03 - Min Historia

Min historia

2015-09-28 23:21 #0 av: P3pz

När jag var 15 år precis fått ordning på mitt liv, då började jag träffa en som jag trodde var helt fantastisk. Han var ju så snäll.. eller!? 
Det dröjde inte mer än några dagar innan han var så pass kontrollerande att jag aldrig fick vara själv, han ringde från den tiden jag slutade skolan tills dess att jag kom hem och han var säker på att jag inte skulle träffa någon annan. Jag trodde såklart att han gjorde det för att han saknade mig. Det gick några veckor och sedan började han ringa och vara arg på mig hela tiden, han kunde skrika på mig för att jag träffat en kompis utan att säga det till honom eller för att jag sagt hej till en kille. Han var helt enkelt svartsjuk! 
Det skulle inte dröja länge innan han började ringa och skrika på mig dagligen, kalla mig för elaka saker, knuffa på mig när vi träffades om han blev arg, ta hårt i mig, trycka upp mig mot väggen osv och dum som jag var trodde jag att det berodde på vårt långdistansförhållande så det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop. 

Jag var så glad, äntligen skulle han återgå till den han var innan vi blev tillsammans.. Sen ack så fel hade jag..  
Jag kommer ihåg det om om det var 1 minut sedan, den dagen näven kom farandes genom luften för att för första gången träffa mig. Strax därefter föll nästa slag. Jag kommer ihåg hur jag föll ihop och tänkte att alla killar är nog såhär. 
Dagen efter bad han om ursäkt köpte blommor och lovade att det aldrig skulle ske igen, sa att han inte visste vad som farit i honom. Ung och dum som jag var trodde jag honom. 
Han älskade ju mig, det är klart han inte menade att skada mig. 
Jag viftade bort det med tanken "en gång är ingen gång". 

Det dröjde inte mer än 24 timmar innan nästa slag kom, denna gång var det hårdare och mer brutalt. Och jag gjorde precis som tidigare viftade bort det hela med en dålig ursäkt.
Jag hade tappat en nyckelknippa på golvet, vilket fick honom att sparka ner mig på golvet, sedan fortsatte sparkarna att komma. När jag försökte kräla därifrån drog han tillbaka mig i benen för att sedan stampa och hoppa på min rygg, nacke och huvud. Allt för att det kunde ha blivit ett märke i golvet av nycklarna, nu blev det inte det som tur var. 

Tiden gick och misshandeln blev allt värre, men vid det här laget var det min vardag och jag vågade helt enkelt inte lämna.. 
Skammen av det han gjort var för stor, vad skulle mina föräldrar säga, skulle folk ens tro mig eller skulle de vända mig ryggen, skulle jag förlora alla som stod mig nära!? Det var tankarna som cirkulerade i huvudet de gånger jag funderade på att lämna, för det var exakt så han hade sagt när jag långt tidigare sagt att jag inte ville vara kvar. 

Jag försökte under den här tiden gå i skolan men kunde sällan/nästan aldrig åka dit eftersom jag var full av blåmärken och sår. Och i början tänkte jag inte så mycket på det, då de flesta märkena var under mina kläder. Det var inte fören min lärare ifrågasatte varför min handled var alldeles svullen och blå som jag bestämde mig för att inte visa mig ute när blåmärkena syntes. (Den gången hade han tagit min handled som han sedan tryckt mot dörrkarmen på våran säkerhetsdörr för att sedan smälla igen ytterdörren över min handled om och om igen). Jag såg den gången min granne i trapphuset och tänkte "äntligen kanske någon ingriper", men tyvärr var min granne en feg jäkel.. Han tittade på mig när dörren öppnades för att sedan smällas igen på min handled igen och sedan låtsades han som ingenting, gick fort in i sin lägenhet och låste dörren. 
Där och då förstod jag att ingen brydde sig om mig. 

Misshandeln utvecklades till misslyckade mordförsök, han tryckte ena gången upp mig mot väggen så att jag "svävade" med fötterna ca 20 cm ovan golvet genom att hålla mig hårt i ett strypgrepp. Den gången lyckades jag få bort honom som tur var, och de gånger jag vaknade av att jag hade en kudde hårt tryckt mot mitt ansikte så att jag inte kunde andas medan jag kände hur han trängde in i mig. 

De sista månaderna fokuserade jag på att hålla mig vaken när han var hemma, sedan sov jag inlåst med min hund i badkaret medan han var i skolan eftersom jag inte vågade sova medan han var hemma.

Det gick så pass  långt en gång att han slog mitt huvud så pass hårt in i en betongvägg att jag svimmade en lång stund, han trodde då att jag var död.. 
När jag vaknade var han inte hemma och när han kom hem frågade jag vart han tagit vägen, svaret jag fick var.. "Jag trodde du var död, så jag tänkte se var jag skulle göra av din kropp". 

Men misshandeln slutade tyvärr inte där, det var inte förs misshandeln hade pågått i ca 2½ år som skolan bestämde sig för att komma hem till mig för att köra mig till BUP eftersom de förstod att något var riktigt riktigt galet. 

Den dagen de kom hem till mig, var jag trasig både psykiskt och fysiskt. 
Och det var första gången jag berättade för någon att jag blev slagen! Den dagen fick jag order att bo hos mina föräldrar i minst 3 veckor, och de tre veckorna ändrade mig. 
Den sista helgen tog jag steget att berätta för mina föräldrar, 1 ½ timme senare var jag och min pappa i lägenheten för att hämta mina saker. 
Då började han kasta sönder mina saker, och den dagen är den första dagen i hela mitt liv som jag trott att min pappa skulle kunna mörda. Men han gjorde inte mer än att tala om för mitt ex att om han inte slutade så skulle han flyga ut genom fönstret.

Idag lever jag tillsammans med en helt underbar kille som stöttar mig till fullo, jag har en dotter som snart fyller 4 år. Jag och min sambo försöker även få fler barn. 
Och jag hade inte kunnat önska mig ett bättre liv än det jag har nu. 
De dagar då jag minns fler saker som hände under tiden jag var i det destruktiva förhållandet så vet jag att min sambo finns där för mig och håller om mig för att visa att det aldrig kommer hända igen. Och det bästa av allt: Jag kan för första gången i mitt liv säga att jag är trygg, jag känner mig trygg och jag kan äntligen slappna av och njuta av mitt liv. För jag vet att skulle jag falla ner och må dåligt, så skulle min sambo hjälpa mig upp på fötter igen. 

Jag valde att aldrig anmäla mitt ex då det var för jobbigt för mig, det blev helt enkelt för mycket. Men jag har gått vidare och grubblar inte längre på det mer än när minnen kommer tillbaka, (det kan vara pga lukt, ljud, situationer osv). 
Och jag har aldrig berättat hela historien om hur det var tidigare, nu skrev jag en del av det jag gick igenom och det är ett stort steg för mig.  

Och jag hoppas att de som råkar illa ut tar steget bort medan de kan. 

Det finns ett liv efter misshandel, man måste bara ta steget och hitta det. 
Idag älskar jag mitt liv, och jag önskar att alla kunde få känna den känslan även om de kanske inte har det lätt just nu. 

"There is life after abuse. This is mine"

Anmäl
2015-09-29 11:11 #1 av: AnnaMariaK

TS, tack för din delning! När jag läser om vad Du har fått vara med om blir jag så upprörd å dina vägnar. Jag förstår att din pappa reagerade med stark vrede.

Ditt ex är som jag ser det en sadist.  En sådan som han borde sitta inne för gott. Tur för dig att Du överlevde övergreppen och att det blev till slut ordning på ditt liv.

Av din historia kan man dra slutsatser att man inte ska dölja vad man får vara med om. Din pappa hade hjälpt dig långt tidigare om han fått veta sanningen.

Jag har också levt i ett dysfunktionellt förhållande, men inte varit med om ens en tionde del av vad kom dig till del. Den mannen fick 80 timmars samhällstjänst och kontaktförbud. Din hade fått mycket hårdare straff med tanke på alla sadistiska gärningar och mordförsök.

Jag önskar dig fortsatt lycka med ditt nya liv.Blomma

Anmäl
2015-09-30 02:51 #2 av: Calcifer

Tack för att du delat med dig! 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2015-10-01 00:10 #3 av: P3pz

#1 

Det är klart han gjorde och med all rätt. Jag blev dock förvånad eftersom min pappa aldrig brusar upp sig, jag hade aldrig i mitt liv sett min pappa vara så arg som han var. 

Mitt ex är en sadist. En riktigt feg person som inte alls borde få gå fri. 

Tyvärr misshandlade han sitt ex som han träffade efter mig, när hon sen lämnade honom så sa han "du får skylla dig själv för att du är för lik mitt ex" till henne. 

Nej, man bör verkligen inte dölja det. Man bör ta emot och våga be om hjälp i en sådan situation, tyvärr lyssnade jag inte på min pappa när han sa till mig att han kände på sig att något var fel och att mitt ex gjorde mig ledsen och inte alls lycklig. Hade jag lyssnat på honom så hade jag kanske lämnat mitt ex mer än 1 år innan jag gjorde det. "/ 

Beklagar att du behövt gå igenom en sådan sak du med! Blomma
Även om en person inte går igenom fullt så grova saker som jag fick genomgå så betyder inte det att skadorna inte är desamma, för det är dom. Man behöver inte bli brutalt sönderslagen för att få men för livet, det kan räcka med en sak för att man ska behöva gå och må dåligt tyvärr. 

Jag är också säker på att han skulle fått ett hårt straff då jag vid tillfället var under 18 år och han var över 18 år och alltså straffmyndig. Men i och med att jag inte vågade och hade kraft att genomgå en anmälan med rättegång osv så blev det tyvärr inte av. 

Jag hoppas i alla fall att du mår bättre efter det du gick igenom och att du får ett riktigt fint fortsatt liv. :)

"There is life after abuse. This is mine"

Anmäl
2015-10-01 09:18 #4 av: AnnaMariaK

TS, tack för din feedback. Ja, jag har ett bra liv idag som jag delvis har skapat själv. Mina upplevelser under min relation som slutade i domstol (vi var tillsammans i 18 år) har påverkat mig på så sätt, att jag de första åren efter separationen inte vågade söka efter en ny partner, då jag var orolig för att dra till mig en likadan "manipulerare" som mitt ex. Jag kände mig hjärntvättad nämligen. Så småningom skapade jag mig en trivsam tillvaro som jag inte ville förändra med ett förhållande.

Jag har ju barn och barnbarn (som tur är inte med mitt senaste ex), hus och husdjur, syskon, vänner, ett bra jobb och många hobbies, så mitt liv känns fullständigt på något sätt. Och jag är frisk och orkar mycket.

Många kvinnor som inte vågar ta sig ur en usel relation är "hjärntvättade" av sina plågoandar och tror inte på sina egna förutsättningar. Men kvinnor KAN!

Jag är ett bra exempel på detta och jag märker att mina ensamstående arbetskamrater känner sig inspirerade av mina förehavanden och gör val som de tvekade att göra under många år, som att köpa hus t ex.

Anmäl
2015-10-01 19:07 #5 av: P3pz

Det är bra. :) 

Ja jag anser att det är viktigt att man hittar sig själv innan man hittar en ny partner, man ska känna sig själv och kunna vara självständig innan man letar efter en ny partner. 

Har man blivit manipulerad på ett sådant sätt är det viktigt att man hittar tillbaka till sig själv annars riskerar man att falla tillbaka i gamla mönster. 

Och trivs man själv då behöver man inte ha någon annan vid sig om man inte vill, det är viktigt att man gör det som känns bäst för en själv.

Kvinnor kan definitivt! Och jag tycker du ska vara stolt över dig själv som klarar av och ser din egen förmåga att vara just självständig. Det är inte många som faktiskt inser hur mycket de är kapabla till bara de har viljan för det. 

Jag själv är uppväxt och lärd att vara självständig och att kunna själv. Min sambo är förvånad över hur mycket jag klarar själv. Han säger att till skillnad från hans tidigare relationer så gör jag det jag vill ha gjort, jag behöver inte be om hjälp för att renovera lägenheten t.ex, utan vill jag det så gör jag det. Vill jag ändra något eller laga något på min bil då tar jag nyckeln till garaget och fixar det själv.

Många gånger är det jag som får hjälpa min sambo med saker som han behöver få fixat.

Jag hade tänkt leva helt själv med min dotter tills jag träffade min nuvarande sambo, men så kom han in i mitt liv och passade bara så väl in.

Det var liksom som att han var den sista pusselbiten för att jag skulle kunna gå vidare helt i mitt liv, så pass att jag lever med principen "man lever bara en gång så lev livet fullt ut". 

Sen har han varit ett stöd för både mig och min dotter när jag legat inlagd på sjukhus, varit sjuk och haft ont. Det är till och med så att min dotter kallar honom för pappa trots att han inte är hennes biologiska pappa. 

Idag lever jag ett ganska spontant liv och gör det som faller mig in för stunden, vilket också är skönt då varken jag eller sambon vill ha en helt vanlig "vardag" i livet.

Så nu har jag startat mitt nya projekt nämligen att bygga en banbil, just för att det för mig är en bra terapi.

 

"There is life after abuse. This is mine"

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.