Annons:
Etikettlevnads-historier
Läst 4360 ggr
Linda79
2008-07-21 23:44

Vägen ut

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

En sann berättelse om att leva med en vålds- och våldtäktsbenägen man och att hitta en väg ut...

Vägen ut

Det är tidig sommar år 1997 och jag hade precis avslutat åttan. Jag bodde i familjehem tillsammans med andra ungdomar som kom att bli en del av min familj. Min styvsyster Vilma som var en dotter i familjen jag bodde hos hade en vän som hette Johan. Hon tyckte att han hade varit singel för länge och att vi skulle passa ihop trots min unga ålder. Och det var ju coolt att han hade bil och körkort.

Jag bodde i familjehem tillsammans med andra ungdomar som kom att bli en del av min familj. Min styvsyster Vilma som var en dotter i familjen jag bodde hos hade en vän som hette Johan. Hon tyckte att han hade varit singel för länge och att vi skulle passa ihop trots min unga ålder. Och det var ju coolt att han hade bil och körkort.

Jag var inte så intresserad just då för jag blev skrämd av att han var så mycket äldre. Jag var ju bara 15 år skulle bli 16 år i vinter. Johan förbi en dag när jag skulle ut och cykla och han visslade på mig lite sådär diskret. Jag rodnade för jag tyckte att det var lite spännande ändå. Farligt och med en tydlig åldersgräns. Jag var som alla tonåringar lite förvirrad och ganska lättpåverkad. Med andra ord…naiv.

Jag cyklade iväg och han satt kvar i sin volvo, började sakta köra efter mig och när jag åkt en halv mil så tutade han på mig och frågade om jag skulle åka med honom i hans bil istället. Jag tvekade ett tag men sa till slut ja. Så började vårat förhållande…

Jag var inte oskuld men jag var ej heller redo att vara med en man på långa vägar, ville läka min själ först och se vad jag ville med livet. Jag och Johan hade varit tillsammans i ca 2 månader när han ville att vi skulle vara intima med varandra. Jag sa nej, han accepterade inte det utan tjatade och tjatade tills jag gav med mig och jag kände mig tvungen för att han skulle stanna kvar. Trots dessa varningssignaler så förlovade vi oss den sommaren.

Första året med Johan så var allt ganska bra och han var "normal" på sitt egna lilla sätt. Han var analfabet och 23 år. Tyckte det var pinsamt att jag fick stava åt honom ibland när han skulle fylla i blanketter.

Ett år senare

Till midsommar skulle vi fira ett-årsförlovning, men det hade hänt en del förändringar i hans sätt mot mig. Han hade börjat dricka ganska ofta och åka iväg på små uppdrag till en kvinnlig bekant som höll på med droger. Jag började misstänka att han också hade börjat missbruka igen trots att han förnekade det. Han började bli bestämmande över mig och ville att jag skulle sova hos honom oftare och han kvävde mig och det jag ville med livet.

Jag kände mig rädd av den snabba förändringen i hans personlighet. Sakta men säkert övergick hans övervakning av mig i sjuklig besatthet och han skulle veta var jag hade varit samt gjort under dagen och vem jag hade träffat.

Jag kände mig förföljd av honom. Ibland tog han hårt om mina handleder och blev svart i ögonen och jag blev så rädd att jag inte vågade annat än att lyssna på det han tyckte var bäst för vårat förhållande. Så länge han inte slog mig med knytnäven trodde jag att det var okej att han var hårdhänt. Han sa ju att han älskade mig…

Det kom en dag den sommaren då jag skulle ut på äventyr med min fosterhemssyster och min styvsyster och då var det utan Johan. Han sa att han var orolig för mig och ville komma med. Men min fosterhemsmamma sa att detta var bra för mig, att komma iväg med tjejerna själv.

Jag åkte iväg och campade på öland och mitt i allt bestämde jag mig att livet skulle vara bättre utan Johan, för när allt kom omkring så var jag inte så lycklig och särskilt inte som han hade blivit våldsam och krävande. Jag bröt med Johan via telefonen och han grät som ett barn. Jag kände mig så elak, han var manipulativ och fick det hela att kännas som att allt var mitt fel.

Han hulkade och sa att om jag gav honom en chans så skulle han bättra sig och visa att han verkligen älskade mig. Han sa att om jag lämnade honom så skulle han sluta äta helt. Jag la på luren och började gråta. Min styvsyster stod brevid och tog sina armar om mig.

Hon ville inte tro på det jag sa om Johan men hon ville heller inte tro att jag ljög. Han var trots allt hennes kompis och min syster. Svår sits. Vi hade några härliga sommardagar och flörtade runt lite smått. Jag kände mig fri som en fågel! Några dagar efter äventyrets början vaknade jag av att en bilmotor brummade utanför villavagnen och jag blev med ens kall i magen. Det knöt sig. Johan!!

Johan stod där utanför och knackade bestämt på dörren. Han hade åkt många mil för min skull och han ville att jag skulle ta tillbaks honom. Jag sa till honom att jag inte ville, men då radade han upp massvis med enligt honom bra anledningar och en av dom var att han inte klarade sig utan mig. Jag blev så påverkad av hans ord och hans lismande sätt att jag till slut gick med på att ge det en sista chans. Han såg ju så förstörd ut…

Jag fick därefter genomlida nästan ett helt år med förnedring, blåmärken på handleder och våldtäkter av min egen pojkvän. Vem skulle tro på mig om jag sa det? "Min pojkvän våldtar mig". Mitt liv kändes meningslöst, som att jag kunde lika väl dö. Vem skulle sakna mig? Ingen…Ingen förstod vad jag gick igenom. Jag försökte ta mitt liv genom att hoppa framför en bil men en räddande ängel drog mig därifrån.

Jag började fundera och försökte hitta kryphål så att Johan och jag kunde leva tillsammans. Jag trodde dum som jag var att ett barn skulle kunna rädda vårat förhållande och att han skulle känna mer medlidande och bli mer kärleksfull. Jag var ju själv inte gammal. Endast 17 år och så lättpåverkad. Jag frågade Johan om han ville ha ett barn, hans svar var nej.

Jag blev trots det med barn ett kort tag därefter och jag var på ett besök på ungdomsmottagningen då jag fick positivt på testet. Jag var rädd men samtidigt hoppfull om en bättre framtid med Johan och barnet. Jag hade bara ett hinder, jag bodde i familjehem. Hur skulle det gå?

Jag berättade för min familjehemsmamma att jag var gravid och att jag tänkte behålla det. Hon var så ledsen och hon ville inget annat hellre än att jag skulle få ha det bra i mitt liv. Hon menade att det skulle jag inte få med honom. Så rätt hon hade ändå. Hon sa att jag skulle förmodligen hamna på ett mamma/barnhem för att jag var så ung och dessutom bodde i familjehem.

Hon sa att för mitt bästa skulle jag ta abort. Jag grät i över en veckas tid och tog ett väldigt svårt och tungt beslut. Jag skulle ta abort och jag skulle bryta med Johan för gott. Min lycka fick vänta tills den verkligen var menad och när den kunde få växa och gro i trygghet och av ärlig och uppriktig kärlek. Jag ville leva…och jag ville för en gångs skull vara innerligt lycklig.

Jag bröt med Johan och sörjde mitt lilla älskade barn men jag visste med mig själv att barnet inte skulle få ett bra liv med en sådan far som Johan och jag hade på egen hand inte kunnat försörja barnet. Jag stod nu för första gången på länge på egna fötter och jag var både ledsnare och lyckligare än någonsin. Efter uppbrytandet blev jag utsatt för förföljelser och mordförsök. Jag polisanmälde Johan ett otal gånger för detta.

Jag beslutade mig att flytta ifrån staden jag bodde i och starta ett nytt liv med anonymt nummer. Mitt efternamn ändrades när jag gifte mig med min nuvarande man Daniel och jag ändrade mitt förnamn för ett par år sedan så han kan idag inte hitta mig så lätt om han inte har hökögon. Men det bästa av allt, jag är fri…

Jag älskar mitt liv och att leva och jag älskar mina barn och min underbara man. Jag önskar alla utsatta kvinnor mod att våga förändra sitt liv och att älska sig själva för den dom är. Ni har kraften att förändra era egna liv till det bättre.

(namnen i min berättelse är påhittade för att inte röja deras identitet)

Skrivet av Linda 2008-07-20

Av: Linda79

Datum för publicering

  • 2008-07-21
Annons:
MIRJAMI
2008-07-22 01:01
#1

Starkt gjort att du inte lätt han knäcka dig, utan du tog dig ifrån han!!!

Linda79
2008-07-22 11:02
#2

Tackar…fast alla känslor så som panik, oro, rädsla och ångest som jag hade under tiden går inte i ord att beskriva. Jag är glad att jag fick min pappas kämpaglöd=)

Tack än en gång *niger*

Hawknestgrove
2008-07-23 14:27
#3

Ja för att säga det på ett lättsamt sätt… Man behöver faktiskt dra på smilbanden ibland….

 Tappa inte sugen! Världen är full av tappade sugar!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lorelai
2008-07-24 11:04
#4

Bra berättat. Överskådligt och ärligt. En berättelse jag hoppas gör sin nytta med. ;)

Linda79
2008-07-24 11:10
#5

Ja det gör jag med…Tänk alla små naiva 16-åringar som tror att det är okej.

Tackar Lorelai!

Nicka
2008-07-27 15:03
#6

#5..Så otroligt bra skrivet, nästan som en spännande bok !! Oj, Oj,  Du tog Dig ur eländet…HURRA för Dig !

Slutet Gott, allting GottFlört..

Annons:
Upp till toppen
Annons: