# Hej! jag är ny här.. Author: Lindansare Jag har diagnostiserats som svår PTSD, med tillhörande ångestsjukdomar samt Dissociativ Identitetsstörning. Jag lider olika varje dag. Jag går i psykoanalytisk terapi hos en manlig (!) terapeut som är 63 år, har pluggat i USA många år och är expert inom ämnet. Jag är på en psykotisk mottagning då jag feldiagnostiserades som nittonåring som schizofren. Jag går kvar efter många år pga min underbara terapeut som jag haft i flera år nu. Jag var aldrig schizofren, jag var dissociativ. Jag äter ett flertal mediciner som ska underlätta, varje gång jag trappar ner eller byter så hamnar jag inneliggandes på psyk, vilket jag verkligen skyr. Jag har legat inlagd sammanlagt ett helt år av mitt liv, vilket jag faktiskt har ångest över. Jag är i mitten av 20-årsåldern och har gått i terapi från 12-årsåldern men då pga all cancer i familjen. Då visste ingen. Då förträngde jag. Jag berättade aldrig. När jag var nitton kom flashbacksen. När jag var nitton började delarna av mitt minne vakna i form av olika delpersonligheter och därmed sågs jag av allmänpsyk som schizofren då de inte hade bättre koll på mina symptom. jag blev förstörd, arg, ledsen och livrädd. Nu skräms jag inte längre, jag skäms inte längre. jag lever. jag är inget offer, jag är en överlevare. jag blev utsatt för psykisk misshandel i 16 år, fysiska övergrepp i 13 år och jag förträngde allt. Idag minns jag mer och mer. många försöker säga mig att det inte är lönt att rota bakåt att enda vägen är att gå vidare. Men gå vidare ifrån vad? jag måste ju minnas så jag kan bearbeta. Jag måste bearbeta så jag kan gå vidare. Jag måste rota bakåt för att kunna se framåt. /Lindansare ## Comment 1 Author: Lindansare Jag är otroligt lättpåverkad av andras stämningar och tolkar ofta in att människor tycker illa om mig fast det antagligen inte stämmer. Det är lite som om jag inte kan tro på mig själv utan att någon annan gör det först. Min integritet blev stulen och jag jobbar på att få den åter men det är svårt. Valfriheten försvann tidigt och ord har alltid lagts i min mun om hur jag SKA tycka, hur jag SKA vara osv, började redan som tvååring då mina föräldrar gick isär. Min styvmamma agerade som man gör mot straff-fångar, hon lovade en sak en dag och när jag dagen efter kom och frågade efter det hon lovat så sa hon att hon aldrig nämnt saken ens utan att jag var en lögnare som hittade på. Jag började skriva ner vad hon sagt när jag blev äldre som ett bevis för mig själv att jag inte var galen. Hon lyssnade av telefonen när jag ringde till mamma och berätta för pappa vad som sagts plus lite till. Tillslut fick jag inte ringa mamma mer än var tredje dag. Det var fruktansvärt, för ett barn saknar ju sin mamma av naturliga skäl. Så det var ren psykisk terror hos pappa, men eftersom det började när jag var så liten så vart jag kuvad ända upp i femtonårsåldern då jag klippte mitt hår och färgade det, gjorde allt för att visa att jag inte ville vara en del av deras lilla utåt "perfekta bubbla". Det blev ju ramaskri och det slutade med att pappa sa att jag inte var hans dotter längre och vi hördes inte på två år. Jag saknade min pappa som jag knappt aldrig ens fått ta del av. Tillslut så återfann vi varandra och flera år senare räddade han mitt liv. Vår kontakt är fortfarande fragil, men den fungerar för att jag vägrar bli behandlad som en idiot mer. jag glider lätt tillbaka i gamla spår där jag accepterar vad som helst, men gör allt jag kan för att säga ifrån. Så det var den ena delen av historien. Pappasidan, vilken är rentutav snäll om man jämför med vad som pågick hos mamma. Men det tar vi en annan gång. Skönt det kändes att skriva av sig nu. Vill gärna ha reflektioner om någon känner igen sig och dyl. Känner mig så ensam. ## Comment 2 Author: Lindansare Bildbeskrivning av känsla.. Det är jag på bilden, har gjort den mörk så mitt ansikte inte syns så mkt. Tycker bilden har ett tydligt uttryck för hur man känner sig inombords ibland. ## Comment 3 Author: SokkerBiten Så sjukt hemskt :O DÅ jag läser sånnt här förstår jag inte hur man kan? De är så sjukt hemskt , förstår inte att folk inte tänker innan de gör någonting de förstår inte hur jobbigt man kan få det ## Comment 4 Author: Lindansare #3 Tack för att du skrev, det värmde faktiskt. Ja, det är ett mysterium att föräldrar tar sina barn för givet och tror de kan göra vad som helst utan att skada dem/köra iväg dem. Styförälder/föräldralicens? ## Comment 5 Author: SokkerBiten Jag som tycker de är sjukt jobbigt då mamma eller pappa blir arg och skriker åt mejj ...... bara av att dom gör de så börjar jag må dåligt... de du har varit med om är ennu värre... inte för jag länner dejj eller så men jag tycker ändå synd om dejj alla ska ha de lika egenteligen ingen ska behöva "lida" eller må dåligt för att ens föräldrar beter sig dåligt ## Comment 6 Author: Hawknestgrove ja tänk om man kunde adoptera bort föräldrar.... ## Comment 7 Author: Lindansare Nog har jag haft det tufft, men tycker inte det är synd om mig, kanske barnet, men inte mig idag. =) Jag är en stark individ som tar mig framåt i geggan under mig, rycker i trådar ovanför, klättrar, faller och klättrar igen. SokkerBiten; det är aldrig kul när föräldrar skriker, man får liksom gåshud även om det är varann de skriker på.. =( Tråkigt att du ska behöva stå ut med sånt! Styrka till dig. #6 Ja, tänk om man som åttaåring gick till soc och sa; Hej. jag vill ha nya föräldrar. Och så placerades man i fosterhem. Hmm.. skum tanke. ## Comment 8 Author: Hawknestgrove ja, allvarligt. föräldrar kan ju faktiskt bli av med sina ungar, om de inte klarar av dem. MEn ungar kan inet bli av med jobbiga föräldrar. det är ju faktiskt väldigt jobbigt som liten att höra bråk och skrik och misshandel, även om man själv inte är utsatt för det. ## Comment 9 Author: Lindansare Absolut är det ingen bra miljö för ett barn som växer upp och lär av vad de ser och formas efter vad de är med om. ## Comment 10 Author: ettlitetalias Jobbigt, men bra, att läsa. Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men vad är Dissociativ Identitetsstörning? ## Comment 11 Author: Eija Hejsan Lindansaren! Lova dig att kika in och läsa, så nu är jag här inne en liten sväng...blir så ledsen när jag läser det lilla du har skrivit om din barndom, mycket ser man ju mellan raderna... Man kan ju undra hur vissa vuxna tänker, dom är ju inte mogna för att överhuvudtaget skaffa barn...Känner igen mig lite i din berättels om att inte få ha kontakt med sin mamma efter skillsmässan.... För mig o min två år äldre bror, som var tvugna att följa med våran far, som bestämdes över våra huvuden av föräldrarna...vi hade ju ingen talan heller....jag var 9 år och bror min då 11.... Förstår inte ännu idag hur min mamma kunde överge oss, och lämna oss till denna man som var våran far, dom skillde sig ju för att han misshandla henne....hur tänkte hon egentligen....svaren jag har fått, är att hon trodde att vi inte skulle fara illa....hallo!!...ok, hon är förlåten från mig idag...vet att hon lider fruktansvärt för det beslutet...och jag älskar min mamma över allt på jorden, hon är så bräcklig, liten o snäll... Men våran pappa, vägra oss att ha någon kontak med mamma, och om vi så bara nämnde hennes namn så small det...jag bodde ofta ute i källare eller egebyggda kojor i skogen på sommarn....för man åkte ju ändå ut när han var på det humöret....jag var nog mer egen än min äldre bror....jag flydde, man han stanna kvar och tog emot...visst att när han väl hitta mig så blev det ingen dans på rosor direkt.....jag livet var ett rent helvete, med mycke stryk, och jag trodde länge att han inte var min far..... Jag kom till slut därifrån, när jag var 14 år...det  höll ju inte i längden att hålla sig gömd och förneka dåliga hemförhållanden när myndigheten fick tag på en ute på rymmen....äventyrslystnad...så löd min diagnos.....övervakning....och på den vägen gick det, min övervakare var inte så dum, hon fatta galoppen och tog mig på ett sätt som ingen vuxen tidigare hade gjort.....allt bara flöda ur mig...så hon ordna som jag kom därifrån.... Det är oxå en lång historia, som jag inte går in på här, men jag vill säga dig gumman , att det är ju så skönt att läsa om din styrka, att du har orkat gå vidare, du är så ung och har hela livet framför dig....jag önskar verkligen att du oxå har styrkan att inte falla i samma fallgrop som jag gjode, p g a mitt dåliga självförtroende...jag föll som en fura för första bästa kille som bedyra sin kärlek....han var tuff, kaxig och så snygg...och han valde mig....vilken ära, man flöt ju på moln... Herrejisse, inte undra på att ha valde mig framför de andra, det var ju för att han kände nog på lukten, vilken rädd o osäker tjej/unge jag var...mig kunde han manipulera, lura, slå om det behövdes, vara otrogen mot, och inte minst göra med barn...då är man ju fast....Vilken idiot jag var....Ångrar aldrig mina barn, men allt det andra.... Så jag ger dig ett råd, om du kan hålla så gör det....var aktsam o försiktig så du inte hamnar i fel famn....önskar dig all lycka i framtiden....kram från mig/Eija ## Comment 12 Author: Lindansare Tack för dina ord, Eija. De värmer så ofantligt en tung morgon som denna.. Ditt råd är bra, bäst. Men tyvärr har även jag ramlat i ormgropen ett par ggr och nyss. Denna gången var värst, för jag borde sett det komma.. Skrev här när jag var fly förbannad på mannen i fråga. ÄR, är arg. [http://misshandel.ifokus.se/discussions/4d98c4a2c5c6a7663d000b76-arg-nu-far-det-vara-nog-med-oversittarfasoner-#discussions-1](http://misshandel.ifokus.se/discussions/4d98c4a2c5c6a7663d000b76-arg-nu-far-det-vara-nog-med-oversittarfasoner-#discussions-1) Jag vill bara ha mina saker så kan han göra vad f\*n han vill sen.  Ingen fysisk misshandel direkt så, men jag är så brutalt manipulerad att jag blir mörkrädd. Att jag inte såg?! Jag fattar inte.. Och jag öppnade mig så mycket för honom, jag hade sådan tillit så när han nu ballar ur och sökt sig bort från mig känner jag mig helt tömd på något bra. Något som var Mitt. Han är som en kvinnoskövlare, smörjer och ställer sig in (de som är föör bra för att vara sanna kanske oftast faktiskt ÄR det?), för att plocka vad han vill ha, när där inte finns mer att hämta, ja då går han till närta. Börjar om.. osv. En gissning. En tung, skräpfylld Lindanserska. Idag blir nog tyvärr inte bättre än igår. Och nu hittar han på massa saker att jag skulle sagt att han "fått" vissa grejer jag LÅNAT ut osv. Alltså vi bodde inte ihop, vi hann inte träffas mer än några månader.. TUR det iaf!!