Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 2431 ggr
MoiraIne
2009-03-18 05:13

Jag skulle varit död...

…om det inte varit så att jag var ungefär lika mycket värd som en kråka - och man kostar inte krut på att skjuta kråkor. Det var iallafall vad hon sa, min mamma.

Jag var två när jag kom hit, adopterad från andra sidan jordklotet, och 16 när jag flyttade hemifrån. Under dom 14 åren hos min adoptivfamilj hann jag med att bli systematiskt misshandlad, trakasserad, hånad, offentligt förödmjukad, mordhotad och utsatt för ett flertal mordförsök. Dessutom blev jag mobbad i skolan, men stod ut med nästan vad som helst, för hur illa det än var kunde det aldrig bli värre än hemma. Jag hann också med att lära mig att jag var dum, ful, lat och äcklig, att jag inte var värd någonting för någon, att jag aldrig skulle bli någonting och att ingen någonsin skulle vilja ha mig.

De första månaderna i frihet hade jag fullt upp med att förstå att man faktiskt får gå på toaletten när man vill, att man får äta när man vill och dessutom hur mycket eller lite man vill, att man inte måste ha mormors gamla avlagda kläder, att man inte måste få stryk en viss tid varje dag…och tusen andra saker som ingen vettig människa ens nånsin tänker på. Jag var full av förundran och yr av frihetskänsla, men började också förstå vidden av det fullständigt onormala liv jag levt.

Det gick inte särskilt lång tid innan jag kraschade totalt. Efter ett flertal självmordsförsök hamnade jag inom den slutna psykiatriska vården, och det tog flera år innan jag kunde lämna den. Den allmänna attityden hos människor runt omkring mig var att man ju inte kan gå omkring och tycka synd om sig själv resten av livet utan man måste ju faktiskt rycka upp sig och ta tag i sitt liv.

Och jag ryckte upp mig, så till den grad att människor uppfattade mig som glad och skämtsam, smart och stark, och min historia fanns inte någon annanstans än i alltjämt torra ögon och ett stängt hjärta under långa nätter när jag inte kunde sova, rädd för att nattens drömmar skulle föra mig dit jag inte längre kunde bevaka muren mellan den jag var och den jag förväntades vara.

Idag, ungefär 20 år senare, kämpar jag i förtvivlan för att mina två tonårsbarn inte ska behöva lida pga det jag utsattes för. Den mur jag så omsorgsfullt byggt upp har numera så stora hål att det börjar bli omöjligt att hålla ihop den, och det känns alltmer som att hela jag håller på att gå sönder. Man kan inte vara förälder och upprätthålla en järnridå mellan barnen och sina känslor, vilket betyder att en sviken, trasig och sargad liten flicka under flera år har slagits för att rasera resten av muren, för att erkännas av mig. Samtidigt har jag inte haft några möjligheter att ta hand om henne, och det har jag  fortfarande inte.

Min historia…tar slut här, för tillfället. Kanske följer fortsättning, när jag kommit på hur man går vidare när man måste men egentligen varken vill eller orkar…

Annons:
Hawknestgrove
2009-03-18 18:32
#1

Tack för din berättelse…… Den behövs!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

MoiraIne
2009-03-18 20:47
#2

Tack Gunilla!

Kanske kan det hjälpa någon att veta att man kommer vidare, och att man inte med någon slags lagbundenhet själv kommer att göra likadant. Men det är ett hårt och långvarigt arbete, åtminstone jag själv är ännu långt ifrån klar…Det verkar som att så mycket av ens styrka går åt till att överleva med såna erfarenheter att det inte finns nåt till övers när nåt händer. Då rasar precis allt fast det egentligen inte behöver vara nån stor grej som hänt.

Så, det är där jag är nu. Små små steg, en dag i taget, eller en timme…eller mindre. Stegen får inte vara särskilt stora för att jag ska orka numera.

Hawknestgrove
2009-03-19 17:41
#3

Ja det blir ett nyt sätt at tänka. Så det är skönt att höra din berättelse. Det går, hur jäkligt det än verkr!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

MoiraIne
2009-03-20 19:55
#4

Jo det är ju så…men inte är det ju säkert att det går som man tänker sig. På det sättet är det ju iallafall ingen skillnad mot om man haft en mera normal barndom…ingen kan ju förutse allt och planera allt som man vill…förutom psykopater då förstås, som ljuger och manipulerar för att få som dom vill.

Dojdan
2009-03-31 03:52
#5

Jag jobbar själv på kvinnojouren och tjejjouren här i staden och hör ofta mycket såna här hemska historier… alltid får man lika mycket frågor i huvudet, men aldrig kan man ju ställa om just då när personerna är så bräckliga och förstörda.

Har du träffat dina adoptivföräldrar nu i vuxen ålder? hade du några syskon i adoptivfamiljen? Hur behandlades dom? Behandlade familjen dig illa redan från början?

Har du försökt hitta dina riktiga föräldrar? Vet du något om dom?


MoiraIne
2009-03-31 03:59
#6

Oj det var många frågor…faktiskt alls inte van att nån frågar nåt, mer van att man alls inte vill veta…

Kikar bara in för tillfället, är inne på andra pluggnatten…måste fortsätta innan jag blir för trött för NÅN vettig tanke…

Ska svara dig senare, men gör det i ett PM. Jag kan nämligen inte svara på en del av dina frågor utan att avslöja tillräckligt för att kännas igen…

Annons:
Dojdan
2009-03-31 04:00
#7

Okej.. helt okej. Men svara bara om du känner dig trygg med att svara. Vill inte att du ska må dåligt över att börja tänka på det gamla.


MoiraIne
2009-03-31 04:07
#8

Hmm…mår redan dåligt, för att det aldrig går att komma undan det som varit och för att ingen faktiskt förstår hur det är…Även om jag försöker så är det helt omöjligt inte påminnas t ex av vissa saker som barnen gör eller säger.

Det var därför jag gick med här, en natt när jag mådde som sämst och inte kom på nån jag kunde prata med…Här kan man "prata", eller bara skriva av sig. Att bara skriva fyller sin funktion det med

[123diddi]
2009-07-02 02:49
#9

du är riktigt stark.

och jag beklagar verkligen din barndom..

sköt om dig. kram!

MoiraIne
2009-07-03 01:58
#10

Tack diddi! Jodå stark, det säger många. Men det är inte så lätt att vara stark men inte hård. Och hård vill jag inte vara..

pernillaa
2009-07-12 19:37
#11

Det du sa nyss är någonting jag har funderat på mycket. Jag är en riktig mjukis och tycks aldrig sluta må dåligt. Jag försöker vara hård och lyckas för ett tag och mår bättre under den tiden men jag står inte ut med att såra andra. Har du alltid varit såhär hård som du beskriver att du är nu?

Sen vill jag säga att jag ser upp till dig för att du står upp idag, om än bara stundvis!

Jag vill också tipsa om min sajt som så småningom kommer upp där du kommer kunna dela dina erfarenheter med andra precis som du gör här. Vill du hjälpa någon annan någon dag då du känner att du orkar så kommer det finnas plats för berättelser om livsöden som ditt på sajten. Du kan läsa mer om sajten här.

Styrkekramar

Ha en bra dag! // Pernilla

Kerstina-61
2009-07-18 22:14
#12

#0# Mycket stark berättelse! Tack!

Jag jobbar med Brottsoffer.Har lärt mig att älta,älta är mycket bra. Prata om det som hänt många gånger. Ett sätt att tömma ur sig sorg, besvikelse, ilska, ja allt! Tillåt att gråta, skrika…

Har du inget "bollplank" du kan träffa? Mycket tunga upplevelser du fått gå igenom.

Kramar!
Kerstin

Kerstin, Medarbetare på Spiritualism IFokus

Jag kan bara vara mig själv och ingen annan, därför gör
jag det jag älskar just idag!

Eija
2009-07-20 03:38
#13

MoiraIne…..vad skall man säga…..du har verkligen genongått saker som ingen annan kan föreställa sig….och jag förstår att du har mycket inom dig som behöver komma ut….annars så exploderar du….

Jag har ju inte haft på samma vis som dig, men däremot är jag ju en skillsmässobarn som hamna hos en alkoholiserad misshandlande far tillsmamans med min två år äldre bror……min roll var från början den hemma dotter som skulle sköta matlagning, städning ja allt som hör hushållet till….bara det att jag var 9 år och hade inte lärt mig något sådant innan….

Livet blev ett helvete på jorden…misshandel hörde till vardagen, och då var det rejäla smällar…jag gick ofta med blåtiror, och i skolan så ljög man o sa att man hade ramlat…detta var i början av 60-talet, och då var det ingen som brydde sig….eller ville lägga sig i….jag var ju bara en snorig skitig invandrar unge…som blev mobbad som sjutton med….men det förstår jag idag….jag var ju udda och tacksam att mobbas o reta…

Ja, för jag var en av dessa som kom hit från Finland på 50-talet….så sakta byggde jag en mur kring mig, och ett skydd var clownens….fick jag dom att skratta så slapp jag bli retad…så jag gjorde det till en lek istället….dom skratta för att jag var rolig inte för att skratta ÅT mig….

Jag levde för det mesta i källare på vintern och i skogen på sommarn i byggda kojor av granris…för jag rymde så fort jag kunde….hellre det än få stryk….jag hatade min far, och trodde inte att han var min biologiska ens….men det var han….och mamma existera inte….vi tvingades till att aldrig nämna henne inför honom…så ingen kontakt alls på fem  år…när jag äntligen kom därifrån, med hjälp av myndigheter…

Tyvärr så var jag en vingklippt 14 åring när jag träffa en kille som verkligen charma mig, vi förlova oss och bara två år senare blev jag mamma…..16 år…..och då börja mitt nya helvete….svartsjuk kontrollfreak…det var vad jag hade förlovat mig med…..

Jag fick inte börja arbeta, för då visste han ju inte med vem jag prata, mm….mm…handla fick jag göra, men då var jag tvungen att ta med barna och så tog han tid….nu kanske du undrar varför jag inte  handla på dagen när han jobba….jag våga inte….han hade sakta fortsatt att trycka ner mig på olika sätt….med både psykiskt och fysisk misshandel…..

Att jag tog mig därifrån med båda pojkarna är enbart för att jag gav aldrig upp….mina barn höll mig ovanför ytan….jag visste att en dag skulle chansen komma, men inte när…för att bara fly, var inte lätt för det hade han redan sagt åt mig, att om jag ens tänkte tanken så skulle han komma efter mig….och då skulle jag vara glad om jag överlevde…och ungarna skulle han ta ifrån mig….och jag trodde på allt det där…..

Men det är ju deras metod, först isolering och sen visa sin makt..jag satt där i 10 år….men så kom räddningen från en granne…dom såg vad som hände, och fanns där när han fick sina utbrott och misshandla mig…dom såg det och kom ner och tog undan honom…så jag flydde med barna dit…som sen ordna med hjälp på komun….

Jag vet, för en gång försökte jag passa på hos en väninna, och då tog han bilen och försökte att köra över mig….jag tryktes upp emot deras staket som rasa ihop och det var därför jag klara mig….men då blev han rädd….och grät o bedyra mig om hur mycket han älska mig…..och då vart han den killen jag mötte först…och allt var förlåtet….Ja hur man var…

Ja, nu blev det en hel del, men det finns så mycket mer som hände sen….ibland har man ju undrat om man alltid skall vara otursförsedd….men jag känner att p g a mitt liv så har jag varit stark emot andra saker som  hände senare….

Visst, jag visa ju inte utåt….utan var den där glada tjejen som alltid hjälpte andra…jag höll igång jämt…och det var kanske det som gjorde att jag inte hamna i grubblerier…men magen tog ju stryk istället..

Den största hjälpen har jag däremot haft genom att skriva…jag har skrivit färdigt ett manus till min framtida boksamling….är det tänkt…fniss….och det har märkts att mycket av min barndoms liv har jag kunnat släppa och t o m börjat förlåta min far….. 

Det är en process som tar sin tid…tyvärr så fick jag aldrig chansen att ställa min pappa mot väggen med frågor, för han dog långt innan mitt självförtroende hade växt och jag inte längre var rädd för honom…och tyvärr så hann jag inte heller prata med min äldre bror om min bok, för jag hade velat haft hans syn oxå med…

Han tog sitt liv efter många års alkohol och drogmissbruk..han försökte ta sig ur detta många ggr…men föll jämt o ständigt…

--- 

Så jag vill bara önska dig en möjlighet att hitta din väg ur din tunga börda…hoppas att min berättelse kan ge dig en vägledning…skriva och barnen är viktiga hållpunkter…sen så har jag hela tiden mediterat när det har varit tungt…och det har hjälpt..

Annons:
Kerstina-61
2009-07-20 03:49
#14

#13#..Tänk vad en del fått gå igenom.Tack, Eija, för du berättade!
Förstår att det finns många ärr, som kanske fortfarande ibland börjar blöda…

Ni som har mycket i er kappsäck..så starkt att ni vågar berätta! Det hjälper säkert många här som inte ger sig tillkänna! Mig hjälper det så jag kanske kan hjälpa andra med era erfarenheter!

Kram!
Kerstin

Kerstin, Medarbetare på Spiritualism IFokus

Jag kan bara vara mig själv och ingen annan, därför gör
jag det jag älskar just idag!

Eija
2009-07-21 02:57
#15

#14. Kram tillbaka Kerstin…..

Ja, nog har man gått igenom sin skärseld allt….men idag är det lugnt….har nog kunna äntligen släppa denna börda….det var jobbigare förr….hade ju så mycket att vara arg på…..

Kände som att tack vare honom så hade jag trampat rakt in i samma fotspår som jag trodde jag kom undan från, när jag väl kom därifrån….

Min önskan var ju att få komma till mamma igen….hade ju under alla år haft henne för näthinnan…ville inte släppa taget liksom…ville inte heller tro att det var min o min brors fel att hon lämna oss till pappa….hon visste ju hur han var….men ändå så minns jag att jag ofta funderade i början vad jag hade gjort för fel….

Och jag hitta felen må du tro….tänk så naiv man var….men barn tar ju på sig skulden….Jag var ju en vilde, …hade energi för två…../mamma har berättat att av oss fem syskon så var jag den vildaste, satt alltid i trädtopparna…så hon hade  haft hjärtat i halsgropen många ggr, för min skull/…så det var därför….var min tanke….Fast jag kunde inte komma på varför min bror hamna där med…..för mina ögon var han lugn och sa aldrig emot eller så….

Hur som helst, så vart det till mamma jag fick komma via myndighetens försorg…..men det blev en besvikelse…hon var omgift och jag hade fått en lillsyrra, som var tre år, och så fanns mina två småbröder där, som jag inte heller kände längre….

Jag fick tyvärr veta genom en kompis att min mamma hade suttit o beklagat sig för min hemkomst…hennes man var inte alls glad för det….han hade sagt något om att…jaha, nu skall man få ta hand om en stockholms unge oxå…..säkert en jäkla ligist…

Så då var ju saken redan klar när jag kom….kände mig inte alls välkommen….så återigen så kände man sig så oälskad o ovälkommen…..därför så blev jag så lätt offer för den killen jag sen träffa samma sommar jag kom till mamma…bodde bara ett halvår hos henne, och flytta in till killen och hans mamma, för han bodde hemma…och strax efter det så flytta hon med hela sin familj till en förort till Sthlm….så det var lustigt det med. Jag kom därifrån och hon drog dit….fast det berodde på arbete som hennes man fick där.

Men jag o mamma har snackat igenom allt detta senare. för jag har krävt svar på alla mina frågor till henne….det har varit tufft, och jag var väldigt tuff mot mamma med….för hon ville inte gärna prata om dessa tider….hon kände sig som en svikare, har hon berättat….

Ja vi fick iallafall rensa bort allt som var mellan oss…och idag är vi de bästa vännerna….och jag älskar min mamma över allt…skulle inte vilja ha någon annan….

Tänk va mycket som har kommit fram om hur man märker på barn att dom mår dåligt hemma….för man är nog ganska så duktig på att dölja sådant….men just detta att man skär sig på armar är ett bra tecken…..

Jag gjorde det, men förstod inte egentligen varför….när jag hade flyttat till mamma, så såg en kompis till mig  det och tyckte att det var häftigt så hon gjorde likadant…bara det att hon hade det bra hemma….men hon trodde att det var en modegrej, att man gjorde så i stockholms trakterna…..och jag höll ju god min…

Ja, du jag har som sagt var gått igenom både det ena o det andra…men som sagt var så har man lärt sig mycket oxå….och därför så är jag mycket glad över om jag kan bidra med någon form av hjälp av mina berättelser….

Kram/Eija

[marion69]
2009-07-27 19:28
#16

Tack för att du delade med dig! DU är stark. kram

MoiraIne
2009-08-17 00:32
#17

#11

Jag är inte särskilt hård. Det jag beskriver än en känsla av att det är svårt att vara stark utan att för den skull vara hård - det är förmodligen lättare att bara vara hård. Men att bara vara hård funkar inte när man har barn, och det är heller inte särskilt nyttigt känslomässigt tror jag. För då stänger man ju bara av känslorna, utan att jobba med dom vilket behövs för att på nåt sätt komma vidare…

Har kikat in på din hemsida. Det är en träffsäker rubrik - frågan ställer sig nog dom flesta som råkat ut för såna saker.

Du är stark du med, efter vad jag förstår. Och utan att vara hård, för då skulle du inte varken kunna eller vilja hjälpa andra. Jag beundrar dig!

Loveferrets
2009-08-17 03:45
#18

#17, har oxå haft det som du, dock inget jag vill gå in på här med den liknar din historia. Hoppas du finner en inre styrka att gå vidare trots alla svåra och jobbiga stunder, lider i tyshet med dig och skänker dig en bamsekram.

pernillaa
2009-08-17 19:28
#19

#17! Du ska ha tack för det! =) Dock mår jag för dåligt nu för att riktigt orka ordna med sajten. Den får ligga på is ett tag helt enkelt men den ska bli av

Jag hoppas att allt löser sig för dig!

Ha en bra dag! // Pernilla

Upp till toppen
Annons: