Jag var 15 år när jag började ifrågasätta mig själv, vad det kom av? Åratal av mobbning under mina första 7 skolår där jag var utstött, gömde mig på rasterna, fick huvudet stoppat i toaletter medan någon spolade och kallade mig saker som tärde på min självkänsla. 

Jag utvecklade sakta, men säkert en ätstörning. 
Så var jag 17 år, fortfarande sjuk, men inte sjuk nog för att någon skulle se eller göra något för att hjälpa mig. 
Jag var med min ekonomiklass på en resa i Tyskland där vi bodde hos värdfamiljer och jag hamnade hos en riktig festprins. Så fann jag mig på en fest; en obekant miljö för mig och jag kände ingen. 
Det ena ledde till det andra som resulterade i att jag blev våldtagen av en helt okänd kille som var tysk och sa att han hette Daniel. Han tog min oskuld, min dröm och den lilla livsgnistan som inte fick mig att ge in helt till ätstörningen. 
Jag berättade inte för någon, men jag började dö inombords när jag kom hem igen. Veckor gick och min mens uteblev, jag brydde mig inte förrän ett ljus gick upp när en klasskamrat pratade om graviditetstest. Jag tog flera stycken och alla visade positivt. 
Jag bokade, utan att tänka, en tid för undersökning som ledde till att jag gjorde en abort. Just då ville jag inget annat än ha ur mig det han  lämnat kvar. Men efteråt när det gick upp för mig kände jag mig som en mördare. 

Jag gav upp om allt. Gick längre in i ätstörningen och andra märkte detta, men jag avfärdade dem. Min kropp började svika mig och min typ 1 diabetes snabbade på  processen. 
Jag åkte in och ut på slutna avdelningar, intensiven och ställen jag inte ens minns. Doktorerna gav mig för 3 år sen 1 år till att leva, men jag tog mig igenom. 

Jag insåg att det som hände mig aldrig kunde vara mitt fel, att barnet var en ängel jag lånat för en stund, att jag r oslagbar, otroligt stark som tagit mig igenom allt detta. 
Det som hände kommer alltid vara en del av mig, men jag låter det inte styra över mig. Sen mår min kropp inte alls bra idag och även om jag är friskförklarad från anorexin går min kropp sönder mer och mer då jag lät det gå för långt. Men jag är här idag, 26 år gammal, jag lever och jag har allt att leva för. Jag har en underbar pojkvän som är min själsfrände och mitt allt, jag studerar igen och hoppas kunna läsa till bibliotekarie när jag om ett år är klar med gymnasiet. 

Hemska saker som hänt eller händer är förskräckliga att ta sig igenom, det känns som allt stannar, man ifrågasätter allt och när man ser vägarna vill man ge upp. Men det går, vägen är lång, men det går. Jag hoppas min historia kan ge lite ljus för dig som fortfarande är  i mörkret - jag tror på dig!

Som Jonas Gardell skriver i sin bok Jenny "skammen var aldrig din".