Svag, eller duperad?
Inte den värsta historien, men likväl höll ett liv på att förstöras.
Det började när jag flyttade till Gbg, årsskiftet 04-05. Jag skulle då bli sambo tillsammans med en jämnnårig kille, som jag hade träffat ett halvår tidigare.
Vi trivdes jättebra tillsammans, skrattade och hade hittade på en massa saker, och kände att vi var rätt tillsammans.
När jag fick veta att min anställning skulle upphöra, beslöt vi oss för att flytta ihop i hans lägenhet i Gbg, jag bodde då ca 12 mil därifrån.
Jag kände ingen i staden, hade inget jobb när jag kom, inga studier som väntade etc. Min familj och mina vänner fanns kvar på min gamla ort.
Jag var vid denhär tidpunkten tämligen säker på att jag aldrig skulle stanna i ett förhållande där jag inte blev bra behandlad, oavsett vad det gällde. Dessa farhågor fanns heller inte hos mig, utan trodde att vi skulle få ett jättebra liv tillsammans.
Det blev inte så.
Flyttlasset gick redan nyårsdagen, vi hade fått en gemensam tvåa, men bara han stod på kontraktet, jag skulle skriva på senare, som var jättefin och jag såg verklign fram emot att flytta in och bilda hem tillsammans med honom.
Första kvällen ville jag bara njuta av att vara "hemma", sitta och mysa i "vår" nyinköpta soffa osv, men han skulle jobba dagen därpå och ville lägga sig.
Jag ville stanna uppe en stund till, och gjorde detta.
Dagen därpå möttes jag av iskall tystnad.
Frampå kvällen kröp det fram att han hade velat ha sex med mig första kvällen, men ville att jag skulle initiera det hela, genom att lägga mig. Han tyckte inte att jag visade uppskattning för att jag fick flytta in hos honom.
Jag förstod ingenting. Helt plötsligt var "vår" lägenhet inte vår, soffan blev hans och jag skulle vara tacksam.
Jag försökte prata med honom, vi kom överrens om att det blev fel, och att vi skulle glömma hela saken, och naturligtvis var lägenheten vår och soffan och ävan annat vi inhandlat.
Det gick ett par dagar, sedan kom nästa bagatell, som blev förstorad.
Jag hade inte lagat mat åt honom till det att han kom hem från jobbet, vilket jag skulle ha lovat. Jag bad om ursäkt för att jag inte hade hört detta, men han var tyst och iskall hela kvällen. Därefter var det nästan något varje dag.
Jag började naturligtvis fundera på vad det var som hände, men tänkte att vi skulle lösa det, det var ju bara bagateller, sådant man kan prata om och lösa på den vägen.
En månad in i vårt samboförhållande slog han mig första gången. Det hände inte ofta därefter, men det hände. Han skrämde mig till tystnad. Fick mig att tro på att ingen ville kännas av mig. Att jag bara utnyttjade honom för att komma till Gbg, vilket jag bevisade redan första kvällen genom att inte ha sex med honom. Han var iskall, avståndstagande och fick mig att bli väldigt liten. Och väldigt ensam.
Han umgicks ofta med sina vänner, och talade ofta om hur bra vänner han hade. Och hur bra deras flickvänner var, vilket sexliv de hade.
Sedan tittade han på mig och skakade på huvudet.
Han sade inte så mycket, utan det var mer känslan han förmedlade, och det han inte sade som var fruktansvärt.
Utåt sett var vi ett bra par. Vi hade kul tillsammans, vi hittade på saker. Jag skrattade för att jag var rädd för att bli utkastad. Jag skrattade för att jag var rädd för att bli utstirrad när jag duschade, för att vakna upp av att han tog av mig trosorna och skulle trycka in den. För att bestraffa mig, elelr ta vad han förtjänade som han sade. Dessutom, ställde jag inte upp var det ett bevis på att jag bara hade utnyttjat honom, att jag aldrig hade älskat honom…..
Jag blev rädd för att ens säga min mening, för han vred på allt för att få det att framstå som om jag bara gnällde på honom och tyckte han var värdelös.
Om jag berättade att jag hade tagit en långrpomenad, var det ett skäl för att sluta prata med mig, för bara genom att promenera skulle jag antytt att HAN var fet….
Jag fick redogöra för varje samtal, vem jag hade pratat med och hur länge och varför.
Jag ville gå en kurs, vilket var ok, så länge han hämtade mig efteråt så jag inte skulle gå med någon annan kille hem.
Han ringde flera gånger om dagen för att kolla upp mig, så jag var hemma. Var jag int ehemma, utan kanske i affären, trodde han jag var iväg med en annan kille.
Han kollade datorn, och min mail varje kväll innan han lade sig, detsamma gällde mobilen.
Han tog hand om min bankdosa, jag var tvungen att be honom om mjölkpengar, allt annat skulle han handla, så han visste vart pengarna gick.
Minst en gång i veckan hotade han med att kasta ut mig…
Tillslut gjorde han det, men då hade han redan tappat greppet lite om mig, eftersom jag äntligen hade hittat en vän, som senare blev två vänner.
De var min räddning.
Innan jag kom därifrån blev jag svårt sjuk i deppression, och utvecklade SF, vilken sitter i än idag. Jag klara mig utan mediciner, men jag har mina perioder. En av vännerna som "räddade" mig, så ser jag det, är idag min sambo.
Från att vara en stark, självsäker och självständig ung, kvinna, blev ett vrak på bara 6 mån.
Han hann även med en regelrätt våldtäkt och andra sexuella och icke-sxuella övergrepp, vilka jga slåss med idag.
Jag var stark, och jag kommer bli det igen.
Men det kommer ta tid.
För ett par månader sedan, var det tre år sedan jag slapp undan hans klor….
Jag är inte i närheten av att vara den jag en gång var, men jag närmar mig sakta.
Han ville ju bara mitt bästa, det var därför han var så sträng mot mig…..
Hej Ulrika G!!
Sådan tur du kom från denne kille!!!
Att du blev deprimerad, det var inte konstigt!!! Leva så på nåder och bli misshandlad, det måste varit rena rama mardrömmen!!!
Vad är SF??
En sådan tur att du hittade vänner!!!
Jo, det går fort knäcka en männska. Det tar tid bygga upp sig igen!!
Tur han inte gjorde dig gravid! Det brukar många av dessa gossar göra!!
Hoppas du igång med studier eller fått något arbete. Det stärker självkänslan.
Fast du kanske är fortsatt för omskakad??
Även att du har en bra egen bostad!
Vi lever dessvärre i bostadsbristens tid.
Önskar dig ALL STYRKA att komma tillbaks!!!
KRAMAR
Detsamma från mig! Tack för att du berättar. Det kan inte bara hjälpa dig, utan kanske många andra också!
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Tack för välkomnande och de fina orden.
Jag mår idag relativt bra, men har mycket kvar att bearbeta.
Jag äter som sagt, inte längre mediciner, vare sig mot ångesten eller depressionen eller min sociala fobi (SF). Slutade för nästan ett år sedan, och har inte "återfallit" såpass att jag börjat igen, vilket jag är väldigt stolt över!
Jag har arbetat heltid i lite mer än två år, men varit anställd på samma jobb i tre år. Har varit sjukskriven för depression, men gick tillbaka till jobbet i januari iår och har inte varit sjukskriven sedan dess.
Jag har även ett fungerande socialt liv, är aktiv inom en förening och träffar vänner och deltar i fototävlingar etc.
Jag har mina svarta stunder då jag bara vill försvinna, och inte orkar leva mer, men de kommer mer sällan. Dessvärre har jag inte fått tillbaka mitt jävlar anamma som jag hade innan, men hoppas en dag på att det skall återkomma.
Däremot är sexlivet icke-existerande. Jag vägrar, och mår jättedåligt, medans min sambo natruligvis vill, men förstår varför eftersom han känner till allt, men det tar på honom, och oss båda.
JAg har iaf nu fått en remiss till en trauma-klinik i Gbg, men får vänta i nästan tre månader. Förhoppningsvis kommer jag även kunna bearbeta den biten…Men det är ju den största av dem alla….
Och det är där jag befinner mig idag.
Vissa dagar kan jag känna mig mer eller mindre normal, andra dagar vill jag inte leva.
Men jag har åtminstone återfunnit min humor, och mitt sociala liv. :)
Jag är en bra bit på väg :)
JA det kommer nog tillbaka, ska du se! NI får ha tålamog, det kan inte hjälpas.
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Din frågeställning skulle jag nog vilja svara ja på båda. Men jag fattar inte riktigt om det var du själv som blev våldtagen eller om det var andra han våldtog i din berättelse. Jag förstår heller inte riktigt vad som skulle varit så hemskt att bli utkastad om han behandlade dig så, det hade väl varit bättre att flytta? Jag vet att sådant kan vara lätt att säga när man bara läser något, men det blev min första tanke. Det jag dock skulle föreslå dig är att även om du har några vänner att du försöker att se till att umgänget runt dig är tryggt och säkert, för det tror jag du behöver även om du kommit loss. Jag har själv varit i en liknande sits, så därför vet jag att det är jätteviktigt i ett sådant läge att hitta rätt vänner för att själv må bra. Men det gäller också att vara rädd om dem man får. I regel är det bättre om man lyckas få fler än två.
hälsn Anna
Din frågeställning skulle jag nog vilja svara ja på båda. Men jag fattar inte riktigt om det var du själv som blev våldtagen eller om det var andra han våldtog i din berättelse. Jag förstår heller inte riktigt vad som skulle varit så hemskt att bli utkastad om han behandlade dig så, det hade väl varit bättre att flytta? Jag vet att sådant kan vara lätt att säga när man bara läser något, men det blev min första tanke. Det jag dock skulle föreslå dig är att även om du har några vänner att du försöker att se till att umgänget runt dig är tryggt och säkert, för det tror jag du behöver även om du kommit loss. Jag har själv varit i en liknande sits, så därför vet jag att det är jätteviktigt i ett sådant läge att hitta rätt vänner för att själv må bra. Men det gäller också att vara rädd om dem man får. I regel är det bättre om man lyckas få fler än två.
hälsn Anna
Skönt att höra att du har ett bra liv i dag, det tar tyvärr bra mycket längre tid att bygga upp ett självförtroende än att bryta ned ett, men det går tillslut, vilken choch du måsste fått att han blev så förändrad i samma stund ni flyttade ihop, kram på dig,
Sajtvärd på kattpolisen i fokus.
Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.
#5, jag var nog lite rörig i min inledning ja, inte lätt att få med allt såhär, men han begick övergrepp på, och våldtog mig under vår tid tillsammans.
Jag förstår även tanken att "flytta då", men det är tyvärr inte så lätt.
Jag lever idag inte tillsammans med denhär killen, men kände att jag behövde skriva av mig, då jag fortfarande lider av sviterna av förhållandet. Att prata med vänner hjälper för stunden, att dela sina tankar med likasinnade, kan ge utlopp för annat.
Jag ville flytta, och lämna honom, men jag satt i en sits där det var oerhört svårt. Jag hade till en början inget kontaktnät där jag bodde, ingen att tala med om vad jag gick igenom. Dessutom var det svårt att erkänna att detta hände, för mig själv, jag vågade helt enkelt inte tala om vad som hände. Jag ville inte riskera att bli misstrodd, samtidigt som jag var rädd för vad som skulle hända om jag gjorde det.
Vännerna jag tillslut fick, kom i slutet av förhållandet. Hade ingen av dem kommit in i mitt liv, hade mitt liv förmodligen tagit en annan inriktning. Jag hoppas att jag tillslut hade haft kraft nog att ge mig av på egen hand, men jag tvivlar på det.
Det hemska i förhållandet var heller inte att han kastade ut mig, utan sättet han behandlade mig på, under vår tid tillsammans.
Det är svårt att över nätet, få fram de känslor jag har inom mig angående detta, eller alla saker han gjorde, eller inte gjorde, sade eller inte sade osv.
Kontentan av det hela är att jag lyckades med hjälp ta mig därifrån, men har egentligen inte förrän nu, verkligen förstått allt som hänt, och därför har ett behov av att på något sätt tala om det med likasinnade.
Vänner har jag idag, som jag vet att jag kna lita på, och de värdesätter jag högt. Delar av min familj ställer också upp på ett annat sätt än tidigare idag. Stöd finns idag, som jag inte hade då.
#7, tack för de uppmuntrande orden, jag är på god väg att återkomma, men som sagt, det kommer ta tid att komma tillbaka helt :)