Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 3333 ggr
Thotis90
2014-12-13 12:29

Min historia

Min historia började när jag var 17 år. Jag hade precis blivit tillsammans med en killkompis som jag lärt känna genom en gemensam kompis. Vi kommer från samma by (gick bl.a. i parallellklass med hans syster), men då han är några år äldre hade han flyttat till Stockholm p.g.a. jobb. Till en början hade vi ett distansförhållande, men efter 3 månader kände vi att det blev alldeles för jobbigt att pendla så jag flyttade in hos honom.  Jag kände mig otroligt lycklig i början, men lyckan blev kortvarig. 

Efter att ha bott tillsammans i 3 månader började jag se antydningar till aggressioner hos honom och en eftermiddag i början av hösten fick jag smaka på hans vrede för första gången. Han hade varit på en firmafest och jag ville inte vara ensam hemma med kattungarna vi precis hade köpt så jag bjöd hem en kompis. På morgonen när alla hade vaknat gick han direkt in i sovrummet, startade datorn och bad oss att vara så tysta som möjligt. Jag och min kompis tittade på tv i vardagsrummet, men han tyckte att vi hade alldeles för hög volym och bad mig därför att sänka då han hade ont i huvudet. Jag sänkte volymen och vi började prata istället. Även då bad han oss att vara tysta och det slutade med att han beordrade mig att komma in i sovrummet. Han stängde dörren, tog tag i min käke och kastade ner mig i sängen. Han ställde sig över mig, tryckte till hårt om käken och frågade om det var för mycket begärt med lite lugn och ro. Efter det gick jag med gråten i halsen ut i vardagsrummet och min kompis såg direkt att någonting var fel, men jag vågade inte berätta vad han gjorde. Det slutade med att jag följde med henne ut på gården (vi bodde i samma område). 

Det tog ett tag innan jag kunde glömma vad som hänt och lugna ner mig. Jag försökte intala mig själv att det här var en engångsföreteelse och att det aldrig skulle hända igen, men jag hade fel. Det dröjde inte länge innan samma sak hände igen och även denna gång var alkohol inblandat. Jag försökte då intala mig själv att det bara skulle hända när han var alkoholpåverkad.

Han slutade festa och jag trodde att jag äntligen kunde slappna av. Tji fick jag! Nu började det hända slumpvis och det kunde ske när han t.ex. missuppfattade någonting jag sa eller om jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Han var nämligen en riktig latmask och eftersom han ansåg att det är viktigare att jobba och tjäna pengar än att gå i skolan och skaffa sig en utbildning fick jag göra allt i hemmet. Om jag t.ex. inte lagade mat och serverade honom kunde det sluta med att jag fick stryk. Jag var den som tog hand om allt, t.o.m ekonomin fast det var han som tjänade 94,5 % av pengarna som kom in varje månad. Han var en karl som tyckte att kvinnan ska sköta allt i hemmet, att kvinnor inte har någonting att säga till om. Jag försökte ju leva upp till det eftersom jag, av någon jäkla anledning, älskade honom (eller trodde att jag gjorde det i alla fall). Jag fick sköta i princip allt och när jag betalat räkningarna och handlat alla nödvändigheter brukade han kolla kontot för att se hur mycket han hade kvar att spendera på World Of Warcraft. Om det inte fanns tillräckligt med pengar brukade han bli så pass arg att han slog mig ordentligt. Jag minns att han vid ett flertal tillfällen tagit stryptag på mig, lyft upp mig från golvet och dunkat mitt huvud i väggen bara för att det inte fanns så mycket pengar som han hade räknat med. 

Ju längre tiden gick desto mer stryk fick jag. Jag minns att han slog mig blodig en gång för att jag inte ville ligga naken inför honom. Efter det trodde jag att han skulle sluta, men så blev det inte. Det blev i själva verket tvärtom. Misshandeln kom nu nästan dagligen och den var så allvarlig att jag fruktade för mitt liv. 

6 månader efter första slaget blev han förflyttad inom jobbet och vi kände då att det skulle bli en nystart för oss. Det kändes jättebra då  vi skulle flytta tillbaka till byn där vi båda växte upp. I början kändes allting bra och misshandeln minskade. När vi hade bott i lägenheten i 1 månad blev jag gravid (han som slängde mina p-piller). Jag var så glad över att jag skulle bli mamma, men några veckor in i graviditeten började hans aggressivitet komma tillbaka. Han kastade mig i golvet vid flertalet tillfällen och skrek:"Du ska vara jävligt glad över att du är gravid!".

En lördagskväll när jag var gravid i vecka 9 stod jag och lagade pannkakor. Jag skulle grädda den första pannkakan, men hade för lite smet som gjorde att den gick sönder. Jag lade den åt sidan och när han kom in i köket och såg detta sa han:"Varför har du kastat den? Jag kunde ju ha ätit upp den!". Jag svarade i vanlig samtalston att jag inte kunde veta det. Han blev då rasande, tog tag i min käke och tryckte till tills jag fick så ont i kinderna att jag knappt kunde gapa. Han tog sedan tag om min hals, lyfte upp mig mot kylskåpsdörren, lyfte mig genom köket så att jag knappt kunde andas, dunkade mitt huvud i dörren till som gick mellan köket och sovrummet, kastade mig på golvet och sparkade på mig. Jag skrek av en ren reflex varpå han skrek:"Skrik som om jag håller på att döda dig. Gör det bara!".

Efter den kvällen rasade allting samman och jag ställde ultimatumet: sök hjälp eller förlora mig. Han blev inlagd på psyk i Säter, men ljög om varför han var där… Han fick antidepressiva som gjorde att hans humör blev ännu värre. 

Jag valde till slut att göra abort och lämna honom (försökte lämna honom 4 gånger innan jag stod fast vid det). Jag kände att jag inte kan utsätta mitt barn för det enorma lidande jag fick utstå, för jag är övertygad om att han skulle behandla barnet likadant. 

Det tog mig 1 år innan jag klarade av att lämna honom och så här i efterhand känner jag att det var det bästa beslutet jag någonsin har tagit i mitt liv. Jag lever idag tack vare att jag orkade ta mig därifrån. 

Jag valde att göra en polisanmälan 3 månader efter att jag lämnade honom och han är idag dömd för grov kvinnofridskränkning. Jag lämnade honom september -08 och har tack och lov inte träffat någon aggressiv efter honom.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Annons:
Aleya
2014-12-13 12:39
#1

Jag är glad att du lämnade han. Och jag hoppas att du och alla vi andra som upplevt detta slipper hamna i samma sits igen. Kram till dig!

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Juel70]
2014-12-13 12:53
#2

Åh fy vad du fått få igenom, och alla som blir misshandlade 😕 Jag har själv varit ihop med en psykopat som misshandlade mig och var enormt svaftsjuk och kontrollerande.  3 månader verkar vara en "magisk" punkt där mannens vrede börjar visa sig, så var det i mitt fall också och efter att jag flyttat hem till honom.

Min kille gjorde också så som ditt ex gjorde.. att lyfta mig upp runt halsen mot köksskåpen så att mina fötter inte nuddade golvet.  Han bröt revben på mig genom att "knuffa" omkull mig på golvet.  Jag minns att jag fick ljuga för mina barn och säga att jag fått en tv över mig av misstag. 

Jag är tacksam att jag inte fick några inre blödningar i hjärnan pga alla gånger jag slog huvudet hårt i golvet. Han var enormt stark.  Men mycket var också psykisk misshandel och kontroll. Han sov alltid med kniv brevid sig och lade ut fällor på golvet, så att när jag skulle gå på toa på natten att jag skulle ramla och väcka honom, men han höll alltid fast mig med ett ben också  i sängen. Jag kunde inte ens vända på mig i sömnen.

Usch ja. Jag är glad att du kom ifrån det förhållandet! Jag kom också loss till slut. Jag polisanmälde och förberedde advokat osv, men det tog mer än 1 ½ år till åtal, så när polisen ringde mig och frågade om jag fortfarande ville gå vidare, så sade jag att jag inte orkar uppleva allt trauma igen. Det är synd att det i vissa fall ska behöva ta så lång tid!

Kram

Thotis90
2014-12-13 13:18
#3

#2 Jag beklagar att du också har behövt gå igenom detta helvete :( 

Det tog 1 år och 10 månader från det att jag anmälde till ärendet nådde tingsrätten. Det var en lång och jobbig process, men jag var fast besluten om att inte ge upp och i slutändan gav det utdelning. Jag hade turen att ha en väldigt bra kontakt hos polisen och en stöttande pojkvän, annars hade jag nog inte heller orkat.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Rödluvan
2014-12-16 17:25
#4

Blir så arg/ledsen när jag läser om hur han behandlade dig men samtidigt väldigt glad att du hade styrkan och orken att ta dig ur det förhållandet och polisanmäla honom!

Calcifer
2015-01-04 11:31
#5

En miljon kramar, ingen ska behöva ha det på det viset. Så glad att du tog dig ifrån det!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: