Annons:
Etikett10-när-ska-jag-gå-vägen-tillbaka
Läst 2485 ggr
[rore]
9/29/09, 12:00 PM

Viljan till förändring

den måste finnas för att kunna bryta det negativa mönstret som styr vårt förhållnings sätt.

Jag vet det . Jag har varit där, långt ner utan självförtroende och så gott som hjärntvättad.

Ett offer för omständigheterna.

Det finns vägar ut. Även om det verkar vara de mest otäcka vägarna, eftersom vi inte vet var de leder oss.

Kruxet med att komma till insikt med just offer rollen är att förstå, att jag just i dessa situationer lämnar över mitt liv till min plågoande.

Jag själv låter detta ske. ( Nu skriver jag ur vuxen perspektiv, Barn har ingen val möjlighet att välja sin väg i utsatta situationer).´

Dessa ord är inte menat som en anklagelse, utan för mig är/blev den en ren sanning.

Den gjorde förbannat ont och den insikten tog år för mig att se och landa i och verkligen förstå att ansvaret för hur andra behandlar mig, ligger helt och hållet hos mig själv.

Jag måste förändra mina tankar om mig själv.

Annons:
Hawknestgrove
9/29/09, 3:19 PM
#1

Tack för dina ord. De är väl valda och bör läsas många gånger om av dem som tycker de sitter kvar i ett hopplöst Limbo

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Loveferrets
9/29/09, 9:55 PM
#2

Sant som det är sagt.

Hoppfull
10/2/09, 4:42 PM
#3

Precis så är det ju rore, men hur får man någon annan att inse det?

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[rore]
10/2/09, 4:47 PM
#4

#3

Det går inte.

Jag var själv tvungen att komma på det.

Jag hade vänner som stöttade mig, men till slut kände jag mig dum

inför dem.

Eftersom det var samma visa hela tiden. År ut och år in.

Då drog jag mig undan i stället och levde i förnekelsen av hur det var och hur jag mådde.

Det går inte att tvinga in den insikten i någon, som inte ännu är där.

Men när den dagen kommer. När h*n  tar klivet ut, så kan vi göra massor för att stötta och hjälpa.

Hoppfull
10/2/09, 4:50 PM
#5

Nej det var väl det jag anade… jag har en syster som lever så och hon bara drar sig undan mer och mer om man försöker få henne att se hur hon gör mot sig själv och sina barn. Det är väldigt svårt och ledsamt att stå bredvid och titta på när människor man älskar far illa! Gråter

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[rore]
10/2/09, 4:55 PM
#6

#5

Det är fruktansvärt.

Maktlösheten river inom en och man vill så väl.

Det man möts av är tystnad och flyk

Man står framför en orubblig mur till människa, som vägrar inse verkligheten.

 Men när den dagen kommer. När h*n  tar klivet ut, så kan vi göra massor för att stötta och hjälpa.

Annons:
Hoppfull
10/2/09, 6:01 PM
#7

*suck* ja jag vet ju det så väl… jag väntar på hennes språng!

Kram rore!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[rore]
10/2/09, 6:03 PM
#8

Kramar tillbaka Hoppfull.

Hawknestgrove
10/4/09, 11:21 PM
#9

Hoppfull, har inget hänt där? Det finns ju barn i förhållandet. KAn inte hon göra något, så måste de som är utanför göra något för barnens skull!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: