2014-03-17 00:15 #0 av: [::Vera::]

Jag vill att du lämnar mig ifred nu. Jag mår så dåligt när du skriver att du förlåter mig. Du har aldrig förstått vad min kärlek till dig innebar. Du har fortfarande inte förstått hur illa du har skadat mig och jag kan inte förlåta dig. För du förstår inte ens vad det är som du har gjort mot mig.

Det är som att du aldrig har lyssnat på ett enda ord ifrån min mun, eller sett en enda av mina tårar som blev floder, som tillslut blev stor sorg. Du trampade överlägset på mig när jag redan låg där helt krossad. Du vet inte hur jag stångade mig blodig för att du inte skulle avvisa mig med din kyla, anklagelser, ditt hat och förakt. Min kärlek dog.

Det var min sorg som födde min ilska. Jag hade tillslut inget annat val än att skydda mig, köra iväg dig och sätta gränser… som du trots det snart två år senare bara fortsätter att kliva över. Utan uns av självinsikt eller förståelse för något annat än just bara hur DU känner dig. Det är detta som du nu säger att du förlåter mig för.. ???

Det gör mig ledsen när du skriver att ”det som är bra för mig är bra för dig”. Inget av det som skulle ha fått mig att må bra under vår tid, ville du att jag skulle få behålla. Jag var rädd för din avundsjuka. Du ville inte heller att jag skulle känna mig älskad av eller trygg med dig. Jag var öppen med allt som "var jag", blottade alla känslor och uttryckte hur mycket jag älskade dig. Det utnyttjade du för att ha känslomässig makt över mig. Jag var rädd för dig.

Du skriver nu igen att du älskar mig, mer än allt annat.  Jag kan inte längre sätta någon betydelse på dina ord. De har alltid bara varit just ord utan innebörd. De växlar också mellan ”att jag aldrig någonsin har varit en bra människa, elak och egoistisk” till ”att jag är den bästa som du någonsin har haft ”. Jag tänker aldrig igen ens försöka förhålla mig till den paradoxen. Det gjorde mig helt galen och fruktansvärt ledsen!

Jag är inte din riddare på vit häst, och det är inte alls meningen att jag ska bära dig. Det leder bara till misslyckanden och att du föraktar mig.

Låt mig vara ifred (Om du alls förstår att man behöver bry sig om vad andra vill och känner, för andras och även för din egen skull), för jag orkar inte ens påminnas om hur det kändes att ha dig i nära mig!