Jag levde i nästan åtta år (var tillsammans i tio år) i en destruktiv relation med psykisk misshandel. Det fanns även inslag av fysisk misshandel, en gång klåde han upp mig rejält men det mesta handlad om små puttar när man möttes på ett "trångt" utrymme, lite för hårda slag vid "skoj-bråk", och sexuellt utnyttjade (våldtäkt). Detta med våldtäkt har jag inte kunnat erkänna för mig själv förrän i ett av de stödsamtal jag får och DET var jobbigt. Har tagit lång tid att förlik sig med.

Fick ut honom ur lägenheten 1 oktober förra året och har mått fruktansvärt dåligt under denna period fram tills 5 juni. Då ringde de från fritids och undrade hur det skulle bli med hämtning av vår gemensamma dotter då detta inte fungerat vid upprepade tillfällen… Där och då fick jag den rustning jag behövde för att kunna möta honom utan att vara rädd.

Nu har det bara gått ca 2 veckor sedan detta men för mig var det en stor skillnad. Nu är det jag som sätter upp reglerna och inte dansar efter hans pipa och humör. Är på väg åt rätt håll men det går långsamt. Är så mycket annat i livet som blir åsidosatt när man mår dåligt men  nu känner jag att jag i alla fall sitter på kanten och kan börja reda i allt annat.  

Känns väldigt bra med detta forum även om det är fruktansvärt tråkigt att det ens existerar…