01 - Allmänt

allt är mitt eget fel.

2014-02-27 23:59 #0 av: ozzybozzysmatte

hej. jag är en tjej på snart 16 år.

kan börja såhär. pappa och min riktiga mamma skiljdes när jag var 6 år ungefär. min mamma har, och hade redan då, ett stort problem med alkohol (och droger som jag iofs fått reda på på senare tid). och så har hon ett väldigt agressivt sätt. det kan ta en vändning på 3 sekunder och så är hon förbannad. slänger saker omkring sej, skriker... och slåss. hon slog mej från och med jag var 7-8 år till och med jag fyllde 10. och jag döljde det väl, för det var först på min tionde födelsedag som min pappa märke det när han hittade mej gråtandes på en bänk. i hela mitt liv har jag gått runt och tyckt att allt är mitt eget fel.

nu på senare tid så säger pappa att han ser min mamma i mej, vilket han inte tål. i somras när vi var ute med båten tog han tag i mej för att jag tjafsade om uppetider, och han tog ett stadigt grepp runt min hals. jag vart såklart livrädd. sen senare på sommaren blev allt värre. ungefär när jag träffade min nuvarade pojkvän var det som värst. den 27 augusti stod det 2 stycken polisbilar utanför mitt hus. jag och pappa hade varit i slagsmål. jag hade flera blåmärken och rivmärken över hela min kropp, sönderrivna kläder och helt omtumlad. han hade nämligen förbjudit mej att träffa min pojkvän, vilket jag inte tolererade. sen såg han mamma i mej och flög på mej. vid detta stadie i mitt liv gick jag på lugnande (som inte var utskrivet till mej) och jag mådde inte vidare bra.

nu är det så att jag har ljugit för min pojkvän och sagt att inget av detta är sant. att allt är en lögn. han sa bara att det är okej och nu efter 6 månader har vi ett bra förhållande. bara det att bakom mitt leende ligger sanningen i hur dåligt jag mår av allt dethär. min kille skulle aldrig tro mej om jag skulle säga sanningen.

det värsta är att jag hatar mej själv för allting är mitt fel. jag är som min mamma, klart att jag irriterar pappa då och gör så att han slår mej. jag är så jävla dum. alla dessa tankar leder till självskadebeteende och jag har försökt begå självmord 5 gånger, men min kille har stoppat mej varje gång. hatar alla dessa äckliga tankar. 

nu har jag fått skriva av mej lite på en sida med en massa förstående och trevliga människor. tack för mej.

Anmäl
2014-02-28 00:05 #1 av: Imasy

Du är absolut inte dum. Och jag tror nog att man som barn får med sig lite av både mamma och pappa i både utseende och beteende. Men oavsett hur du ser ut eller om du har ett beteende som din pappa anser är likt din mamma ligger problemet hos honom, han har ingen rätt i världen att betee sig så. Problemet är hans och kan aldrig lastas på dig.

Säger din pappa att det är ditt fel så låter det mer som att han skyller på det, att du är lik din mamma, så han kan "rättfärdiga" sina handlingar, slippa undan att ta ansvar för det han gör.

Men vart bor du någonstans? Verkar ju inte vara idealiskt att bo varken med din mamma eller pappa? Har du något vuxet stöd utifrån?

// Jennie - Sajtvärd för Katter, Hamster, Dvärghamster, Brott och Litteratur. 

~Välkommen!~

Anmäl
2014-02-28 00:10 #2 av: ozzybozzysmatte

#1 tack för ditt svar, och dina vänliga ord. dethär är just anledningen till varför jag skriver till ifokus, så vänliga människor.

jag säger helst inte var jag bor. vill inte ha vuxenhjälp, och vill inte blanda in soc eftersom att jag varit i kontakt med dem genom min mamma och det var en hemsk upplevelse för mej. ska flytta till min pojkvän ett tag när han ahr hemastatt sej i sin nya lägenhet.

Anmäl
2014-02-28 00:13 #3 av: _Fisken

Som det låter så har din pappa problem. Du är ju hans dotter!
Man gör aldrig illa sina barn. Aldrig. Du blir drabbad för han har problem. Ta dig bort från soppan om du kan och vill. Gå till sociala och berätta. Eller (skol?)kuratorn. Skaffa hjälp. 

Sen kan du berätta för pojkvännen när du känner dig beredd.

Anmäl
2014-02-28 00:16 #4 av: ozzybozzysmatte

#3 när jag bodde hos min mamma så var jag tvungen att klara mej själv. jag fick inte gråta. inte klaga. inte inse att jag mådde dåligt. det sitter fortfarande kvar. jag har kommit fram till det, att jag hatar att ta hjälp från utomstående folk. jag gillar att få stöd och så. men min mamma "lärde" mej att jag ska klara mej själv. det är svårt att bryta det mönstret när det sitter kvar efter så många år.

usch sitter och gråter floder. har aldrig öppnat mej på dethär sättet förut.. herregud.

Anmäl
2014-02-28 00:21 #5 av: _Fisken

Bra. Gråt. Det läker dig.
Du får försöka bearbeta dig själv och ta hjälp. Du är mycket ung och borde ha en vuxen till hjälp.

Anmäl
2014-02-28 00:26 #6 av: ozzybozzysmatte

#5 jag vet att jag är ung. jag är så pass smart att jag vet att jag inte borde ta dessa beslut ensam. de jag har gjort hittils har lett till att jag rymt hemifrån osv. det värsta är att jag känner ibland en skvätt av den ilska mamma beskriver. jag slog sönder min hand häromdagen. tänder inte gå till doktorn med den med den är helt blå och svullen. till skillnad från pappa tar jag inte ut min ilska på andra människor som han gör mot mej.

Anmäl
2014-02-28 00:27 #7 av: _Fisken

Sen lägger man inte på sitt barn sådana lärdomar som din mamma gjorde. Barn ska gråta. Barn ska kunna begära hjälp. Det är helt normalt att ty sig till en vuxen. Barn ska inte behöva stå på egna ben.
Du har blivit misshandlad.
Stora kramar
(jag blir rörd av din berättelse för jag själv har 4 Flickor i din ålder. Jag älskar dem och skulle kunna dö för dem.)

Anmäl
2014-02-28 00:28 #8 av: _Fisken

Du är inte dig själv nu. I en normal miljö kommer din sanna sida fram. Klart du överreagerar.

Anmäl
2014-02-28 00:28 #9 av: ozzybozzysmatte

#7 tack för ditt stöd och din hjälp. kram Blomma

Anmäl
2014-02-28 00:51 #10 av: ozzybozzysmatte

#8 jag flippar ur totalt, särsilt nu på nätterna. nu har jag precis kommit ur duschen och hela min arm är uppskuren. bra jobbat... jag är en jävla idiot.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.