Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 2510 ggr
MIRJAMI
2008-03-20 00:33

Du får inget berätta.....

Fick ni ofta höra från den som misshandlade er under den tiden ni levde tillsammans att ni inte fick berätta för någon om erat privata liv?

Annons:
Hawknestgrove
2008-03-20 00:40
#1

Självklart! men blåmärkena och blåklockorna och fläskläpparna talade sitt tydliga språk. Man kan ju inte ramla i hur många trappor som helst……

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Eija
2008-03-20 04:06
#2

Absolut, ett sätt var ju att isolera, man tog bort alla vänner och sen var det så tacksamt för honom, att min mammas familj flyttade 25 mil bort, så dom fanns inte heller, och sen fick jag aldrig börja jobba…jag blev ihop med honom när jag var 14 år, förlovad vid 15 och fick första barnet när jag var 16….så jag var ju ett barn själv försjutton…tyvärr ett skjlsmässobarn, kom direkt från en misshandlande far, till en okänd mor (vi hade inte haft någon kontakt från jag var 9 -14 år) och hon var omgift, så hur lätt var det inte att hamna där jag hamnade.

Så visst han lärde mig tidigt att inte säga till någon, och ett sätt var ju att hålla en isolerad, då var det ingen som såg alla märken, man behövde inte förklara….ibland var jag tvungen att gå till affären, då var jag tvungen att ta båda barnen med, och sen tog han tid…var jag bara 5 minuter längre, så skulle jag förklara varje steg….bara detta gjorde att man sprang igenom affären, ville inte ens tala med någon….bara en sån grej kunde göra så jag åkte på stryk, en minsta tvekan om varför, gjorde honom galen av svartsjuka..

Där finns det ett mönster, slag, psyk, isolering

Lindyn
2008-03-20 08:08
#3

Gud ja. Vad som hände mellan oss skulle stanna mellan oss. Jag slutade prata med mina släktingar och vänner. Råkade jag nämna för någon något som var fel så fick jag höra det. Jag ville inte att han skulle vara arg på mej, inte att han skulle fråga mej om jag ville ha stryk eller inte. Det gjorde så ont att veta att han egentligen bara letade anledningar till att få bråka och göra mej illa. Som om han njöt av att se mej nedbruten och ledsen. . .

Min mamma var den som först märkte förändringen. Jag har alltid pratat mycket med henne men nu sa jag ingenting. Frågade hon hur det var så log jag bara ett påklistrat falskt leende och sa - Det är bara bra! Något som mot sas av mina rödgråtna ögon. . .

Min syster som jag alltid stått nära drog sej undan, jag hade kompisar som gjorde det samma. Som nu i efterhand bett om ursäkt. Men dom . . .eller hon tyckte att det var så jobbigt att försöka prata med mej men inte få svar och att märka att något var fel men inte kunna sätta fingret på vad det var riktigt.

leiane
2008-03-20 10:13
#4

Hej!

Jag Har varit med om att blivit slagen,sparkad ,dragen i håret runt lägenheten när jag,Först för att jag blev gravid,sen en omgång innan födsen.av min Mor,Vi mina syskon och jag fick stryk av björkris sen vi var små.Så när min son var 10 månader, hade min mor folk hemma,kortspel när dom gick så upptäkte hon att det låg en blöja i badrummet med lite kiss i Då fick jag nog.den omgången blev den sista. Jag tog min son och hoppade ut från balkongen med min son  och hjälp av min bror.Efter det så träffade jag (många år efter)en stor idiot som slogs men han hade hoppat på felpersom, Jag är 168cm Vägde 55kg. Han fick en omgång stryk av mej så han låste in sig och vågade inte visa sig igen (inga vapen) men det går bra med händer och fötter

Kramar vi finns för er GLAD PÅSKGlad

Johanna
2008-03-20 10:19
#5

nja, han sa ofta när vi kom hem från bekanta att jag pratade för mkt o man behövde inte säga allt o att det faktikst var bättre om jag höll käft nästa gång…

MIRJAMI
2008-03-21 17:51
#6

Vad jag får ofta höra här hemma är att jag behöver inte berätta allt för min mamma. Speciellt då vi har haft bråk här eller om han har varit ute och sprungit halva natten med sina komppissar…..

Annons:
MIRJAMI
2008-03-22 11:22
#7

#4 jag har ochså varit med om liknande du berättar. Jag stack hemifrån när jag väntade på mitt första ban. Min pappa och bror kunde inte acceptera detta och som vanligt var det min mamma som fick säga detta till mig. När jag fick höra detta att de inte tyckte att det var alls kul att jag skulle ha barn, låg jag på sjukhuset för illa mående. Jag hade då som tur var en kuratot kontakt, som fixade att jag kom iväg till kvinnojuoren. Sedan ca två veckor senare hade jag en egen lägenhet. En kvinna som jobbade i kyrkan som jag hade haft kontakt med innan fixade så att jag fick min säng m.m till min nya lägenhet utan att behöva ha kontakt med mina föräldrar. Min mamma var och ringde på min dörr flera gånger, eftersom min post hade kommit hem till dem med min nya adress på. Efter en tid ringde jag upp min mamma. Hon ville träffa mig. Nu så hade de accepterat att jag skulle ha barn. Hon var glad över detta.

Jag blev ofta slagen när jag var liten. Blev även slagen när jag var i tonåren. Min pappa var värst, men även min mamma kunde ge sig på mig. Två gånger har jag stuckit iväg hemmifrån och hamnat på kvinnojouren som jag har haft en helt otrolig hjälp ut av.

Kvinnojuorren gör helt otroligt jobb då de hjälper oss kvinnor……

gigabyte
2008-03-24 00:25
#8

Men varför slog dom dig …vad…………… antagligen bara för att dom kunde det .men vad kan ett slag göra för gott …ni som läser det här och har lyft handen mot era barn o fru ..varför, vad är det som får er att förstöra livet för era närmaste ??????

Faxlin
2008-03-24 23:55
#9

Jag fick alltid höra att det som hände hemma var privat. Och det fanns ingen anledning att berätta. Folk skulle inte förstå: Skulle tycka jag var konstig. Och inte tro på mig. För ingen kunde ju tro det om honom, han var alltid så kärleksfull och trevlig när andra var med.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Upp till toppen
Annons: