Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 2126 ggr
Rödluvan
12/30/14, 9:24 PM

Självskadebeteende

Jag började att sticka mig själv med en säkerhetsnål när jag va 9 år, sen när  jag var 13 började jag att skära mig istället och när jag blev 18 började jag att överdosera mina mediciner eller alvedon så att jag var tvungen att åka ambulans till sjukhus, detta gör jag fortfarande ca en gång varannan månad. Min fråga är nu: Är det någon mer här som har utvecklade ett självskadebeteende under tiden som misshandeln pågick (fysisk eller psykisk) eller efteråt och hur gör ni för att sluta?

Annons:
jela96
12/31/14, 9:44 PM
#1

Jag utvecklade självskadebeteende under tiden min låtsaspappa misshandlade mig så jag vet hur det är. Jag skar mig i flera år och har hamnat på sjukhus många gångar pga. överdos av mina mediciner. Jag vet faktiskt inte hur jag slutade men tror de var för min nuvarande pojkvän som jag såg besvikelsen hos när jag hade skadat mig själv, så jag slutade. Men han har mina tabletter och delar ut de jag behöver så jag har ingen chans att överdosera. När det var som värst tog han även nyckeln till toaletten så jag inte kunde låsa in mig och skära mig.

Missa inte Månadens dvärgkanin  - Sajtvärdinna på dvärgkaniner
Bunnysta@instagram

Rödluvan
1/1/15, 11:20 AM
#2

jag slutade också att skära mig för att jag hatade den besvikelsen som jag såg hos min dåvarande pojkvän, medicinöverdoser är lättare att dölja, inte lätt men lättare. Jag får inte hämta ut mina mediciner själv längre och en sjuksköterska från vårdcentralen delar mina mediciner två gånger i veckan men vill man verkligen så går det alltid att hitta mediciner, om inget annat så alvedon.

Är glad att du har en pojkvän som bryr sig så mycket om dig! 🙂

Calcifer
1/2/15, 12:35 PM
#3

Alvedon kan jag direkt säga till dig bara kommer göra att du dör en långsam död av leverskador som tar månader och gör förjävligt ont. Så det tycker jag du ska lägga ner direkt.

Jag vet däremot vad du menar att överdosera på andra tabletter, min mamma sköter mina och ger mig bara för tre dagar i taget för då finns det ingen direkt fara i om jag tar alla på en gång. 

Det är jättesvårt att komma ur ett självskadebeteende, jag är 26 och har egentligen haft det sedan jag var 4-5 år, men det har skiftat i metoder från år till år. Professionell hjälp är det bästa tips jag kan ge, att de fokuserar på varför du skadar dig själv, och hur du kan ta dig ur det med deras hjälp.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Rödluvan
1/2/15, 9:53 PM
#4

#3 Jo jag vet, ibland gillar jag att risken finns med Alvedon (inte smart jag vet). Varje gång som jag har tagit Alvedon så har jag fått ligga på IVA med acetylsycteindropp ca ett dygn, men har för mig att det är dåligt för t. ex. njurarna så det är inte särskilt bra ändå.

Har fått mediciner av andra när jag inte har lyckats få tag i mediciner från apoteket, det står på mina recept att jag måste ha sjukvårdspersonal med mig och de tar medicinerna till vårdcentralen direkt. Så jag hamstrar ibland mediciner men det tar ett tag och 90 % av dagarna måste jag ta dem ändå.

Har haft flera olika psykologer men de har inte försökt att ta reda på varför, bara försökt "bota" mig, för de har alltid pratat med mig som om det var något fel på mig och att jag måste fixas inte hjälpas. Har sökt både DBT och KBT men fått avslag på båda för psyk säger "gå till hab" och hab säger "gå till psyk. Det känns så hopplöst.

Calcifer
1/3/15, 3:04 AM
#5

Jag tycker det låter som om du kanske behöver läggas in några nätter, för att visa hur dåligt du mår etc. Jag vet att JAG t:ex behöver det, men i min stad är det inte det lättaste för den är så liten och de förklarar inget för en även när jag specifikt försökt få dem att beskriva hur allt går till.

Kan det vara ett alternativ? Att fråga hur det går till? För är du där frivilligt får du gå hem exakt när du vill, om du inte skulle gilla det.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Rödluvan
1/3/15, 10:30 AM
#6

#5 Jag har varit inlagd mer än jag har varit hemma de senaste fyra åren, på både BUP,  allmäna avdelningar, psykos avdelning, avdelning för bipolära och framförallt på en avdelning för personer med neuropsykiatriska diagnoser (jag har asperger).  Jag har varit inlagd både frivilligt och med LPT. Men jag har inte träffat någon bland personalen som verkligen VILL lyssna, det känns som om de är där bara för att få betalt och umgås med sina kollegor. Det är så frustrerande, man måste vara psykotisk för att få hjälp men då blir man bara bältad och får sprutor. De säger att det är öppenvården som ska hjälpa en på lång sikt.

Annons:
Allt oviktigt
2/4/15, 7:00 PM
#7

#5 Så fungerar det inte. Bara för att man frivilligt söker hjälp så är det inte fritt att gå när man vill. Anser läkarna att man utgör en fara för sig själv eller andra så blir man inte släppt. Då blir istället HSL konverterat till LPT

Upp till toppen
Annons: