen sig i det svaret!

Värme!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Annons:
Hawknestgrove
4/11/11, 10:46 PM
#7

och jag gillar itne min ålder. känner mig inte så gammal…. men ändå vet jag….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lindansare
4/12/11, 11:32 AM
#8

#7 *kram*

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Upp till toppen
Annons: