Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 1955 ggr
Thefeather
2009-04-20 15:37

Är jag fri nu?

Hejsan

Jag har läst lite är inne, och känner i gen mej i lite.

Har varit i hop med min man i tio år, vi har varit gifta sen 2004. Nu är det äntligen slut.

Han har inte slagit mej. Men det är väl också det enda känns det som.

Vi har en gemensam son som är 7 år. Pga honom så har vi försökt i ett antal år, eller JAG har i alla fall försökt.

Det första problemet var att han fick utbrott och försörde grejor. Om vi bårkat eller det var något annat. Om något gick på tok och han blev arg. Han fick utbrott och slängde dörrar och kastade och förstörde grejor. Men han blev alltid ledsen efteråt och sa själv att han inte ville göra så.

Jag har också tänkt som så att jag är lite extra känslig då jag under min uppväxt faktsikt blev slagen av min mor. Även om den psykiska nedvärderingen från mor var jobbigare. Men jag var ju lite överkänslig just på grund av det.

Under åren blev det inte bättre. Någon gång när sonen var liten så bråkade vi lite, då kastade han verkligen igen dörren så det flög murbruk från där kaminen var, bredvid dörren. Då var sonen kanske 2 år. Jag höll honom och tröstade honom, för han blev ju rädd.

Han har också gjort liknande grejor, och sonen blivit rädd. En gång snärtade han nästan till mej med en filt, inte för att vi hade bråkat, men just då för att jag kom för nära och råkade försökra hans frisyr då vi skulle få ut sonen ur bilen. Han är dock inte alls så brydd över sitt utseende så blev lite chokad.

Just det att han alltid ångrat, och vi har pratat om det att jag inte funkar med dessa utbrott och att han lovat att söka samtlaskontakt har gjort att vi försökt lite till. Men han har aldrig fått till detta.

För ungefär 1 år och 4 månader sedan så blev jag relativt arg på honom och sa att nu får du banne mej ordna det där, som hag skulle fixat för tre veckor sedan. Detta var något väldigt viktigt för mej. Jag skulle i väg och ta emot ett stort pris på en stor prisutdelning, ungefär som en sm medalj. Han skulle odrna med sovplats hon hans föräldrar som bodde i närheten. Också att de kunde ta sonen då vi skulle på lite gala middag.

Han "snäppte" och blev skit förbannad. Då gick han dock i väg till andra änden av huset och försörde grejor. Ok, det var ju ok, då gjorde han ju ingen dirket framför mej och sonen som satt vid köksbordet. Det var bara det att han kom tillbaka, stållde sej ca 10 från mej, och skrek högt att han hatar mej, eller att jag var dum i huvudet eller något. Sonen blev ju jätte rädd och blev super ledsen.

DÄR i det ögonblicket tog min "kärlek" slut. POFF. Jag lugnade sonen. Och tvingade maken att be om ursäkt till honom. Senare på kvällen gick jag ut. Jag rinde en bakant och bara grinade i 1 h. DÄR och då tog jag beslutet att det skulle ta slut.

Men vi provade lite till. Han lovade söka hjälp.

Till saken är också att jag är sjuk och kunde inte ens ta sonen själv knappt en dag. Så det tog ju emot lite, hur jag skulle klara mej själv.

I fjol vår åkte maken iväg på jobb. Det skulle från början vara jobb i en eller två veckor, sen lite länge hemma. Men det blev 7-16 jobb och ingen möjlighet att komma hem. Vi var inte överns om att han skulle åka. Men det gjorde han. Då beslutade jag också mej för att vi skulle skiljas.

Jag mådde toppen i 1 månad. Jag pratade med sonen också. Han var ju bekymmrad men det var ok.

Tyvärr så träffades vi när jag hälsade på släktingar vid midsommar. Bilen gick sönder. Då tyckte jag att det kändes som om känslorna var tillbaka. När allt andra bekymmer var borta.

Vi sålde huset, han hjälpte ju inte så mycket och lovade mycket som han inte höll. Men vi flyttade till där han kjobbade i höstas.

Han har fortfarande inte sköt hjälp. Nu för två veckor sedan fick han ytterligare ett utbrott (han har fått det innan också). Men skillnanden denna gång är att han avsiktligt kastade en sak mot mina kattungar. Det var bara tur att det inte landade på dem, 6 veckor och de hade ju dött. DÅ skrek jag på honom i 5 min att han skulle ut. Han var förbannad och han försöra massa grejor, och var väldigt hotfull mot mej. Jag trodde då att han skulle slå mej.

Han åkte i alla fall.

Jag tröstade sonen och vi lugnade oss. Även om jag var väldigt väldigt rädd den dagen och ett par till dagar. Han hade ju nyckel. Sov inte så gott.

Nu är det ju bestömt att vi ska splitta. Jag lät honom dock sova här ett par nätter, kände mej ju dålig som bara kastade ut honom.

Nu är det så att under minst 6 års tid har han "missbrukat" porr. Det är så att han vet att jag inte klara det, och att det var otroligt kränkande för mej och att jag mådde väldigt dåligt att han kollade på detta. Han lovade och ljög mej rätt upp i ansiktet att han slutat under flera år. Jag lärde mej att kolla datorn. I början var det bara så att jag råkade snubbla över det. Men då han ständigt ljög, så blev det en mani att hålla koll. Gång på gång upptäckte jag. Nu var vi på famlijerådgivning för ca 1 år sen. Då tror jag att han förstod hur jag mådde av det, och slutade. Men då min tillit redan var borta så var det ju egentligne redan då kört. nu när jag lät honom sova och bo här tills han löst boendet så råkade jag se på historiken att han kollat på porr. Medans jag var hemma och sov. Jag blev så skitförbannad och sa rakt ut att händer det igen så åker du och din dator handlöst ut. Så länge han bodde under mitt tak så.

Ja, det dröjde inte många dagar. Nu kollade jag verkligen. Jag kastade inte ur hans dator. Men han fick banne mej inte sova här. Han kom bara med nån otroligt barnslig förklaring att han ju inte surfat (han hade allt på ett usb minne såga jag då), det var ju bara det jag förbjudit han att göra.

Jag och sonen mår så mycket bättre när han inte finns här längre. Nu har han snart en egen lgh. Han får flytta in till helgen. Sonen är glad och är inte så fundersam längre.

Men jag kan endå inte låta bli att känna att jag är dum som bara kastar ut honom.

Jag känner ju ingen mej i en del som handlar om misshandel. Även om han inte slagit mej, så har jag ju verkligen kännt att det hade kunnat sluta så. Vi har ju gått på familjerådgivning här också. Hon skickade honom till mansvåld, nån sån mottagning. Det kändes bra. Hon tog det på allvar och verkade också se det jag sett.

Läste också under tråden med varningstecken. Just att han blir aggresiv och sen är ledsen och ångrar det efteråt. Att det är ett tecken som man ska se upp med.

Nu till sist vill jag tacka alla som faktiskt har läst i genom tråden. Jag tror jag mest behöver skriva av mej. Även kanske få bekräftelse.

Annons:
Jennifersthlm
2009-04-22 13:49
#1

Bra gjort! Jag läste allt och måste säga att du är stark och fortsätt stå för din sak!!!

Skickar ett gäng styrkekramar så du orkar vidare…

Hawknestgrove
2009-04-23 13:29
#2

JA och låt honom inte komma igen och sova hos er. Ska han träffa sin son, så kan du ju inte neka, men inte hemma hos dig. Byt lås och släpp aldrig in en sån psykopat igen. Slänga grejer på oskyldiga kattungar…. Fy!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

MIRJAMI
2009-04-25 04:27
#3

Jag tror att du har tagit ett stort steg och ett bra sådant. Nu har du ditt och han har sitt…..men se upp att han inte ska kunna börja kontrolera dig och sonen m.m Jag hoppas att han ska få upp ögonen och få verkligen hjälp för sitt betende.

Jag är helt säker på att du och sonen kommer att klara er alldeles utmärkt!!! Lycka till med dit nya liv!!

Hawknestgrove
2009-04-26 17:05
#4

Ja och Mirjami är perfekt person du kan ta råd av. Hon har haft ett nästan parallellfall.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Kerstina-61
2009-04-29 18:57
#5

Oj, vad du gått igenom. Vilken seger för dig och sonen nu när ni får eget boende i lugn och ro!

Är ett stort steg att ta i synnerhet då man inte är frisk.
Du är trots allt stark och det man klarar det stärker mer.

Önskar dig stort lycka till!
Styrkekram!

Kerstin

Kerstin, Medarbetare på Spiritualism IFokus

Jag kan bara vara mig själv och ingen annan, därför gör
jag det jag älskar just idag!

Markegard
2009-05-15 02:30
#6

Jag ramlade bara förbi denna sajten, men läste det du skrivit och jag önskar er allt gott. Och jag tycker du har varit stark och modig.

Lycka till med allt..!

Annons:
Hawknestgrove
2009-05-17 21:08
#7

Hoppas att allt är bra med dig. tänker ofta på dig, kanske just p g a kattungarna……

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: