Jag lovade att vänta, att orka, att förstå och älska genom allt, trots allt, så länge du försökte.

Men allt var bara spel för dig. Du älskade att trycka på mina knappar, att få mig ur balans för att sedan kunna putta omkull mig mentalt. Varje gång reste jag mig upp igen. Vilken perfekt leksak, som en sån där gubbe man ger till småbarn som pinglar och vickar omkull när man rör den men alltid kommer upp igen eftersom den har en tyngd i botten.

Den leksaken var jag. Och du var precis lika hänsynsfull, insiktsfull och ansvarstagande som en sexmånaders bebis.

Vad du måste ha uppskattat leken. Så perfekt att hitta mig som hade den tyngden i form av självkänsla och styrka som krävs för att ständigt resa sig. Det hade inte alls varit lika eggande om jag helt enkelt legat kvar. Nej, tillfredställelsen låg i att hur hårt du än knuffade så kom jag upp igen till slut. Från början räckte det att bara se att du kunde få mig att vicka en millimeter åt något håll men allteftersom så började du ta ut din smärta och dina problem på mig, som en boxboll att slå på i frustration. Du slog hårdare och hårdare, lika delar skräckslagen och nöjd över att jag gick att driva så långt. Du kunde inte sluta utan måste se HUR långt det gick att gå, som en beroende, lika hjälplös i sitt missbruk men därmed absolut inte oskyldig. Livet är fullt av medvetna val, det här var dina.

När du knockat så hårt att leksaken slog i huvudet och ändå kom upp blev du arg. Det blev prestige. Du började känna dig som någon slags förlorare och ju hårdare du slog desto värre kändes det och desto hårdare var du nästa gång. Nu var det absolut inte någon lek längre. Du hade tappat alla likheter med bebisars oskyldighet och det visste du innerst inne. Desto större blev smärtan. Desto hårdare slog du.

En leksak i kompakt material kan ta rätt mycket. Du filade i botten på mig för att se hur mycket tyngd du kunde ta bort innan jag slutade komma igen. Samtidigt var det en fröjd bara själva gnagandet på mitt självförtroende och min självkänsla för du kunde aldrig tåla att jag egentligen var starkare än du, klokare än du, en bättre och större människa än du. Inte för att jag tyckte mig vara allt det, men du kände det så.

I en kamp mellan din smärta och min styrka levde vi tillsammans. Till slut började du få ångestattacker då du desperat ville få ett slut på det du gjorde. Det var de gångerna du hotade att ta livet av dig, beställde skilsmässopapper bakom ryggen på mig, flyttade ut och in flera gånger samma vecka osv. Den sista lilla resten av rättkänsla inom dig signalerade kod röd hej vilt och ditt enda uttryck för det var känslomässiga kaos av utbrott. Jag var alldeles för upptagen med att hantera allt för att se det så just då. Jag höll fast vid mina löften och det var du samtidigt så beroende av, så sorgligt omedveten om att du fick allt du sa dig vilja ha, du kunde bara inte se det. Jag älskade dig. Jag älskade dig men till slut kom jag till gränsen för vad jag klarar av och då accepterade jag skilsmässa och slutförde det, trots dina försök att ändra på alla beslut fram och tillbaka.

Leksaken hade visat sig vara en människa. Den la sig ner och kröp bort från dig.

©2008 anlica